Nu sitter jag på tåget
igen. Idag är jag på väg hem till Linköping för midsommarmys med familjen.
Den här veckan har
varit riktigt bra. Jag har försökt att sänka mina krav lite på jobbet och känna
mig nöjd med det jag gör. Dessutom har jag tagit en timmes paus under dagarna
med dubbelpass sovit lite – det har gjort jättestor skillnad och när jag kommer
tillbaka från pausen har jag en helt annan energi igen.
Själva jobbet är
jätteroligt och blir bara bättre. Varje dag träffar jag många fina människor som
gör mig helt varm i hjärtat.
Jag träffade en man som
fått en stroke och tappat förmågan att hitta orden när han pratade. När jag
träffade honom såg jag hur han kämpade för att vara glad och positiv och hur
han försökte formulera sig trots att han inte hade orden. Jag såg honom i
ögonen och förklarade att jag såg hur han kämpade med att hitta ord, att vi
förstod att han var helt med och förstod allt men inte kunde uttrycka det och att
språket skulle komma tillbaka till honom undan för undan. Då började han gråta
av lycka och lättnad och sa ”Du är fantastisk, du är fantastisk.”. Jag träffade honom under fyra dagar och såg
hur han blev bättre för varje dag. Sista dagen kunde han prata hela meningar
och när han skulle gå kramade han om mig och kallade mig för ängel. Det är helt
underbart att kunna få jobba med att hjälpa människor hela dagarna och det känns
som att jag får tillbaka tusen gånger mer än vad jag ger.
Normalt krävs det starka
band till någon för att man ska kunna få se den personens svåra stunder och
svaga sidor och tillåtas att få finnas där. Det är väldigt speciellt att dagligen
få bli en del av främlingars värsta och bästa stunder och kunna få möjligheten
att lyssna och hjälpa till precis när de behöver någon som mest. Det känns som
att jag varje dag har möjlighet att förändra någons liv till det bättre och det
gör mig lycklig.
Det är de små sakerna
som när en patient som aldrig lyckas hålla sig hela vägen fram till
toalettstolen plötsligt en gång klarar av det (det gjorde vi en high-five på)
eller de stora som att få hålla om någon vars mamma är döende och få säga till
henne att hon inte är ensam.
Jag har tur som får
chansen att träffa alla de här människorna och låta dem lära mig vad som
egentligen är viktigt. Jag brukar känna mig lugnare, ödmjuk och tacksam efter
ett jobbpass.
Igår vaknade jag upp ur
min jobbubbla igen (det känns som att jag hamnar i en sån när jag jobbar mycket
och inte hinner med att uppdatera mig om något annat) och insåg att det
faktiskt är snart vi ska åka till Tanzania :). Jag har precis skrivit en lång
packlista och tittat på swahili-klipp på youtube. Jag är tokpepp på den här
resan (om det är ett ord :) ). Jag, Magda och Maggi kommer flyga till Tanzania
den 1 juli och jobba på ett litet sjukhus i knappt tre veckor. Sedan ska vi åka
på safari och därefter resa runt på Zanzibar en vecka. Normalt sett hade jag
börjat planera för resan mycket tidigare, men igår kväll kom jag på att jag
inte tänkt på packningen, inte har en reseförsäkring, ingen bra ryggsäck etc.
Det känns skönt att jag börjar bli lite nojjig med sånt även om jag nog alltid
kommer vara lite av ett kontrollfreak. Jag sa till Maggi och Magda för ett tag
sen att jag hade tänkt bli ”en sån där ’chillaxed’ person som aldrig oroar sig”.
De bara gapskrattade…
Nu är jag strax framme
i Linköping. Jag hoppas ni får en jätteskön midsommar, hörs snart!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar