Berörd

Idag är det måndag, men eftersom det är något slags holiday idag känns det ändå som helg och vi gick hem tidigt från sjukhuset idag. Vi är väldigt trötta alla tre och både Magda och Maggi ligger och sover middag nu. Det har varit en omskakande helg och det är svårt att tänka sig att vi bara varit här i fyra dagar.

Igår umgicks vi bland annat med en ung man som heter Asafiwe (”Praise” på swahili). Han läser till lärare och tar hand om byns föräldralösa på sin fritid. Vi försöker lära oss swahili av honom och igår hjälpte han oss översätta ett brev vi skrev till husan som jobbar här, eftersom hon inte förstår så mycket engelska. Vi försökte bjuda honom på mat, men han ville bara ta emot vatten och te. Vi fick följa med och träffa de föräldralösa barnen. Hans tanke var nog att vi skulle se hur de hade det och sedan gå därifrån.

När vi kom fram till huset barnen bodde i stod de alla uppradade och väntade spänt på att få träffa oss. De blev lite blyga och sprang undan när vi närmade oss och vi satte oss ned på huk och småpratade lite tills de nyfiket kom fram. Vi blev visade in och hur de bodde krossade mitt hjärta. Huset var smutsigt med öppna fönster och kala betongväggar. Det fanns tre sängar som de åtta barnen delade på. Barnen var smutsiga och hade sår på armar och ben. Asafiwe frågade om vi ville gå när han visat oss runt och vi sa att väldigt gärna ville stanna kvar och leka. Tillsammans med barnen sjöng vi sånger, dansade, lekte ringlekar (bland annat ”Små grodorna”) och tog massor av bilder. De var fascinerade av kameran och hur de såg ut på bild. Jag tog upp en flicka i knät, vaggade henne och sjöng. Vi gjorde vårt allra bästa för att visa barnen hur speciella, älskade och värdefulla de är. Vi stannade en timme och jag tror att Asafiwe kände sig orolig över att vi blev besvärade. Han beklagade att vi blev smutsiga av att sitta på golvet och varnade för att barnen kanske kunde ha sönder mina glasögon om de kom för nära. Vi förklarade att vi var så glada över att vara där och inte hade något emot att bli smutsiga. Det var helt underbart att se barnens glädje och så fruktansvärt orättvist att var och en av barnen inte hade en egen familj som gav dem kärlek varje dag. Asafiwe försöker laga mat och ge det nödvändigaste till dem inklusive utbildning, tillsammans med några andra personer i byn som skänker pengar. Vi tänker att vi ska köpa en boll och en nalle till barnen och ge pengar när vi åker härifrån. Jag önskar att vi skulle kunna ge alla en familj och en framtid där de kan bli vad de vill.

På sjukhuset möter vi många väldigt sjuka människor som inte går att bota. Det är vanligt att befolkningen här söker sjukvård alldeles för sent, med till exempelvis en redan metastaserad cancer eller ben som måste amputeras. Det är också frustrerande att se patienter som kanske skulle kunna botas i Sverige men inte här. Sjukvården här nere är väldigt bra överlag, och långt över mina förväntningar. Men det finns till exempelvis inte pengar till specialinriktad cancervård och möjligheterna att transplantera organ tycks vara små.

Det är tufft att se hur orättvis världen kan vara. Det är lätt att må dåligt över att vi har det så bra, medan andra saknar möjligheterna. Våra egna känslor av otillräcklighet kan spädas på av förväntningarna vi möter från en del att förändra deras liv. En kille frågade Maggi häromdagen om hon kunde finansiera hans framtida läkarutbildning och hon förklarade att hon inte hade de ekonomiska möjligheterna då hon själv var student och kämpar för att få ekonomin att gå ihop i Sverige. ”Never mind then” sa killen med hopplöshet och förakt i rösten och visade tydligt att han inte trodde på henne.

Samtidigt blir vi bemötta med glädje och nyfikenhet av de allra flesta. Jag imponeras av deras sätt att leva. Människorna här har hela tiden nära till skratt och njuter av att umgås med andra. Folk kommer hem till oss knackar på för att de är nyfikna och vill hälsa oss välkomna. De skrattar högt åt våra försök att prata swahili och är nyfikna på hur vi har det i Sverige.

Jag trivs här nere. Jag trivs med människornas värme och glädje och jag trivs med hur okomplicerat livet kan kännas. På ett sätt känns saker och ting mer levande här nere. Det är som att Afrika har träffat oss rätt i hjärtat och får oss att gråta, skratta och fascineras. Vi lämnas aldrig oberörda.

Nkinga

Det här inlägget skrev jag i fredags kväll, nu har vi äntligen lyckats få tag på internet, så här kommer det, några dagar senare:

Arusha – Nkinga
Igår morse reste vi med buss från Arusha hit till Nkinga, byn där vi ska bo i två veckor.

Bussen vi tog skulle gå klockan sju och vi skulle få skjuts in till stationen kl 6.30 och frukost på vandrarhemmet klockan sex. Så vi staplade upp jättetidigt igår och försökte packa i ordning samtidigt som vi vaknade. Solen går upp runt klockan sju och ner kl 19 på kvällen, så innan klockan sju är det becksvart och det känns som att man vaknar upp till svensk vinter.

När vi vaknat till gick vi till vandrarhemköket, men där fanns ingen. Vi såg en gryta med kokande vatten och hörde att någon stod och duschade, men det här med frukosten verkade visst vara bortglömt. När de som skulle hämta oss kom förklarade vi desperat läget (tanken på utebliven frukost och en åttatimmars bussresa utan pauser gjorde mig orolig :p), så de rotade fram lite långfranska och sylt som vi åt samtidigt som vi packade in våra grejer i bilen (Magda fick en glutenfri energibar av mig istället).

Busstationen var en upplevelse i sig. Bussarna stod huller om buller och det var väldigt svårt att lista ut vilken som skulle vart eftersom det inte fanns en enda informationsskylt på vare sig stationen eller bussarna. När det kom en ny buss sprang en stor grupp människor fram till den och försökte tränga sig in, samtidigt som man skrek och puffade till grannen för att säkert få komma med. Vi var så glada att vi hade med oss någon som kunde hjälpa oss ta reda på vilken buss vi skulle med.

Vår buss var försenad tjugo minuter och när den väl kom samlades en stor grupp kring dem och det var svårt att komma nära utan att bli undanknuffad. Bussen hade en bagagelucka som var fylld med rissäckar och väskor, i den försökte alla att knuffa in sitt bagage, så även vi och mannen som skjutsat oss. När folkgruppen blev för närgången startade bussen och åkte iväg ett tiotal meter medan alla sprang skrikande efter och processen med att få in sitt bagage började igen. Det här upprepades tre-fyra gånger och varje gång blev vi lika förvånade. Till slut fick vi in vårt bagage och männen som hjälpt oss skrek högt av glädje. Nästa projekt blev att komma på bussen. Att ta sig upp för trappan var jättesvårt och så fort man kommit en bit framåt knuffades man bakåt igen, och blev hängade mellan människorna framför och bakom. När vi till slut tagit oss in i bussgången var alla sittplatser tagna och vi blev stående i mitten samtidigt som bussen åkte iväg. Vi tittade på varandra och tänkte att det här kommer bli roliga åtta-timmar. En man som jobbade på bussen skrek till oss att våra platser var lediga.

Det var bara det att de platserna och golvet var nedspydda av en stackars illamående kille som satt ihopkrupen på det innersta sätet. Vi valde att stå istället. Jag gav killen ett åksjuketuggummi, även om det nog var lite sent :p. När vi hade åkt ett tag tittade en man på våra biljetter igen och insåg att våra platser var på raden framför och att någon satt sig fel, så till slut fick vi tre sittplatser.

Under bussturen hade vi två stopp för toalettbesök. Det första varade i fem minuter och gick ut på att alla i bussen skulle ut på en åker och kissa. Jag och Magda kom av sist och alla stod och ropade att vi skulle skynda oss när vi satt och försökte kissa bakom två buskar på åkern. Till Maggi försökte de med swahili och gester förklara att hon också skulle sätta sig och tolkade hennes engelska ”I don’t need to” som att var pryd och inte vågade och skrek ännu mer.

På bussen fick vi mer språkproblem när vi försökte förklara att vi skulle gå av vid byn Ziba. Vi frågade hur långt det var till Ziba, de frågade om vi skulle kunna tänka sig att gifta oss med en afrikan och om vi var singlar. Vi fortsatte att fråga om Ziba och de sa att de ville ha våra mobilnummer. Maggi deklarerade att vi alla hade fästmän och med hjälp av vår swahili-svenska bok lyckades vi till slut få reda på att vi skulle vara framme vid Ziba klockan två.

Klockan halv fyra hade vi börjat bli fundersamma, speciellt eftersom ingen fortfarande verkade förstå oss. Man hade torkat upp spyorna på golvet bakom oss och samtidigt råkat smeta av trasan på mitt ben innan jag fattade vad som hände och han dra undan det. Solen låg på oss där vi satt inklämda tätt ihop, med vår packning över oss. När bussmannen till slut pekade ut och sa ”Ziba” blev vi överlyckliga. Halvvägs av från bussen insåg jag att jag glömt kvar min sjal. Jag gick tillbaka för att leta efter den och en kille plockade upp det från golvet där den legat i resterna från de halvt upptorkade spyorna. Jag blev stående och stirrade på killen ett tag innan jag tackade, tog min sjal i ett rent hörn, och stapplade av bussen.

I Ziba möttes vi av en väldigt vänlig man som körde oss till Nkinga. Vi åkte på en slingrande grusväg och mötte kvinnor i färggranna sjalar och folk på cyklar. Det var jättevackert.

I Nkinga ska vi bo i Margaretas hus då hon är i Sverige nu (vår kontaktperson på Nkinga och en verklig eldsjäl för sjukhuset). Vi möttes av hennes husa som gav oss en varm kram och hälsade oss välkomna. Huset är fantastiskt. Rent, stort, med fint kök och toalett och otroligt hemtrevligt med en blandning och afrikanska och svenska detaljer. Husan hade gjort en stor lunch åt oss med vattenmelon och vi blev nästan tårögda av glädje.

Nkinga Referral Hospital
Idag besökte vi sjukhuset. Dagen började med en gemensam bön då alla samlades och sjöng, det var mysigt och stämningsfullt.

Därefter var det morgonmöte som var långt, utdraget och mestadels på swahili. Under dagen fick vi följa med en läkare på medicinavdelningen. Han hade hand om ca trettio patienter under förmiddagsronden och förklarade samtidigt för oss vad patienterna hade och hur han tänkte sig behandlingen. Jag blev väldigt imponerad över att möta någon så kunnig som dessutom tog sig tid att hjälpa oss förstå de olika diagnoserna. Han blev chockad när vi inte kunde de olika behandlingsregimerna för HIV, när vi inte kände igen vissa afrikanska parasiter och när vi förklarade att det var första gången vi såg en aktiv tuberkulos på en lungröntgen han visade oss.

Senare hade vi ett långt samtal om hur olika sjukdomarna är i Sverige jämfört med Tanzania. Att vi i Sverige knappast har några infektioner, men desto mer hjärt- och kärlsjukdomar och psykiska sjukdomar pga mycket stress i samhället. Han hade svårt att förstå hur så många kunde må psykiskt dåligt i ett land som Sverige och vi förklarade att det är vanligt med stress och ensamhet i Sverige, då det är ett land där det är viktigt att klara sig själv som individ och då karriären är en del av ens identitet. Han berättade att det i Tanzania är helt tvärtom och att han kunde uppleva det som jobbigt att han hade ansvar för att försörja och ta hand om så många personer. ”When you marry in Tanzania you’ll have five families – one with your wife and children and one on each of the partners parents side”. Jag tror att han önskade att han haft möjlighet att fokusera mer på sin kärnfamilj och sin karriär. Kanske vore en medelväg mellan Sverige och Tanzania det bästa.

Imorgon är det helg och alla mottagningar är stängda på sjukhuset. Förhoppningsvis kan vi hitta några avdelningsläkare att gå med. Det är frustrerande att inte kunna prata ordentligt med patienterna då vi inte har språket och mycket är så annorlunda vad gäller sjukdomarna som är vanliga här och vilka behandlingsalternativ de har. Någonstans hade jag hoppats på att kunna bidra mer och kunna göra skillnad men jag tror att vi de här veckorna framför allt kommer att kunna observera hur de gör här och försöka lära oss så mycket så möjligt. Att vara här är utvecklande och jag känner hur min världsbild hela tiden förändras. Vilket i och för sig var det jag hoppades på med den här resan. Jag vill få nya perspektiv och lära mig mer om olika sätt att leva och mer om mig själv. Idag pratade vi om hur tacksamma vi är över att få vara här och uppleva den här världen.

Apropå kulturkrockar så var jag och Magda ute och sprang idag. Två vita människor i tights/shorts som var ute och sprang utan anledning fick hela byn att stanna upp ett tag och vi kände oss väldigt utstirrade. Bortom byn sprang vi på en röd grusväg och såg solen gå ner över de afrikanska slätterna. På vägen tillbaka började en liten tjej springa efter oss och när vi log mot henne skrattade hon tillbaka och ropade ”Hello sisters” med solen glittrande i ögonen.

 

Från Arlanda

Från mellanlandningen i Qatar

Fruktstund på vår altan i Nkinga

Utanför huset

Många stirrar på oss på gatorna och häromdagen var det någon som tog upp sin telefon för att ta kort på oss, så tog vi upp våra kameror och tog kort på honom tillbaka.

This is Africa

Nu är vi framme i Afrika! Och jag har dessutom hittat en internetsticka till datorn (happy day). Resan hit har varit lång och upplevelserik.

Jag och Magda åkte hemifrån Linköping i måndags eftermiddag och träffade Maggi och hennes familj i Stockholm där vi sov över. Det var så roligt att träffa Maggi och Magda igen och peppa för äventyr. Vi lyssnade på låtarna från lejonkungen och sjöng med högt och falskt till "Circle of Life". Hemma hos Maggis mamma och styvpappa blev vi bortskämda med jättegod mat och frukost och på morgonen fick vi skjuts till flygplatsen, väldigt omtänksamt! :)

Flygningen ner kändes som en evighet. Först flög vi i sex timmar från Arlanda till Doha, Qatar, där vi hade sju timmars transittid innan nästa avgång. Vi strosade runt på flygplatsen, övade på swahili, hittade god mat (och godiva-praliner! :p) och bara myste. Det är något speciellt med flygplatser. Jag älskar att se så många olika människor på samma ställe. Alla på väg någonstans, antingen på affärsresa, eller hem till sin familj, eller ut på sitt livs äventyr.

Andra flygningen tog sju timmar inklusive en mellanlandning i Dar es Salaam då personalen hysteriskt väckte samtliga passagerare på planet för att reda ut vems handbagage som skulle stanna till Kilimanjaro Airport, och vems som skulle av i Dar es Salaam.

