torsdag 31 juli 2014

Kendwa, Stonetown och hemresa

Nu sitter jag på planet mellan Dar es Salaam och Dubai, första etappen på vägen hem med andra ord. Sedan förra gången vi hördes har vi hunnit bo fyra nätter uppe i Kendwa på norra Zanzibar, två nätter i Stonetown (gamla delen av Zanzibar town) och nu är det alltså dags att åka hem.

Kendwa
Kendwa ligger på Zanzibars del och har enligt många öns allra vackraste stränder. Det är en liten ort med en lång strandpromenad, hotell och dykarcenter.

I Kendwa försökte vi bada och sola så mycket som möjligt, men det var inte alltid så lätt eftersom det regnade eller var mulet en stund varje dag. Tydligen är det nu motsvarande Zanzibars vinter och vädret kan vara ostadigt. Det kändes väldigt konstigt att vakna upp till ösregn på morgnarna (även om det brukade klarna upp efter några timmar) och ännu konstigare när vi hörde om att Sverige haft sol och 30-graders värme de senaste veckorna :p. Men vi njöt ändå, träffade trevliga människor och åt god mat.

En av dagarna gav vi oss ut och dök vid Mnemba Atoll, ett marinreservat med Zanzibars vackraste dykning! Jag hade aldrig dykt förut och dagen innan hade vi fått en kort intro om hur vi skulle göra och fått prova utrustningen under vattnet. Dykföretaget vi åkte med var väldigt seriöst och då dessutom både Maggi och Magda hade dykcertifikat sedan tidigare och kunde förklara kändes det bara roligt på vägen ut till atollen.

Dykningen var fantastisk! Känslan av att vara där nere är helt obeskrivlig! När man dyker känns det som att man är tyngdlös och det räcker med små, små rörelser för att ändra riktning eller röra sig framåt. Vi dök igenom korallrev och såg sjögurkor, muränor, jättemusslor och stora, stora fiskstim. Det var som att fiskarna inte brydde sig om oss, nu när vi var nere på deras nivå och rörde oss som dem. Man kunde komma jättenära utan att de simmade iväg och jag gled över havsbotten några centimeter över revet och allt som bodde där. Till vänster om mig sluttade revet ner i blått, bottenlöst hav och jag, som vanligtvis tycker det är obehagligt att bada när jag inte ser botten, kände mig bara fascinerad och trollbunden.

Sista dagen i Kendwa tog vi en strandpromenad till grannstaden Nungwi. Där drack vi drinkar på stranden, medan vi såg solen gå ned framför oss. Ytterligare ett sådant ögonblick där man bara kan njuta.

Senare på kvällen åt vi på ”The Fisherman”, en lokal restaurang specialiserad på skaldjur. Vi fick stora tallrikar med nyfångade skaldjur och Maggi provade hummer för första gången – mycket gott! Vitt vin fick vi gå iväg och köpa själva eftersom restaurangen inte hade tillstånd att servera alkohol då den låg för långt in i den muslimska byn. Det bidrog till den mysiga stämningen på något sätt.

Däremot hade jag börjat bli lite illamående under dagen (efter en väldigt sötsliskig Pina Colada i Nungwi) och mot slutet av skaldjursmiddagen blev det värre och värre.

Senare på natten bröt matförgiftningen (som det måste ha varit) ut ordentligt och jag kan ärligt talat inte minnas att jag mått så dåligt någon gång (i alla fall inte de senaste 15 åren). Morgonen efter hade jag inte sovit någonting, och hela dagen efter var jag fortfarande illamående, hade magont och fick inte i mig något mer förutom två Mariekex och en deciliter Cola. Tyvärr var det en resedag och vi var tvungna att checka ut och ta taxi till Stonetown där vi skulle sova de två sista nätterna. Inte min bästa taxiresa direkt. På kvällen gick vi ut och åt, men efter en halvtimme på restaurangen fick Maggi följa mig hem, och hjälpa mig att bädda och byta om. (Det var även hon som packat mina väskor i Kendwa, köpt Cola till mig på morgonen och försökt pilla i mig Resorb – jag är så glad att jag har henne! <3).

Elva timmars sömn senare vaknade jag i alla fall upp (nästan helt) återställd igen och det var dags att upptäcka Stonetown.

Stonetown
Gamla staden i Zanzibar Town är helt byggd i sten och korallsten och full av vackra gränder och snidade trädörrar. I bakgrunden av staden finns stranden och havet och överallt där man går stöter man på historiska byggnader. Vi gick en guidad rundtur och lärde oss om Slave Market, House of Wonder (det första huset i Afrika med el, rinnande vatten och hiss) och de religiösa byggnaderna. På Zanzibar blandas arabisk, indisk och västerländsk kultur. Och även om de allra flesta är muslimer ligger det kristna kyrkor och hinduiska tempel sida vid sida med moskéerna.

Vår guide förklarade att han är arab och klädd i arabkläder därför att han är född i Zanzibar town, medan vi har ”Mzungo dress” (dvs ”viting-kläder”) för att vi är födda i Sverige och därför har den tron och livsstil vi har. Ett väldigt fint och enkelt sätt att se på människors olika religion och kultur tycker jag. ”Same same but different”.

På kvällen hade vi väldigt svårt att hitta något bra matställe. Först gick vi till en fin restaurang där de hade livetrummor och sång. När vi redan fått in vår dricka där fick vi reda på att deras enda kötträtt var slut och eftersom jag fortfarande inte klarade av tanken på en ”freshly catched sea food platter” fick vi leta efter en ny restaurang. På gatorna utanför var det trafikstockning och nästan hela stadens invånare (och säkert många från resten av Zanzibar också) var ute för att fira slutet på Ramadan – Ed al-Fitr. Överallt gick familjer och vänner i muslimska högtidsdräkter och långsamt, långsamt kunde vi mata oss igenom folkmassorna, hela tiden krockandes med människor och fordon.

Nästa restaurang vi hamnade på hade slut på kött, kyckling och fisk. (Det blir en enorm matåtgång dagen efter att en hel stad fastat i en månad). Ölen Emanuel ville ha var också slut och vi satt i mörker då de solcellsdrivna lamporna hade slut på batterier. Eller som kyparen sa ”They are very tired, just like me”. Klockan hade hunnit bli halv elva och vi var halvt desperata efter mat. De hade pizza och pasta men Magda som inte tål gluten hade svårt att hitta något på menyn. Vi försökte beställa vegetariskt stekt ris, men tydligen var riset också slut (!). Till slut fick hon en räksoppa med stekta grönsaker till och framåt halv tolv var vi i alla fall inte hungriga längre.

Vi avslutade kvällen med att gå och titta på afrikansk hip-hop i Zanzibars gamla fort – unga, lokala artister som sjöng playback – uselt, men lite charmigt ändå.

Morgonen därpå sa jag och Magda hej då till Maggi och Emanuel som stannar kvar ett par dagar, och i Dar es Salaam klev hon och jag på två olika flyg då vi inte beställt biljetterna samtidigt och inte kunnat komma med samma flight.

På väg hem
Och nu sitter jag alltså här.

Jag tar med mig så mycket hem från Tanzania. Numera drömmer jag om att lära mig flytande swahili, ta dykarcertifikat och jobba som kirurg här något år. Om jag blundar kommer jag ihåg hur jag, Magda och Maggi går tätt tillsammans genom Nkinga på kvällarna. Jag kommer ihåg min första afrikanska operation, första gången jag såg ett lejon, första gången jag dök och jag kommer ihåg hur Indiska Oceanien känns mot kroppen.

Jag tror att det har hänt mycket inom mig den här månaden och att jag ännu inte har upptäckt allt av det.

Framför allt är jag så glad över att ha fått dela den här resan med Maggi och Magda. ”Are you sisters?” brukar folk fråga oss när vi går förbi arm i arm. ”Yes” brukar vi svara, ”We are sisters of heart”.


Exalterad inför dykningen

Solnedgång i Nungwi

En akrobatgrupp tränade på stranden

Skaldjurstallriken på The Fisherman

Stonetown i ett nötskal med stenfasaderna, de snidade dörrarna och de vackert klädda muslimerna.

