Resfeber: Crash and burn

Just nu sitter jag på ett Espresso house i Ystad där jag hittat internet och njuter av grönt te med mango och en surdegstoast. Det är helt underbart att få vara ledig, jag har i stort sett jobbat hela tiden från och med i torsdags.

Jag trivs på jobbet och det är på ett sätt lyxigt att kunna få fokusera så mycket på andra människor. Under terminerna bekymrar jag mig över om jag lär mig tillräckligt mycket , om jag äter rätt, om jag tränar bra, om jag sover ordentligt, om jag fyller min tid med meningsfulla saker och så vidare. Nu spenderar jag nästan all min vakna tid med att tänka på andra och jag känner hela tiden att jag gör stor skillnad. Bara genom att komma in med en extra filt, ta någon i handen eller lyssna på någon som är upprörd så kan jag göra deras dag.

När jag jobbar nu har jag verkligen gått in för det till 200 %. Jag har vägrat ta längre pauser fast mina kollegor sagt att det fanns tid eftersom jag velat känna att jag jobbat de timmar som jag ska. Jag har haft långa samtal med alla mina patienter, sett till att fixa allt de kan tänkas behöva och diskuterat med sköterskorna om jag trott att läkarna missat något medicinskt med patienterna. Varje pass har jag mötts av fantastiska kollegor och patienter som varit så tacksamma och överöst mig med ord om hur bra och fin jag är. Efter i fredags började jag få fullt med blåsor under fötterna och svårt att duscha på kvällen utan att det svartnade för ögonen. Men jag var stolt och lite mallig över att jag lyckades trycka bort tröttheten på jobbet och fortfarande kunde göra ett riktigt bra jobb på ren vilja. I lördags kväll låg jag och funderade över hur bra allt gick ändå och kände mig lycklig och tacksam över var jag var. Och igår kraschade jag. Så klart.

Det började med att en sjuksköterska pratade med mig på eftermiddagen om hur vi skulle göra med en patient och jag nickade och höll med om att det lät bra, en halvtimme senare hade jag en black-out från hela samtalet och kunde inte komma ihåg något hon hade sagt (praktiskt jobbigt då det vi pratat om handlade om något jag sagt att jag skulle fixa), sedan gick jag och tog blodtryck på en patient och ramlade själv ihop över honom för att det blev helt svart framför ögonen (som tur var han inte så närvarande och märkte inte pausen :p). Hur som helst bad jag en kollega kolla mitt blodtryck och det låg på 160/90 (jag har aldrig haft över 120). Medan hon tog trycket samlades alla kollegor kring oss och jag började darra i hela kroppen och gråta okontrollerat samtidigt som jag kände mig milt irriterad inombords och försökte förklara för folk att jag inte visste vad det här kom ifrån och att jag verkligen mådde bra egentligen.

Mina underbara kollegor vägrade lyssna och drog in mig i personalrummet där jag fick ligga på soffan med order att inte lämna rummet förrän de sagt att det var okej.

Jag kände mig så förvirrad när jag låg där. Samtidigt som jag grät och skakade och kände hur allt snurrade så kunde jag tänka klart och förstod verkligen inte varför min kropp betedde sig som jag gjorde och vägrade lyssna när jag försökte säga åt den att skärpa sig.

En kollega kom in med paj och saft till mig (och fick spelet då jag stod och plockade in i diskmaskinen när hon kom in ”Du rör inget som har med arbete att göra nu!!!” :p) och sedan kom hela styrkan och förklarade att de ville att jag skulle gå hem och vara rädd om mig själv.

Jag blev så rörd och glad av allt stöd jag fick från dem men samtidigt kände jag mig misslyckad när jag gick hem. Misslyckad, sårbar och orkeslös. Hemma åt jag mangoglass och ringde Maggi och föräldrarna och det började kännas bättre.

Idag jobbade jag ett dagpass och det gick bra ändå, jag tror att jag blev av med många spänningar igår och nu ser jag fram emot en lång natts sömn eftersom jag har sovmorgon imorn :).

Det skrämmer mig att jag snabbt kunde driva mig till bristningsgränsen utan att ens reflektera över det på vägen. Det är så lätt hänt och så dumt. Det finns inget som är viktigare än att ta hand om sig själv och se till att man mår bra. Inga prestationer eller krav är värda mer. Ändå tror jag att många av oss gång på gång glömmer hur pass viktigt det är att må bra och lätt prioriterar bort att behandla sig som den viktigaste som finns.

Hela det här året har jag jobbat med att lyssna på mig själv och pränta in att mitt välbefinnande är nummer ett och resten underordnat. Det är nog lätt att tänka att ”Ja, nu har jag ju förstått det här och behöver inte tänka mer på det” men jag tror egentligen att man hela tiden måste komma ihåg att uppskatta och lyssna på sig själv. Ungefär som att man hela tiden måste bekräfta och visa att man älskar varandra i ett parförhållande för att det inte ska förfalla.

Så, dagens budskap är alltså: Glöm aldrig bort att den viktigaste personen i ditt liv är du! Och att du är bra precis som du är oavsett vad du gör eller inte gör.

Kramar