Till slut landade vi på Kilimanjaro Airport, kl 9.20 i morse. Vädret var mulet och ganska kallt. De har ”cold and dry season” nu och det innebär att det är som bra svenska sommardagar, över 25 grader och uppåt här i norra Tanzania. På flygplatsen ordnade vi visum och gick sedan ut för att möta Mr Kittoh som vi bestämt via mejl skulle hämta upp oss och ordna med morgondagens busstransport till Nkinga.

Mannen vi mötte var lite tystlåten först men mjuknade snabbt och snart satt vi och pratade om hans liv och försökte lära oss så mycket swahili som möjligt. Efter ett tag började vi fråga honom om busstransporten till Nkinga. Då såg han lite bekymrad ut och sa ”Nkinga, hm, Nkinga, I don’t think I’ve heard of that place”. Smått oroade försökte vi förklara för honom att, jo, det borde han nog veta med tanke på att det var han som mejlat oss om busstransporten. När han svarade ”Hm, email, what email do you mean?” ökade oron exponentiellt. Tills han plötsligt sa att ”I’ll call Mr Kittoh and check” och vi insåg att det här alltså inte var Mr Kittoh utan någon som jobbade för honom. Skrattande redde vi ut att han alltså var chafför åt Mr Kittoh och att Kittoh skulle möta oss i Arusha, staden där vi skulle sova i för natten.

Väl i Arusha köpte vi flygbiljetter till Zanzibar (dit vi ska om några veckor). Vi behövde växla innan vi köpte biljetterna och deras valutakurs är annorlunda. Jag växlade in 400 dollar och fick tillbaka en tre centimeter tjock bunt med fem- och tiotusenkronorssedlar motsvarade 656 000 shilling (inflation eller vad :p).

När vi ordnat med biljetterna fick vi skjuts till nattens boende. Vi bor på ett katolskt hostel som är väldigt spartanskt, men mysigt ändå. Det känns verkligen som att vi är på äventyr. Toaletten är en fuktskadad betongfyrkant med en dusch ingen av oss tänker prova. Men imorn ska vi få frukost här och de vi pratat med på hostlet har varit väldigt vänliga.

Innan Kittoh åkte iväg kollade han att vi bodde bra och förklarade att vi när vi rörde oss i Arusha under dagen inte skulle bära värdesaker synligt och helst skulle lämna det mesta på rummet. Alltså lämnade vi kamerorna hemma idag (förutom Magdas iphone) och det kändes tråkigt för att vi upplevde så mycket vi hade velat fånga på bild, även om det säkert var nödvändigt.

Först gick vi iväg och åt lunch och hamnade på en restaurang med jättelyxig mat där vi för 100 kr var fick en trerättersmeny. Maggi beställde friterad avokado med varm mango till förrätt (jättegott) och vi andra tog soppa och sallad. Sedan fick vi underbart god kyckling och sedan fruktsallad. Vi satt på restaurangens uteservering, såg ut över innergårdens gröna gräsmattor och bananträd, åt riktigt god mat och bara njöt av det underbara att vara i Tanzania. Det är svårt att fatta att vi kommer vara här en månad. Det är så mycket vi kommer att få se.

Efter maten var vi helt slut, vi hade egentligen inte sovit ordentligt på ett och ett halvt dygn och den natten (måndag natt) var inte så bra den heller pga alla resfjärilar. Vi bestämde i alla fall att vi skulle försöka hålla oss uppe till kl åtta för att om vi gått och lagt oss efter lunch hade vi nog inte kunnat ta oss upp på många timmar och sabbat dygnsrytmen helt.

Planen vi gjorde för dagen var att gå ut och handla matsäck till bussen, middag och telefonkort och sedan hänga i trädgården resten av dagen. Men det här med att fixa sina ärendet snabbt och effektivt går inte i Tanzania. (Tanzanianernas motto är Hakuna Haraka! = Skynda inte! Och uttryck som ”Pole pole!” = Ta det långsammare! Och TIA = This Is Africa hörs ofta)

Först stötte vi ihop med två kvinnor som sålde frukt som vi köpte mängder av bananer ifrån och gick tillbaka till hotellet med. Sedan stannade vi i en småbutik, köpte vatten, skojade med affärsinnehavaren länge på mycket knacklig swahili (alla vi möter här är väldigt måna om att vi ska lära oss prata så på bara en dag har vi lärt oss hälsningsfraser, lite räkneord, presentationer, fruktnamn, etc etc).

Slutligen stötte vi på en kille som läste en master i Wildlife Protection och som i princip adopterade oss för eftermiddagen. Han tog oss till en telefonbutik där vi kunde ordna med SIM-kort och internet och följde tålmodigt med oss tillbaka till hotellet och tillbaka när vi glömt ta med tillräckligt med pengar. Magda hade en del problem SIM till hennes telefon eftersom den var operatörslåst, så Elias (som han hette) engagerade sig till max med att först försöka hitta någon som kunde låsa upp den och till slut ta oss till någon som kunde sälja en ny billig mobiltelefon. På vägen till mobilförsäljaren slöt sig ytterligare en person sig till oss. Den här gången var det en 28-årig tvättäkta Massai-krigare som förutom trästaven och tygshoket kring axlarna (som visar att han är Massai) också bar färggranna solglasögon, älskade reggie och var konstnär på heltid. Kanske den coolaste människan jag träffat.

Vår konstiga grupp gick genom Arusha på sightseeing och de visade oss den centrala marknaden som verkligen var en upplevelse! Marknaden var enorm och kryllade med frukt och grönt, spännande kryddor och torkad fisk. Överallt var det människor som handlade eller ropade och vi följde våra nyblivna guider genom smala ställ. Hela tiden ropade folk till oss på Swahili och vi försökte ropa tillbaka det korrekta svaret.

Kort swahiliskola för att illustrera vår förvirring: (det som sägs – och det man ska svara):

”Mambo” – ”Poa” betyder ”Läget?” - ”Bara bra”

”Jambo” – ”Jambo” betyder ”Hej” – ”Hej” (men används mest i Kenya egentligen)

”Shikamoo” – ”Marahaba” är ett respektfullt ”God dag” – ”God dag” man använder till äldre

”Salama” – ”Salama” betyder ”Hej” – ”Hej”

”Habari gani?” – ”Nzuri” betyder ”Hur är det?” – ”Bra”

”Karibu” – ”Asante sana” betyder ”Välkommen” – ”Tack så mycket”

Det var ett trixande med att svara rätt sak på rätt tillrop men så småningom började vi få till det till allas glädje. Det blev inte bättre av att alla vi mötte presenterade sig med namn och rabblade tre eller fyra ord på det de sålde eller jobbade och sa ”Remember, Ndizi means banana” och så vidare. Sömnbristen, intrycken och ordregnet gjorde att vi kände oss helt manglade i huvudet. Övertrötta tittade vi på varandra och bara skrattade åt alla människor och allt kaos.

Det mörknade snabbt och Elias hjälpte oss hitta till ett Supermarket där vi kunde handla middag och följde sedan med oss hem. Jag brukar tänka att jag är en ganska bra personkännare och med Elias kände vi alla tre direkt att det här var någon vi kunde lita på. Ändå är det svårt att som svensk förstå hur någon kan lägga en hel eftermiddag på att ta hand om ett gäng främlingar bara för att han tycker det är trevligt. Överhuvudtaget är människorna vi mött hittills överväldigande och fantastiska. Vi tackade honom massor när vi kommit till hotellet och bytte telefonnummer. Kanske att vi ska följa med honom på en endagsvandring utanför staden om några veckor, när vi avslutat vår safari, vi får se.

Slutligen stapplade vi in i vår lägenhet och åt kakor, chips och popcorn till middag (det enda matliknande vi hittat i butiken). Imorgon ska vi upp klockan halv sex för att ta bussen till Nkinga där det är vi ska bo de närmsta två veckorna. Det blir en 8 timmars busstur söderut som nog verkligen kan vara en upplevelse… :p.

Nu sitter jag på min säng inne i vårt nedsläckta rum. Jag är innesluten i en tygbur av vitt myggnät och det enda som inte är becksvart omkring mig är skenet från min dator som mjukt lyser upp tyget. I sängarna bredvid mig sover redan Maggi och Magda djupt.

Jag tänker att jag är glad över att vara där jag är, tillsammans med människor jag tycker så vansinnigt mycket om. Ikväll är det som att tiden stannat en liten stund. Jag älskar känslan av att inte ha något jag behöver göra och massor, massor med saker att upptäcka. Jag älskar att jag när jag vaknar imorgon inte kommer ha en aning om hur dagen kommer att bli.

Lala Salama! (= Sov så gott!)

(PS. De bilder vi har tagit finns på Maggis eller Magdas kameror/telefoner, så de får jag lägga upp någon annan dag.)

Packning och resnerver

Gud vad jag önskar att jag vore bra på att packa. Eller bra kanske är fel ord, jag önskar att jag kunde vara en sån som utan problem kan fixa packningen kvällen innan, helst utan packlista och utan att stressa upp sig över allt som ev kan hända på resan och därför inte behöva ta med en massa extra saker "utifall att".

Förutom lite handling har jag spenderat hela dagen med att packa. Nu har jag packat ner ett mindre apotek, kläder som passar för ramadan, safari, byliv, träning, stränder och fest...  och mängder med "bra att ha saker" så som silvertejp, pannlampa, reseadapter, etc. Min stora ryggsäck väger 17 kg nu och det är ett projekt att få upp den på ryggen.

Det finns säkert en hel massa jag har packat ned nu som inte är helt nödvändigt och det är tråkigt att behöva släpa runt på extra vikt. Men egentligen är det nog inte det som jag tycker är jobbigast, utan det jobbigaste med den här packningsdagen är hur jag känner mig när jag låter kontrollfreaket i mig ta över. När jag vaknade imorse kände jag mig rädd och nervös. Jag hade kommit på att det faktiskt är imorn jag åker och att jag ännu inte hade packat och ännu inte hade koll på exakt vad jag skulle ha med. Känslan av att inte ha kontroll är något som kan göra mig livrädd ibland. Tidigare (under gymnasiet och början av läkarprogrammet) kämpade jag för att hela tiden ha kontroll över mitt plugg, min fritid, min träning etc. Numera trivs jag bättre med att inte behöva ha allt planerat och tycker det är viktigare att njuta av dagen än att göra saker perfekt. Men då och då, som t ex under tenta-p eller i situationer då jag känner mig stressad eller osäker, kan jag bounca tillbaka till gamla vanor.