Det känns skönt ändå att vi inte kom till staden förrän Ramadan precis slutat

Traditonell religiös musik. Under Ed al-Fitr går pojkar som dessa runt till husen och sjunker och spelar mot lite betalning/något gott.

På toppen av Stonetown. Från en av de högsta bilderna kunde vi se den vackra staden och havet.

På första restaurangen (den utan pepparstek)

Lokalt uppträdande. Hon var så fantastiskt stolt och vacker den här kvinnan.

På restaurangen vi hamnade på senare




torsdag 24 juli 2014

Zanzibar

Nu sitter jag uppkrupen i ett par trästolar på uteplatsen i ett Hostel i Paje, Zanzibars östkust. Uteplatsen är på en högt och jag har utsikt över det grönblåa havet, den vita stranden och njuter av att höra palmerna och vågorna susa.

Vi har varit här i tre nätter nu och ska åka vidare mot norra Zanzibar, Kendwa närmare bestämt, om ca en halvtimme.

Vi avslutade vår safari i söndags och sov en natt i Arusha. På måndagen fick vi en halvdag där då vi gick på marknaden och hittade ett mysigt kafé. När vi gick ut på morgonen stötte vi ganska så direkt på en jättestrevlig kille från Arusha som ska åka till Sverige för en utbytestermin i augusti. Så vi berättade allt han ville veta om Sverige (och lärde honom viktiga ord så som öl och tack så mycket) och i gengäld visade han oss runt i Arusha, hjälpte oss hitta en bra bank och åt lunch med oss. Det var väldigt roligt att prata med honom. Han hade varit bärare på Kilimanjaro och jobbar extra vid sidan av några år tidigare och på det sättet lyckats tjäna ihop till universitetsstudier. Nu pluggade han Rural Development och lärde utsatta barn att rita på fritiden. Han kunde tre språk och drömde om att stärka Tanzanias plats i världen och bygga upp en internationell affärsverksamhet. Otroligt driven kille med andra ord, jag sa till honom att jag var övertygad om att han skulle lyckas bygga upp något stort.

Flygresan till Zanzibar var spännande. Tio minuter innan planet skulle lyfta från Arusha airport (vi skulle flyga från Arusha till Zanzibar town) gick vi och dubbelkollade varför de fortfarande inte öppnat säkerhetskontrollen och fick höra att de ändrat sig och planet skulle avgå från Kilimanjaro Airport istället (1,5 h bilresa därifrån). Tydligen var planet för stort för att landa i Arusha, kanske något man borde tänkt på innan kan jag tycka :p. Hur som helst fick vi åka buss till Kilimanjaro Airport och landade så småningom i Zanzibar, två timmar försenade.

Sedan dess har vi varit i Paje som är en liten by känd för sina vackra stränder och starka vindar som gör det här stället till ett kitesurfingsmecka. Tyvärr har vi verklien pengar eller tid för att kunna prova på kitesurfing (det behövs 6 h introkurs innan man ens kan komma ut på vattnet och varje timme kostar 250 kr) annars tror att jag att jag verkligen hade gillat att prova. Något att spara till nästa besök kanske :).

På dagarna har vi istället varit på den galet vackra stranden – jag har aldrig någonsin sett en så vacker strand, sanden är kritvit och vattnet är glasklart och säkert 27 grader – eller gjort utflykter. I tisdags åkte vi ut till en mindre korallrev och snorklade. Korallerna var jättevackra och vi såg en del små fiskar även om de inte var så många. Vi blev utskjutsade i en liten smal träbåt och jag njöt av att glida fram över havet, mot horisonten.

Dagen efter åkte vi ut och simmade med delfiner! Vi åkte från vandrarhemmet kl sex vilket var helt fruktansvärt eftersom vi dagen innan hade varit uppe till strax innan kl ett och druckit exotiska drinkar. En kille i baren hade lovat att ställa fram lite frukost åt oss men hade sedan glömt det så det blev ingen mat (eller vatten!!!) förrän klockan halv tio då vi kom tillbaka.

