This is Africa

Nu är vi framme i Afrika! Och jag har dessutom hittat en internetsticka till datorn (happy day). Resan hit har varit lång och upplevelserik.

Jag och Magda åkte hemifrån Linköping i måndags eftermiddag och träffade Maggi och hennes familj i Stockholm där vi sov över. Det var så roligt att träffa Maggi och Magda igen och peppa för äventyr. Vi lyssnade på låtarna från lejonkungen och sjöng med högt och falskt till "Circle of Life". Hemma hos Maggis mamma och styvpappa blev vi bortskämda med jättegod mat och frukost och på morgonen fick vi skjuts till flygplatsen, väldigt omtänksamt! :)

Flygningen ner kändes som en evighet. Först flög vi i sex timmar från Arlanda till Doha, Qatar, där vi hade sju timmars transittid innan nästa avgång. Vi strosade runt på flygplatsen, övade på swahili, hittade god mat (och godiva-praliner! :p) och bara myste. Det är något speciellt med flygplatser. Jag älskar att se så många olika människor på samma ställe. Alla på väg någonstans, antingen på affärsresa, eller hem till sin familj, eller ut på sitt livs äventyr.

Andra flygningen tog sju timmar inklusive en mellanlandning i Dar es Salaam då personalen hysteriskt väckte samtliga passagerare på planet för att reda ut vems handbagage som skulle stanna till Kilimanjaro Airport, och vems som skulle av i Dar es Salaam.

Till slut landade vi på Kilimanjaro Airport, kl 9.20 i morse. Vädret var mulet och ganska kallt. De har ”cold and dry season” nu och det innebär att det är som bra svenska sommardagar, över 25 grader och uppåt här i norra Tanzania. På flygplatsen ordnade vi visum och gick sedan ut för att möta Mr Kittoh som vi bestämt via mejl skulle hämta upp oss och ordna med morgondagens busstransport till Nkinga.

Mannen vi mötte var lite tystlåten först men mjuknade snabbt och snart satt vi och pratade om hans liv och försökte lära oss så mycket swahili som möjligt. Efter ett tag började vi fråga honom om busstransporten till Nkinga. Då såg han lite bekymrad ut och sa ”Nkinga, hm, Nkinga, I don’t think I’ve heard of that place”. Smått oroade försökte vi förklara för honom att, jo, det borde han nog veta med tanke på att det var han som mejlat oss om busstransporten. När han svarade ”Hm, email, what email do you mean?” ökade oron exponentiellt. Tills han plötsligt sa att ”I’ll call Mr Kittoh and check” och vi insåg att det här alltså inte var Mr Kittoh utan någon som jobbade för honom. Skrattande redde vi ut att han alltså var chafför åt Mr Kittoh och att Kittoh skulle möta oss i Arusha, staden där vi skulle sova i för natten.

Väl i Arusha köpte vi flygbiljetter till Zanzibar (dit vi ska om några veckor). Vi behövde växla innan vi köpte biljetterna och deras valutakurs är annorlunda. Jag växlade in 400 dollar och fick tillbaka en tre centimeter tjock bunt med fem- och tiotusenkronorssedlar motsvarade 656 000 shilling (inflation eller vad :p).

När vi ordnat med biljetterna fick vi skjuts till nattens boende. Vi bor på ett katolskt hostel som är väldigt spartanskt, men mysigt ändå. Det känns verkligen som att vi är på äventyr. Toaletten är en fuktskadad betongfyrkant med en dusch ingen av oss tänker prova. Men imorn ska vi få frukost här och de vi pratat med på hostlet har varit väldigt vänliga.

Innan Kittoh åkte iväg kollade han att vi bodde bra och förklarade att vi när vi rörde oss i Arusha under dagen inte skulle bära värdesaker synligt och helst skulle lämna det mesta på rummet. Alltså lämnade vi kamerorna hemma idag (förutom Magdas iphone) och det kändes tråkigt för att vi upplevde så mycket vi hade velat fånga på bild, även om det säkert var nödvändigt.

Först gick vi iväg och åt lunch och hamnade på en restaurang med jättelyxig mat där vi för 100 kr var fick en trerättersmeny. Maggi beställde friterad avokado med varm mango till förrätt (jättegott) och vi andra tog soppa och sallad. Sedan fick vi underbart god kyckling och sedan fruktsallad. Vi satt på restaurangens uteservering, såg ut över innergårdens gröna gräsmattor och bananträd, åt riktigt god mat och bara njöt av det underbara att vara i Tanzania. Det är svårt att fatta att vi kommer vara här en månad. Det är så mycket vi kommer att få se.

Efter maten var vi helt slut, vi hade egentligen inte sovit ordentligt på ett och ett halvt dygn och den natten (måndag natt) var inte så bra den heller pga alla resfjärilar. Vi bestämde i alla fall att vi skulle försöka hålla oss uppe till kl åtta för att om vi gått och lagt oss efter lunch hade vi nog inte kunnat ta oss upp på många timmar och sabbat dygnsrytmen helt.