Känslan att ha kontroll är egentligen bara en illusion. Det går inte att kontrollera livet. Man kan aldrig förutse vad som kommer att hända eller förbereda sig på allt. Man kan inte styra över sina känslor, sina drömmar eller sina relationer. Och det kan jag egentligen tycka är något av det finaste med att leva. Vad skulle det vara för poäng med att vakna upp till en ny dag, om man redan på morgonen visste allt som skulle hända? Och om vi fick välja att leva ett liv endast fullt med situationer vi kände att vi kunde kontrollera så skulle vi aldrig kunna utvecklas.

Mitt kontrollbehov är en slags försvarsreaktion jag använder när jag känner mig rädd eller osäker. Genom att försöka strukturera upp saker försöker jag inbilla mig att jag kan styra över mina känslor och över vad som kommer att hända. Men det enda som händer är att jag känner mig mer obehaglig till mods allt eftersom jag inser att jag inte kan kontrollera allt i min tillvaro. Jag tror att jag skulle må mycket bättre av att bara acceptera att jag känner mig skrämd och att det inte är farligt i sig. Det är bara en känsla och efter ett tag kommer  den att försvinna av sig själv. Dessutom är det ju så att allt alltid löser sig, om än inte på det sätt man tänkt sig.

När jag äntligen var klar med packningen gick jag iväg för att handla mat. Det var så skönt att komma ut och inse hur oviktigt det jag stressat upp mig för var. Jag satte på hög musik i hörlurarna och sprang en bit för att jag kände för det. Några cyklister stirrade på mig när jag kom springande i converse och jeans och jag bara log stort tillbaka.

Nu ska jag äta vattenmelon till väldigt sen middag och se på "How I met your mother". Jag har fortfarande resefjärilar i magen och ser fram emot imorn. Det här kommer bli en fantastisk resa, det känner jag på mig.

Mitt golv någon gång mitt under packningen

Mellan Ystad och Tanzania

Nu sitter jag på ett tåg igen. På väg bort från Ystad för sista gången nu och på väg hem mot Tanzaniapackandet.

Det känns som att jag har jobbat här nere mycket längre än tre veckor (kanske för att jag har jobbat så många timmar i och för sig :p). Jag har träffat så många fina människor och lärt känna dem en hel del även om jag inte var här så länge. Igår var det kramkalas på jobbet och de sa att de skulle sakna mig och att jag var välkommen tillbaka. Det kändes i hjärtat att åka därifrån. Jag bjöd på fika och när jag skulle gå hem fick jag en chokladask från en kollega. Världens finaste :). Det är konstigt det här med tid. På vissa platser och med vissa människor kan man känna sig hemma direkt, på andra ställen kan man stanna längre och fortfarande känna sig som en främling. Det känns som att jag har känt många av dem jag träffat här i evigheter.

Framför mig på tåget sitter ett killgäng och dricker öl och skämtar, bredvid dem sitter ett möhippagäng med fjäderboer och rosa champagne. Det är väldigt mycket skratt och väldigt mycket skånska här inne och jag älskar det. Det går inte att låta kall eller distanserad på skånska. Jag funderar på att flytta hit någon gång.

Jag kommer hem runt kl två idag och ska försöka ordna upp det sista med packningen. Häromdagen fick vi reda på att det kommer vara ramadan under tiden vi är på Zanzibar! 97 % av Zanzibars befolkning är muslimer och som turist under ramadan måste man ha heltäckande kläder när man är i stan och får inte äta offentligt förrän solen gått ner. Det kommer blir väldigt spännande med tanke på min ”måste-äta-var-tredje-timme-annars-blir-gnällig-och-dum-i-huvudet”-defekt… :p. Det kommer i alla fall finnas vissa turistrestauranger öppna dagtid och man kanske kan gömma sig bakom något och äta lite nötter om det blir kris? Jag ska försöka få tag på några långklänningar imorn så att jag i alla fall kan se anständig ut om någon kommer på mig i nötätandet.

Förra helgen köpte jag en skrikblå backpacker-ryggsäck (den enda färgen som fanns på ryggsäcken jag ville ha) och en massa andra saker jag tänker är nödvändiga. Jag kommer nog aldrig bli bra på att packa lite och kompakt, men jag blir bättre och bättre tycker jag i alla fall.