Men, tillbaka till delfinerna. Efter en halvtimmes bilfärd kom vi ner till södra delen av Zanzibar där vilda delfinstim håller till. Vi fick simfötter och cyklop och åkte rakt ut i havet. Vattnet här tar andan ur en, det var glasklart och varm även en flera hundra meter ut från land. Vi var säkert 15 båtar som alla var på jakt efter att se delfinstimmen och så fort vår guide trodde att han fick syn på några skrek han ”jump jump” och vi kastade oss i havet. Under ytan var jag omsluten av mjukt hav och simmade över stim med tjugotals delfiner som ”shirpade” för att kommunicera med varandra, magiskt.

De magiska stunder var ganska korta dock, varje ”jump,jump!!”-sektion följdes av två eller tre minuter under vattnet innan stimmen gått ner djupare eller simmat i förväg (de är snabba!) och sedan fick man snabbt krångla av sig simfötterna, kravla upp i båten och dra på sig simfötterna igen för att vara redo för nästa hopp. När jag hoppade i vattnet första gången fick jag en brännande, stickande känsla över hela kroppen och när jag kom upp var jag täckt av röda märken på armar, mage och ben, jag antog att jag blivit stucken av en manet även fast jag inte sett något vilket kändes lite läskigt och jag försökte fråga guiden om maneterna här var giftiga men allt han sa var ”no problem, no problem, jump, jump”. Fördelen med att vara trött, hungrig och exalterad över havet och delfinerna var i alla fall att jag inte hade någon ork eller lust att oroa mig och svedan från märkena klingade av rätt snabbt. När vi kom in till stranden sedan såg jag en del klarblå, centimeterstora maneter och kunde i alla fall lösa gåtan med varifrån märkena kommit, och höra att de inte var giftiga.

Det var underbart att få se delfinerna på så nära håll och underbart att simma ute på djupt hav, men synd att det var så hetsig stämning. Jag vet fortfarande inte om delfinerna tyckte det var spännande med alla turister eller om vi stressade dem.

På kvällen var det vår sista kväll här och det firade vi med att åka ut till en restaurang som kallas ”The Rock”. Det finns en bok som handlar om tusen saker man borde göra innan man dör och att äta på ”The Rock” står med som en av punkterna, så självklart var vi tvungna att åka och kolla in den här restaurangen :p.

The Rock låg på en klippavsats som sköt upp från en sandstrand. När tidvattnet är högt är den omringad av vatten och blir till en ö, nu var det ebb och vi kunde gå på havsbotten ut till restaurangen. Inne på The Rock var det nedsläckt med många levande ljus som enda ljuskälla. Vi började med att sätta oss på deras altan som vette rätt ut mot havet och stjärnhimmeln och tog en stund då vi bara var lyckliga över att sitta och andas och titta på utsikten.

Maten och drickan var dyr men vi beställde i alla fall in varsin drink, vin och huvudrätt och hade en lång, god och lyxig kväll. Jag åt hemgjord tagliatelle med nyfångad hummer till huvudrätt och maten smälte i munnen.

Senare åkte vi tillbaka till vårt vandrarhem som har en stor bar omgiven av sandstrand. Resten av natten dansade vi (bland annat lärde jag mig lite afrikansk dans av de lokala), pratade resor med unga från hela världen och drack fruktiga drinkar. Mot slutet av kvällen stod jag barfota vid strandkanten med tårna nedborrade i den vita sanden, stjärnorna ovanför mig och havet som sträckte sig så långt jag kunde se. Det är sådana ögonblick man samlar någonstans djupt inom sig –  att ta fram dagar då man glömt hur lätt det kan vara att vara helt lycklig, inifrån och ut.

”Life is not the amount of breaths you take, but the moments that take your breath away”



Stranden vid Paje




söndag 20 juli 2014

Safari!

Fredag
Tidigt på morgonen lämnade vi Nkinga och åkte buss till nästa etapp av vår resa som är safari.  Vi hade en åtttimmarsresa till Makuyuni där vi sedan blev upphämtade av vår guide som körde oss till vårt hotell. Vi bor väldigt lyxigt. Personalen stod och väntade med varma handukar när vi kom och det låg blommor strödda över våra 120 cm sängar.