Planen vi gjorde för dagen var att gå ut och handla matsäck till bussen, middag och telefonkort och sedan hänga i trädgården resten av dagen. Men det här med att fixa sina ärendet snabbt och effektivt går inte i Tanzania. (Tanzanianernas motto är Hakuna Haraka! = Skynda inte! Och uttryck som ”Pole pole!” = Ta det långsammare! Och TIA = This Is Africa hörs ofta)

Först stötte vi ihop med två kvinnor som sålde frukt som vi köpte mängder av bananer ifrån och gick tillbaka till hotellet med. Sedan stannade vi i en småbutik, köpte vatten, skojade med affärsinnehavaren länge på mycket knacklig swahili (alla vi möter här är väldigt måna om att vi ska lära oss prata så på bara en dag har vi lärt oss hälsningsfraser, lite räkneord, presentationer, fruktnamn, etc etc).

Slutligen stötte vi på en kille som läste en master i Wildlife Protection och som i princip adopterade oss för eftermiddagen. Han tog oss till en telefonbutik där vi kunde ordna med SIM-kort och internet och följde tålmodigt med oss tillbaka till hotellet och tillbaka när vi glömt ta med tillräckligt med pengar. Magda hade en del problem SIM till hennes telefon eftersom den var operatörslåst, så Elias (som han hette) engagerade sig till max med att först försöka hitta någon som kunde låsa upp den och till slut ta oss till någon som kunde sälja en ny billig mobiltelefon. På vägen till mobilförsäljaren slöt sig ytterligare en person sig till oss. Den här gången var det en 28-årig tvättäkta Massai-krigare som förutom trästaven och tygshoket kring axlarna (som visar att han är Massai) också bar färggranna solglasögon, älskade reggie och var konstnär på heltid. Kanske den coolaste människan jag träffat.

Vår konstiga grupp gick genom Arusha på sightseeing och de visade oss den centrala marknaden som verkligen var en upplevelse! Marknaden var enorm och kryllade med frukt och grönt, spännande kryddor och torkad fisk. Överallt var det människor som handlade eller ropade och vi följde våra nyblivna guider genom smala ställ. Hela tiden ropade folk till oss på Swahili och vi försökte ropa tillbaka det korrekta svaret.

Kort swahiliskola för att illustrera vår förvirring: (det som sägs – och det man ska svara):

”Mambo” – ”Poa” betyder ”Läget?” - ”Bara bra”

”Jambo” – ”Jambo” betyder ”Hej” – ”Hej” (men används mest i Kenya egentligen)

”Shikamoo” – ”Marahaba” är ett respektfullt ”God dag” – ”God dag” man använder till äldre

”Salama” – ”Salama” betyder ”Hej” – ”Hej”

”Habari gani?” – ”Nzuri” betyder ”Hur är det?” – ”Bra”

”Karibu” – ”Asante sana” betyder ”Välkommen” – ”Tack så mycket”

Det var ett trixande med att svara rätt sak på rätt tillrop men så småningom började vi få till det till allas glädje. Det blev inte bättre av att alla vi mötte presenterade sig med namn och rabblade tre eller fyra ord på det de sålde eller jobbade och sa ”Remember, Ndizi means banana” och så vidare. Sömnbristen, intrycken och ordregnet gjorde att vi kände oss helt manglade i huvudet. Övertrötta tittade vi på varandra och bara skrattade åt alla människor och allt kaos.

Det mörknade snabbt och Elias hjälpte oss hitta till ett Supermarket där vi kunde handla middag och följde sedan med oss hem. Jag brukar tänka att jag är en ganska bra personkännare och med Elias kände vi alla tre direkt att det här var någon vi kunde lita på. Ändå är det svårt att som svensk förstå hur någon kan lägga en hel eftermiddag på att ta hand om ett gäng främlingar bara för att han tycker det är trevligt. Överhuvudtaget är människorna vi mött hittills överväldigande och fantastiska. Vi tackade honom massor när vi kommit till hotellet och bytte telefonnummer. Kanske att vi ska följa med honom på en endagsvandring utanför staden om några veckor, när vi avslutat vår safari, vi får se.

Slutligen stapplade vi in i vår lägenhet och åt kakor, chips och popcorn till middag (det enda matliknande vi hittat i butiken). Imorgon ska vi upp klockan halv sex för att ta bussen till Nkinga där det är vi ska bo de närmsta två veckorna. Det blir en 8 timmars busstur söderut som nog verkligen kan vara en upplevelse… :p.

Nu sitter jag på min säng inne i vårt nedsläckta rum. Jag är innesluten i en tygbur av vitt myggnät och det enda som inte är becksvart omkring mig är skenet från min dator som mjukt lyser upp tyget. I sängarna bredvid mig sover redan Maggi och Magda djupt.

Jag tänker att jag är glad över att vara där jag är, tillsammans med människor jag tycker så vansinnigt mycket om. Ikväll är det som att tiden stannat en liten stund. Jag älskar känslan av att inte ha något jag behöver göra och massor, massor med saker att upptäcka. Jag älskar att jag när jag vaknar imorgon inte kommer ha en aning om hur dagen kommer att bli.

Lala Salama! (= Sov så gott!)

(PS. De bilder vi har tagit finns på Maggis eller Magdas kameror/telefoner, så de får jag lägga upp någon annan dag.)