Jag pratade precis med Magda om tågbiljett till Stockholm (vi kommer nog åka runt kl 15 på måndag) och praktiska detaljer kring resan. Vi har problem med att hitta biljetter till Zanzibar från Arusha (staden vi kommer till efter safarin). Air Tanzania är Tanzanias officiella flygbolag och vi verkar inte kunna boka via deras hemsida då inga länkar fungerar, inte heller länkarna med deras kontaktinformation, så vi kan inte kontakta dem heller. Vi har kontakt med en man som hjälpt oss boka safari och transfer till sjukhuset och frågade honom om han visste något om flygbolaget Air Tanzania och biljetter till Zanzibar. Han svarade att ”You can’t always trust them. They are unorganized” och sa att han däremot hittat biljetter till oss via ett annat flygbolag, för dubbla priset. Än så länge har vi tackat nej till dem, men om vi inte hittar några andra biljetter får vi kanske ändra oss. Det kommer nog lösa sig hur som helst.

Maggi och Magda har gjort ett jättejobb med att ordna upp många av detaljerna kring resan (speciellt med tanke på hur svårt det kan vara att få tag på den sortens organiserad information som vi är vana vid i Sverige) och jag har hittills inte kunnat delta så mycket eftersom jag varit i min ”jobba-sova-jobba”-bubbla. Men snart har jag äntligen tid att planera och packa och det ska bli roligt att kunna gå upp i det.

Just nu är det däremot så skönt att bara sitta här, mittemellan två äventyr. Jag njuter av att få stanna upp lite och tänka på det jag varit med om och det jag har att se fram emot. Jag sitter uppkrupen med min laptop och tittar ut på gröna skogar, röda stugor och regntung himmel. Och ler åt att vara ledig och fri.

 

Från min fina kollega :)

Tankar på tåget

Nu sitter jag på tåget igen. Idag är jag på väg hem till Linköping för midsommarmys med familjen.

Den här veckan har varit riktigt bra. Jag har försökt att sänka mina krav lite på jobbet och känna mig nöjd med det jag gör. Dessutom har jag tagit en timmes paus under dagarna med dubbelpass sovit lite – det har gjort jättestor skillnad och när jag kommer tillbaka från pausen har jag en helt annan energi igen.

Själva jobbet är jätteroligt och blir bara bättre. Varje dag träffar jag många fina människor som gör mig helt varm i hjärtat.

Jag träffade en man som fått en stroke och tappat förmågan att hitta orden när han pratade. När jag träffade honom såg jag hur han kämpade för att vara glad och positiv och hur han försökte formulera sig trots att han inte hade orden. Jag såg honom i ögonen och förklarade att jag såg hur han kämpade med att hitta ord, att vi förstod att han var helt med och förstod allt men inte kunde uttrycka det och att språket skulle komma tillbaka till honom undan för undan. Då började han gråta av lycka och lättnad och sa ”Du är fantastisk, du är fantastisk.”.  Jag träffade honom under fyra dagar och såg hur han blev bättre för varje dag. Sista dagen kunde han prata hela meningar och när han skulle gå kramade han om mig och kallade mig för ängel. Det är helt underbart att kunna få jobba med att hjälpa människor hela dagarna och det känns som att jag får tillbaka tusen gånger mer än vad jag ger.

Normalt krävs det starka band till någon för att man ska kunna få se den personens svåra stunder och svaga sidor och tillåtas att få finnas där. Det är väldigt speciellt att dagligen få bli en del av främlingars värsta och bästa stunder och kunna få möjligheten att lyssna och hjälpa till precis när de behöver någon som mest. Det känns som att jag varje dag har möjlighet att förändra någons liv till det bättre och det gör mig lycklig.

Det är de små sakerna som när en patient som aldrig lyckas hålla sig hela vägen fram till toalettstolen plötsligt en gång klarar av det (det gjorde vi en high-five på) eller de stora som att få hålla om någon vars mamma är döende och få säga till henne att hon inte är ensam.

Jag har tur som får chansen att träffa alla de här människorna och låta dem lära mig vad som egentligen är viktigt. Jag brukar känna mig lugnare, ödmjuk och tacksam efter ett jobbpass.

Igår vaknade jag upp ur min jobbubbla igen (det känns som att jag hamnar i en sån när jag jobbar mycket och inte hinner med att uppdatera mig om något annat) och insåg att det faktiskt är snart vi ska åka till Tanzania :). Jag har precis skrivit en lång packlista och tittat på swahili-klipp på youtube. Jag är tokpepp på den här resan (om det är ett ord :) ). Jag, Magda och Maggi kommer flyga till Tanzania den 1 juli och jobba på ett litet sjukhus i knappt tre veckor. Sedan ska vi åka på safari och därefter resa runt på Zanzibar en vecka. Normalt sett hade jag börjat planera för resan mycket tidigare, men igår kväll kom jag på att jag inte tänkt på packningen, inte har en reseförsäkring, ingen bra ryggsäck etc. Det känns skönt att jag börjar bli lite nojjig med sånt även om jag nog alltid kommer vara lite av ett kontrollfreak. Jag sa till Maggi och Magda för ett tag sen att jag hade tänkt bli ”en sån där ’chillaxed’ person som aldrig oroar sig”. De bara gapskrattade…

Nu är jag strax framme i Linköping. Jag hoppas ni får en jätteskön midsommar, hörs snart!

Crash and burn

Just nu sitter jag på ett Espresso house i Ystad där jag hittat internet och njuter av grönt te med mango och en surdegstoast. Det är helt underbart att få vara ledig, jag har i stort sett jobbat hela tiden från och med i torsdags.