Det känns väldigt konstigt att vara turist igen och det är första gången på två veckor vi ser andra västerlänningar. Vi kommer på oss själva med att bli irriterade på de amerikanska turisterna och tycker det är tråkigt att den lilla lokalbefolkning vi mött bara velat sälja saker till oss.

På hotellet mötte vi upp med Emanuel, Maggis pojkvän, som ska följa med oss de två sista veckorna. Trötta men glada satt vi alla fyra och åt god hotellbuffé och drömde om morgondagens safari.

Lördag – Ngoregore Crater
Idag gick vi upp tidigt, åt frukost vid sex och åkte iväg mot Ngoregore national park en halvtimme senare.

Ngoregore-kratern är en 3762 kvadratmeter stor krater som omringas av berg och djungel.  Nere i kratern det stepp/savann och det finns lite träd och vattendrag här och var. Ngoregore är ett naturreservat sedan år 2004 och känt för sitt rika djurliv (och nu börjar jag låta som en discovery channel-dokumentär… ;).

När vi kommit innanför grindarna till reservatet åkte vi igenom grön djungel på slingringa bergsvägar tills vi kom till randen av kratern där vi gick ut och tittade. Utsikten var helt fantastisk. Vi var ca 600 meter upp över kratern och hade överblick över hela området. Man kände sig liten och ödmjuk.

Efter utkikspausen gav vi oss ner i kratern och började safarin på riktigt.

Under dagen körde vi igenom hela området och såg massvis med djur längs med vägarna. Innan idag hade jag en tanke om att vi skulle få se lite djur på avstånd och med lite tur kunna få några bra bilder genom att använda kamerans zoom. Men det kryllade av vilda, vackra djur överallt. Precis intill bilen såg vi zebraflockar, strutsar och gnuer. Vi åkte rakt igenom en vild hjord med bufflar och åt lunch 20 meter från en flock flodhästar. Under lunchen blev Maggi för övrigt av med sitt kycklinglår då en stor rovfågel dök ner från ingenstans och tog den ur händerna på henne. Kan det bli vildare? ;)

Dagens absoluta höjdpunkt var lejonen. Strax innan lunch såg vi en stor samling jeepar framför oss på vägen. Guiden sa att de stannat för att se lejon och vi ställde oss upp och spejade ut över steppen för att försöka få en skymt av djuren. När jeepen sakta rullade framåt insåg vi att lejonen inte låg ute i gräset någonstans utan på vägen mitt bland alla bilar! På två meters avstånd fick vi se två fullvuxna honor och tre små lejonungar. Honorna var jättefina med stora tassar och smidiga kroppar. Ungarna var underbart knubbiga och klumpiga och alldeles ulliga. Vi var så nära att vi kunde se alla detaljer och jag har nog aldrig varit med om något så mäktigt.

Efter en makalös dag kom vi tillbaka till hotellet runt klockan fyra och sedan dess har vi badat i deras pool och nu sitter Maggi, Magda och Emanuel och spelar kort medan jag försöker balansera laptopen i solstolen. Och nu kommer en tjej som jobbar här med varma popcorn till oss.

Det är bra nu.


Söndag – Tarangire park
Idag åkte vi till Tarangire park som är större än Ngoregore Crater, men som inte har samma vackra miljö utan är mer som en slät savann. Här i norra Tanzania finns åtminstone fyra större parker där man kan åka på safari – Serengeti, Ngoregore Crater, Lake Manyara och Tarangire park. Serengeti är den allra bästa och är många gånger större än de andra med ett fantastiskt djurliv – men en resa dit tillät inte studentbudgeten och vi har haft tur både idag och igår och sett mer ovanliga djur på nära håll än vad många ser i Serengeti (enligt vår guide i alla fall).

Tarangire park är döpt efter gire – dvs vårtsvin på swahili – och vi såg en flock vårtsvin mot slutet av turen genom parken. Det är jättefula djur (så pass att de blir väldigt charmiga bara för det) med stora trynen, utstickande polisonger och rejält underbett. De är egentligen ”feldimensionerade” och har för långa framben i förhållande till nacken och måste därför gå ned på knä när de ska äta, annars når de inte. Väldigt sympatiskt på något vis.

