Nkinga

Det här inlägget skrev jag i fredags kväll, nu har vi äntligen lyckats få tag på internet, så här kommer det, några dagar senare:

Arusha – Nkinga
Igår morse reste vi med buss från Arusha hit till Nkinga, byn där vi ska bo i två veckor.

Bussen vi tog skulle gå klockan sju och vi skulle få skjuts in till stationen kl 6.30 och frukost på vandrarhemmet klockan sex. Så vi staplade upp jättetidigt igår och försökte packa i ordning samtidigt som vi vaknade. Solen går upp runt klockan sju och ner kl 19 på kvällen, så innan klockan sju är det becksvart och det känns som att man vaknar upp till svensk vinter.

När vi vaknat till gick vi till vandrarhemköket, men där fanns ingen. Vi såg en gryta med kokande vatten och hörde att någon stod och duschade, men det här med frukosten verkade visst vara bortglömt. När de som skulle hämta oss kom förklarade vi desperat läget (tanken på utebliven frukost och en åttatimmars bussresa utan pauser gjorde mig orolig :p), så de rotade fram lite långfranska och sylt som vi åt samtidigt som vi packade in våra grejer i bilen (Magda fick en glutenfri energibar av mig istället).

Busstationen var en upplevelse i sig. Bussarna stod huller om buller och det var väldigt svårt att lista ut vilken som skulle vart eftersom det inte fanns en enda informationsskylt på vare sig stationen eller bussarna. När det kom en ny buss sprang en stor grupp människor fram till den och försökte tränga sig in, samtidigt som man skrek och puffade till grannen för att säkert få komma med. Vi var så glada att vi hade med oss någon som kunde hjälpa oss ta reda på vilken buss vi skulle med.

Vår buss var försenad tjugo minuter och när den väl kom samlades en stor grupp kring dem och det var svårt att komma nära utan att bli undanknuffad. Bussen hade en bagagelucka som var fylld med rissäckar och väskor, i den försökte alla att knuffa in sitt bagage, så även vi och mannen som skjutsat oss. När folkgruppen blev för närgången startade bussen och åkte iväg ett tiotal meter medan alla sprang skrikande efter och processen med att få in sitt bagage började igen. Det här upprepades tre-fyra gånger och varje gång blev vi lika förvånade. Till slut fick vi in vårt bagage och männen som hjälpt oss skrek högt av glädje. Nästa projekt blev att komma på bussen. Att ta sig upp för trappan var jättesvårt och så fort man kommit en bit framåt knuffades man bakåt igen, och blev hängade mellan människorna framför och bakom. När vi till slut tagit oss in i bussgången var alla sittplatser tagna och vi blev stående i mitten samtidigt som bussen åkte iväg. Vi tittade på varandra och tänkte att det här kommer bli roliga åtta-timmar. En man som jobbade på bussen skrek till oss att våra platser var lediga.

Det var bara det att de platserna och golvet var nedspydda av en stackars illamående kille som satt ihopkrupen på det innersta sätet. Vi valde att stå istället. Jag gav killen ett åksjuketuggummi, även om det nog var lite sent :p. När vi hade åkt ett tag tittade en man på våra biljetter igen och insåg att våra platser var på raden framför och att någon satt sig fel, så till slut fick vi tre sittplatser.

Under bussturen hade vi två stopp för toalettbesök. Det första varade i fem minuter och gick ut på att alla i bussen skulle ut på en åker och kissa. Jag och Magda kom av sist och alla stod och ropade att vi skulle skynda oss när vi satt och försökte kissa bakom två buskar på åkern. Till Maggi försökte de med swahili och gester förklara att hon också skulle sätta sig och tolkade hennes engelska ”I don’t need to” som att var pryd och inte vågade och skrek ännu mer.

På bussen fick vi mer språkproblem när vi försökte förklara att vi skulle gå av vid byn Ziba. Vi frågade hur långt det var till Ziba, de frågade om vi skulle kunna tänka sig att gifta oss med en afrikan och om vi var singlar. Vi fortsatte att fråga om Ziba och de sa att de ville ha våra mobilnummer. Maggi deklarerade att vi alla hade fästmän och med hjälp av vår swahili-svenska bok lyckades vi till slut få reda på att vi skulle vara framme vid Ziba klockan två.