Jag trivs på jobbet och det är på ett sätt lyxigt att kunna få fokusera så mycket på andra människor. Under terminerna bekymrar jag mig över om jag lär mig tillräckligt mycket , om jag äter rätt, om jag tränar bra, om jag sover ordentligt, om jag fyller min tid med meningsfulla saker och så vidare. Nu spenderar jag nästan all min vakna tid med att tänka på andra och jag känner hela tiden att jag gör stor skillnad. Bara genom att komma in med en extra filt, ta någon i handen eller lyssna på någon som är upprörd så kan jag göra deras dag.

När jag jobbar nu har jag verkligen gått in för det till 200 %. Jag har vägrat ta längre pauser fast mina kollegor sagt att det fanns tid eftersom jag velat känna att jag jobbat de timmar som jag ska. Jag har haft långa samtal med alla mina patienter, sett till att fixa allt de kan tänkas behöva och diskuterat med sköterskorna om jag trott att läkarna missat något medicinskt med patienterna. Varje pass har jag mötts av fantastiska kollegor och patienter som varit så tacksamma och överöst mig med ord om hur bra och fin jag är. Efter i fredags började jag få fullt med blåsor under fötterna och svårt att duscha på kvällen utan att det svartnade för ögonen. Men jag var stolt och lite mallig över att jag lyckades trycka bort tröttheten på jobbet och fortfarande kunde göra ett riktigt bra jobb på ren vilja. I lördags kväll låg jag och funderade över hur bra allt gick ändå och kände mig lycklig och tacksam över var jag var. Och igår kraschade jag. Så klart.

Det började med att en sjuksköterska pratade med mig på eftermiddagen om hur vi skulle göra med en patient och jag nickade och höll med om att det lät bra, en halvtimme senare hade jag en black-out från hela samtalet och kunde inte komma ihåg något hon hade sagt (praktiskt jobbigt då det vi pratat om handlade om något jag sagt att jag skulle fixa), sedan gick jag och tog blodtryck på en patient och ramlade själv ihop över honom för att det blev helt svart framför ögonen (som tur var han inte så närvarande och märkte inte pausen :p). Hur som helst bad jag en kollega kolla mitt blodtryck och det låg på 160/90 (jag har aldrig haft över 120). Medan hon tog trycket samlades alla kollegor kring oss och jag började darra i hela kroppen och gråta okontrollerat samtidigt som jag kände mig milt irriterad inombords och försökte förklara för folk att jag inte visste vad det här kom ifrån och att jag verkligen mådde bra egentligen.

Mina underbara kollegor vägrade lyssna och drog in mig i personalrummet där jag fick ligga på soffan med order att inte lämna rummet förrän de sagt att det var okej.

Jag kände mig så förvirrad när jag låg där. Samtidigt som jag grät och skakade och kände hur allt snurrade så kunde jag tänka klart och förstod verkligen inte varför min kropp betedde sig som jag gjorde och vägrade lyssna när jag försökte säga åt den att skärpa sig.

En kollega kom in med paj och saft till mig (och fick spelet då jag stod och plockade in i diskmaskinen när hon kom in ”Du rör inget som har med arbete att göra nu!!!” :p) och sedan kom hela styrkan och förklarade att de ville att jag skulle gå hem och vara rädd om mig själv.

Jag blev så rörd och glad av allt stöd jag fick från dem men samtidigt kände jag mig misslyckad när jag gick hem. Misslyckad, sårbar och orkeslös. Hemma åt jag mangoglass och ringde Maggi och föräldrarna och det började kännas bättre.

Idag jobbade jag ett dagpass och det gick bra ändå, jag tror att jag blev av med många spänningar igår och nu ser jag fram emot en lång natts sömn eftersom jag har sovmorgon imorn :).

Det skrämmer mig att jag snabbt kunde driva mig till bristningsgränsen utan att ens reflektera över det på vägen. Det är så lätt hänt och så dumt. Det finns inget som är viktigare än att ta hand om sig själv och se till att man mår bra. Inga prestationer eller krav är värda mer. Ändå tror jag att många av oss gång på gång glömmer hur pass viktigt det är att må bra och lätt prioriterar bort att behandla sig som den viktigaste som finns.

Hela det här året har jag jobbat med att lyssna på mig själv och pränta in att mitt välbefinnande är nummer ett och resten underordnat. Det är nog lätt att tänka att ”Ja, nu har jag ju förstått det här och behöver inte tänka mer på det” men jag tror egentligen att man hela tiden måste komma ihåg att uppskatta och lyssna på sig själv. Ungefär som att man hela tiden måste bekräfta och visa att man älskar varandra i ett parförhållande för att det inte ska förfalla.

Så, dagens budskap är alltså: Glöm aldrig bort att den viktigaste personen i ditt liv är du! Och att du är bra precis som du är oavsett vad du gör eller inte gör.

Kramar

Gårdagens tröstmat: Mangoglass, mangojuice och grönt te :)

Nu är jag halvvägs igenom schemat! :)

Fruktpaus på Malmö station i torsdags