På väg genom parken började vår guide helt plötsligt köra jättefort efter att han pratat med kollegorna via radion. Man hade nämligen fått syn på geparder! Geparder är vanligtvis väldigt skygga och jagar på natten. Men idag fick vi se två stycken geparder dela på ett byte, 100 meter från vår bil! Otroligt vackra och smidiga djur! Varenda rörelse de gör är perfekt koordinerade och man ser hur pass livsfarliga de är.


I parken såg vi även mängder med afrikanska elefanter som gick i flockar, sida vid sida med zebror, gnuer och giraffer. Det är magiskt att se den vidsträckta afrikanska savannen och alla magnifika djur som strövar bredvid varandra, precis så vilda och fria det är tänkt att de ska vara. Medan guiden körde genom parken ställde jag mig upp och hade överkroppen utanför den uppfällda takluckan. Akaciaträd och hundratals år gamla balboaträd svischade förbi mig och var jag än vände mig om sträckte savannen ut sig, full med flockar av muskulösa zebror, graciösa gaseller, haltande gnuer, spinkiga giraffer och kloka elefanter. Vägdammet fick mina ögon och lungor att svida, och utsikten gjorde mig andlös.



Utanför Ngoregore

Utsikt över Ngoregore Crater

En "common giraffe" och en "Massai giraffe" - de två sorterna som finns här. Twiga - giraff på swahili

En hjord gnuer. Lustiga djur som springer haltande och är väldigt fula. På nära håll ser de ut som slitna hårdrockare.

Hyenor - mycket fluffigare och gosigare än vad jag föreställd mig. Fisi - hyena på swahili (kanske för att de luktar äckligt? :p)

Två flodhästar som sover middag. 

Bufflar - Mbogo. Utav the Big Five (lejon, buffel, gepard, noshörning och elefant) anses buffel vara den farligaste. Ett ensamt lejon klarar inte av att fälla en buffel, för att lyckas behöver de oftast vara fyra stycken som attackerar. The Big Five är förresten inte savannens fem största djur utan de fem djur som förr ansågs vara allra farligast att jaga till fots. Idag är blir de förhoppningsvis bara fotade istället.

Lejon - en meter från mitt nedvevade fönster!!



Simba - lejon på swahili

En strutshona. De kan springa i upp till 75 km/h och ser ut som överdimensionerade hönor med pinnben och jättehals, mycket märkliga egentligen.

Punda milia - Zebra på swahili

Stolt strutshane



Tembo

Gepard! (och tre självmordbenägna zebror :p) Maggi och Magda fick betydligt bättre bilder eftersom deras kameror har bättre zoom, men jag har inte hunnit lägga över dem ännu.

Twiga

Vårtsvin - nere på knä för att nå till maten :)


tisdag 15 juli 2014

Projekt Outreach

Idag följde vi med ett gäng sjuksköterskor ut till en by för att vaccinera byns barn och ge mödravård. Här på sjukhuset finns det ett projekt som heter Outreach som består av en grupp sköterskor som varje tisdag och torsdag åker runt till byarna häromkring. I byarna vaccinerar de alla nyfödda, alla tvååringar och alla sexåringar. Dessutom delar de ut vitamin A, folsyra och avmaskningsmedel. De gravida kvinnorna får en stelkrampsspruta och undersöks sen ordentligt.

Vi åkte från sjukhuset vid niotiden idag och resan var skumpig som vanligt. Vi satt inklämda fyra personer (varav en gravid sköterska) i baksätet och hängde på varandra beroende på vilket håll bilen tippade åt för tillfället. Det var roligt att komma utanför Nkinga och se mer av området runt omkring. Vi åkte på röda sandvägar och naturen utanför var snustorr. Då och då passerade vi lerhus med halmtak. Det är svårt att förstå hur enkelt människorna i byarna lever här.

På vägen stannade vi till hos några av gruppens vänner och fick med oss en skål grillad sötpotatis och rostade jordnötter, gott :).

Efter ca en timme var vi framme i byns centrum. Det bestod av två skolbyggnader och en utomhustoalett. Invånarna i byn bodde utspritt i omgivningarna och vi såg några hus på håll.