Klockan halv fyra hade vi börjat bli fundersamma, speciellt eftersom ingen fortfarande verkade förstå oss. Man hade torkat upp spyorna på golvet bakom oss och samtidigt råkat smeta av trasan på mitt ben innan jag fattade vad som hände och han dra undan det. Solen låg på oss där vi satt inklämda tätt ihop, med vår packning över oss. När bussmannen till slut pekade ut och sa ”Ziba” blev vi överlyckliga. Halvvägs av från bussen insåg jag att jag glömt kvar min sjal. Jag gick tillbaka för att leta efter den och en kille plockade upp det från golvet där den legat i resterna från de halvt upptorkade spyorna. Jag blev stående och stirrade på killen ett tag innan jag tackade, tog min sjal i ett rent hörn, och stapplade av bussen.

I Ziba möttes vi av en väldigt vänlig man som körde oss till Nkinga. Vi åkte på en slingrande grusväg och mötte kvinnor i färggranna sjalar och folk på cyklar. Det var jättevackert.

I Nkinga ska vi bo i Margaretas hus då hon är i Sverige nu (vår kontaktperson på Nkinga och en verklig eldsjäl för sjukhuset). Vi möttes av hennes husa som gav oss en varm kram och hälsade oss välkomna. Huset är fantastiskt. Rent, stort, med fint kök och toalett och otroligt hemtrevligt med en blandning och afrikanska och svenska detaljer. Husan hade gjort en stor lunch åt oss med vattenmelon och vi blev nästan tårögda av glädje.

Nkinga Referral Hospital
Idag besökte vi sjukhuset. Dagen började med en gemensam bön då alla samlades och sjöng, det var mysigt och stämningsfullt.

Därefter var det morgonmöte som var långt, utdraget och mestadels på swahili. Under dagen fick vi följa med en läkare på medicinavdelningen. Han hade hand om ca trettio patienter under förmiddagsronden och förklarade samtidigt för oss vad patienterna hade och hur han tänkte sig behandlingen. Jag blev väldigt imponerad över att möta någon så kunnig som dessutom tog sig tid att hjälpa oss förstå de olika diagnoserna. Han blev chockad när vi inte kunde de olika behandlingsregimerna för HIV, när vi inte kände igen vissa afrikanska parasiter och när vi förklarade att det var första gången vi såg en aktiv tuberkulos på en lungröntgen han visade oss.

Senare hade vi ett långt samtal om hur olika sjukdomarna är i Sverige jämfört med Tanzania. Att vi i Sverige knappast har några infektioner, men desto mer hjärt- och kärlsjukdomar och psykiska sjukdomar pga mycket stress i samhället. Han hade svårt att förstå hur så många kunde må psykiskt dåligt i ett land som Sverige och vi förklarade att det är vanligt med stress och ensamhet i Sverige, då det är ett land där det är viktigt att klara sig själv som individ och då karriären är en del av ens identitet. Han berättade att det i Tanzania är helt tvärtom och att han kunde uppleva det som jobbigt att han hade ansvar för att försörja och ta hand om så många personer. ”When you marry in Tanzania you’ll have five families – one with your wife and children and one on each of the partners parents side”. Jag tror att han önskade att han haft möjlighet att fokusera mer på sin kärnfamilj och sin karriär. Kanske vore en medelväg mellan Sverige och Tanzania det bästa.

Imorgon är det helg och alla mottagningar är stängda på sjukhuset. Förhoppningsvis kan vi hitta några avdelningsläkare att gå med. Det är frustrerande att inte kunna prata ordentligt med patienterna då vi inte har språket och mycket är så annorlunda vad gäller sjukdomarna som är vanliga här och vilka behandlingsalternativ de har. Någonstans hade jag hoppats på att kunna bidra mer och kunna göra skillnad men jag tror att vi de här veckorna framför allt kommer att kunna observera hur de gör här och försöka lära oss så mycket så möjligt. Att vara här är utvecklande och jag känner hur min världsbild hela tiden förändras. Vilket i och för sig var det jag hoppades på med den här resan. Jag vill få nya perspektiv och lära mig mer om olika sätt att leva och mer om mig själv. Idag pratade vi om hur tacksamma vi är över att få vara här och uppleva den här världen.

Apropå kulturkrockar så var jag och Magda ute och sprang idag. Två vita människor i tights/shorts som var ute och sprang utan anledning fick hela byn att stanna upp ett tag och vi kände oss väldigt utstirrade. Bortom byn sprang vi på en röd grusväg och såg solen gå ner över de afrikanska slätterna. På vägen tillbaka började en liten tjej springa efter oss och när vi log mot henne skrattade hon tillbaka och ropade ”Hello sisters” med solen glittrande i ögonen.

 

Från Arlanda

Från mellanlandningen i Qatar

Fruktstund på vår altan i Nkinga

Utanför huset

Många stirrar på oss på gatorna och häromdagen var det någon som tog upp sin telefon för att ta kort på oss, så tog vi upp våra kameror och tog kort på honom tillbaka.