Berörd

Idag är det måndag, men eftersom det är något slags holiday idag känns det ändå som helg och vi gick hem tidigt från sjukhuset idag. Vi är väldigt trötta alla tre och både Magda och Maggi ligger och sover middag nu. Det har varit en omskakande helg och det är svårt att tänka sig att vi bara varit här i fyra dagar.

Igår umgicks vi bland annat med en ung man som heter Asafiwe (”Praise” på swahili). Han läser till lärare och tar hand om byns föräldralösa på sin fritid. Vi försöker lära oss swahili av honom och igår hjälpte han oss översätta ett brev vi skrev till husan som jobbar här, eftersom hon inte förstår så mycket engelska. Vi försökte bjuda honom på mat, men han ville bara ta emot vatten och te. Vi fick följa med och träffa de föräldralösa barnen. Hans tanke var nog att vi skulle se hur de hade det och sedan gå därifrån.

När vi kom fram till huset barnen bodde i stod de alla uppradade och väntade spänt på att få träffa oss. De blev lite blyga och sprang undan när vi närmade oss och vi satte oss ned på huk och småpratade lite tills de nyfiket kom fram. Vi blev visade in och hur de bodde krossade mitt hjärta. Huset var smutsigt med öppna fönster och kala betongväggar. Det fanns tre sängar som de åtta barnen delade på. Barnen var smutsiga och hade sår på armar och ben. Asafiwe frågade om vi ville gå när han visat oss runt och vi sa att väldigt gärna ville stanna kvar och leka. Tillsammans med barnen sjöng vi sånger, dansade, lekte ringlekar (bland annat ”Små grodorna”) och tog massor av bilder. De var fascinerade av kameran och hur de såg ut på bild. Jag tog upp en flicka i knät, vaggade henne och sjöng. Vi gjorde vårt allra bästa för att visa barnen hur speciella, älskade och värdefulla de är. Vi stannade en timme och jag tror att Asafiwe kände sig orolig över att vi blev besvärade. Han beklagade att vi blev smutsiga av att sitta på golvet och varnade för att barnen kanske kunde ha sönder mina glasögon om de kom för nära. Vi förklarade att vi var så glada över att vara där och inte hade något emot att bli smutsiga. Det var helt underbart att se barnens glädje och så fruktansvärt orättvist att var och en av barnen inte hade en egen familj som gav dem kärlek varje dag. Asafiwe försöker laga mat och ge det nödvändigaste till dem inklusive utbildning, tillsammans med några andra personer i byn som skänker pengar. Vi tänker att vi ska köpa en boll och en nalle till barnen och ge pengar när vi åker härifrån. Jag önskar att vi skulle kunna ge alla en familj och en framtid där de kan bli vad de vill.

På sjukhuset möter vi många väldigt sjuka människor som inte går att bota. Det är vanligt att befolkningen här söker sjukvård alldeles för sent, med till exempelvis en redan metastaserad cancer eller ben som måste amputeras. Det är också frustrerande att se patienter som kanske skulle kunna botas i Sverige men inte här. Sjukvården här nere är väldigt bra överlag, och långt över mina förväntningar. Men det finns till exempelvis inte pengar till specialinriktad cancervård och möjligheterna att transplantera organ tycks vara små.

Det är tufft att se hur orättvis världen kan vara. Det är lätt att må dåligt över att vi har det så bra, medan andra saknar möjligheterna. Våra egna känslor av otillräcklighet kan spädas på av förväntningarna vi möter från en del att förändra deras liv. En kille frågade Maggi häromdagen om hon kunde finansiera hans framtida läkarutbildning och hon förklarade att hon inte hade de ekonomiska möjligheterna då hon själv var student och kämpar för att få ekonomin att gå ihop i Sverige. ”Never mind then” sa killen med hopplöshet och förakt i rösten och visade tydligt att han inte trodde på henne.

Samtidigt blir vi bemötta med glädje och nyfikenhet av de allra flesta. Jag imponeras av deras sätt att leva. Människorna här har hela tiden nära till skratt och njuter av att umgås med andra. Folk kommer hem till oss knackar på för att de är nyfikna och vill hälsa oss välkomna. De skrattar högt åt våra försök att prata swahili och är nyfikna på hur vi har det i Sverige.

Jag trivs här nere. Jag trivs med människornas värme och glädje och jag trivs med hur okomplicerat livet kan kännas. På ett sätt känns saker och ting mer levande här nere. Det är som att Afrika har träffat oss rätt i hjärtat och får oss att gråta, skratta och fascineras. Vi lämnas aldrig oberörda.