Packning och resnerver

Gud vad jag önskar att jag vore bra på att packa. Eller bra kanske är fel ord, jag önskar att jag kunde vara en sån som utan problem kan fixa packningen kvällen innan, helst utan packlista och utan att stressa upp sig över allt som ev kan hända på resan och därför inte behöva ta med en massa extra saker "utifall att".

Förutom lite handling har jag spenderat hela dagen med att packa. Nu har jag packat ner ett mindre apotek, kläder som passar för ramadan, safari, byliv, träning, stränder och fest...  och mängder med "bra att ha saker" så som silvertejp, pannlampa, reseadapter, etc. Min stora ryggsäck väger 17 kg nu och det är ett projekt att få upp den på ryggen.

Det finns säkert en hel massa jag har packat ned nu som inte är helt nödvändigt och det är tråkigt att behöva släpa runt på extra vikt. Men egentligen är det nog inte det som jag tycker är jobbigast, utan det jobbigaste med den här packningsdagen är hur jag känner mig när jag låter kontrollfreaket i mig ta över. När jag vaknade imorse kände jag mig rädd och nervös. Jag hade kommit på att det faktiskt är imorn jag åker och att jag ännu inte hade packat och ännu inte hade koll på exakt vad jag skulle ha med. Känslan av att inte ha kontroll är något som kan göra mig livrädd ibland. Tidigare (under gymnasiet och början av läkarprogrammet) kämpade jag för att hela tiden ha kontroll över mitt plugg, min fritid, min träning etc. Numera trivs jag bättre med att inte behöva ha allt planerat och tycker det är viktigare att njuta av dagen än att göra saker perfekt. Men då och då, som t ex under tenta-p eller i situationer då jag känner mig stressad eller osäker, kan jag bounca tillbaka till gamla vanor.

Känslan att ha kontroll är egentligen bara en illusion. Det går inte att kontrollera livet. Man kan aldrig förutse vad som kommer att hända eller förbereda sig på allt. Man kan inte styra över sina känslor, sina drömmar eller sina relationer. Och det kan jag egentligen tycka är något av det finaste med att leva. Vad skulle det vara för poäng med att vakna upp till en ny dag, om man redan på morgonen visste allt som skulle hända? Och om vi fick välja att leva ett liv endast fullt med situationer vi kände att vi kunde kontrollera så skulle vi aldrig kunna utvecklas.

Mitt kontrollbehov är en slags försvarsreaktion jag använder när jag känner mig rädd eller osäker. Genom att försöka strukturera upp saker försöker jag inbilla mig att jag kan styra över mina känslor och över vad som kommer att hända. Men det enda som händer är att jag känner mig mer obehaglig till mods allt eftersom jag inser att jag inte kan kontrollera allt i min tillvaro. Jag tror att jag skulle må mycket bättre av att bara acceptera att jag känner mig skrämd och att det inte är farligt i sig. Det är bara en känsla och efter ett tag kommer  den att försvinna av sig själv. Dessutom är det ju så att allt alltid löser sig, om än inte på det sätt man tänkt sig.

När jag äntligen var klar med packningen gick jag iväg för att handla mat. Det var så skönt att komma ut och inse hur oviktigt det jag stressat upp mig för var. Jag satte på hög musik i hörlurarna och sprang en bit för att jag kände för det. Några cyklister stirrade på mig när jag kom springande i converse och jeans och jag bara log stort tillbaka.

Nu ska jag äta vattenmelon till väldigt sen middag och se på "How I met your mother". Jag har fortfarande resefjärilar i magen och ser fram emot imorn. Det här kommer bli en fantastisk resa, det känner jag på mig.

Mitt golv någon gång mitt under packningen