Vi fick vara med och vaccinera och jag förstår verkligen inte hur sköterskorna lyckades hålla reda på alla barn och vilka som skulle ha vad. Folk kom fram i en klump och ena sjuksköterskan gav av order om vad som skulle ges till vem. Vi saknade Sveriges system där man går in en i taget och säger sitt personnummer innan vaccineringen. Nu blev jag orolig för att det blev rätt vaccin till alla, men sköterskan verkade som sagt ha koll trots kaoset. Vi gav vaccin mot mässling (axeln), tuberkulos (axeln), pneumokocker (höger lår), ett blandvaccin mot många sjukdomar (vänster lår), rotavirus (munnen) och polio (munnen). Inte alla till alla som tur var, men många bebisar fick i alla fall två sprutor var och två vacciner i munnen. Man känner sig som en särskilt hemsk människa när man sticker nålar i bebislår. När vi var klara satt trettio små barn och grät hos sina föräldrar och vi konstaterade att vi aldrig fått så många barn att gråta på samma gång förut… Mammorna var i alla fall glada och skrattade när vi försökte prata med dem på dålig swahili.

Det är så bra att det här projektet finns. Människorna i byarna lever så enkelt och ohygieniskt och skulle inte ha en chans mot många av virusen och bakterierna vi vaccinerade barnen mot idag. Varje by får besök en gång i månaden så Outreach kan hålla koll på alla gravida kvinnor och ge dem råd och rekommendera de som behöver det att komma in till sjukhuset. Vi blev glada och hoppfulla av att se jobbet det här teamet gör.

Däremot mådde vi så där när vi väl kom hem. Vi var trötta, hungriga och hade vätskebrist redan när vi satte oss i bilen på väg hem. Ungefär halvvägs stannade vi till vid ett litet lerhus och blev bjudna på mat av en vän till sjuksköterskorna. Vi fick ugali (majsgröt med konsistens som deg och ingen smak alls), ris med torkade sardiner (som smakade lite jäst och gjorde mig illamående) och någon slags mjölk som var väldigt sur och full med klumpar. Vi satt på golvet i kvinnans hus och åt med händerna och pratade. Det var rörande att hon bjöd oss på mat trots att hon verkade ha så lite. Däremot var det jobbigt att äta av allt för att vara artig och uppskattande när jag blev mer och mer illamående. Innan vi åkte undrade hon om hon kunde få vara med på bild. Så jag tog en och hon blev överlycklig! Hon skrattade en hel minut och slog ihop händerna av glädje.

Nu har vi varit hemma en timme och hunnit återhämta oss lite. Vi har sovit lite och druckit vätskeersättning. Ikväll blir en lugn kväll tänker vi. Kanske att vi tittar på någon av filmerna som finns här i Maggans hus. Lugna kvällar brukar vi kunna krypa ihop framför en film, äta färsk frukt och ha det mysigt.

På fredag morgon åker vi härifrån och det känns sorgligt. Jag kommer sakna Nkinga och människorna här. Innan vi åker vill vi hälsa på hos en skola för sjuksköterskor som finns här, besöka CTC (en öppenvårdsavdelning som tar hand om alla patienter med HIV i närområdet), se lite fler operationer, och säga hej då till alla.


Det blir en jättelång bussresa igen på fredag och därefter ska vi på safari i två dagar. På måndag åker vi till Zanzibar. Mycket att se fram emot :).

På väg till byn

Kö till vaccination (innan den förvandlades till en oordnad klump istället)

Vaccinerande

Maten vi fick

Kvinnan som jättegärna ville vara med på bild :)

söndag 13 juli 2014

Sjukhus, vänskap och reality check


Det är söndag morgon och jag har äntligen fått igång min dator. Igår upptäckte jag att den lagt av och stod och stampade i ”Windows avslutas”-läge, där har den antagligen varit ett par dagar. Omstarter och vila över natten fungerade inte och jag vaknade tidigt idag för att göra ett nytt försök, men med samma resultat. För en stund sen kom Magda upp och hittade mig med datorn upp och ned och en kockkniv i handen jag försökte använda som skruvmejsel (varför man inte ska lämna mig ensam med teknik). Till slut gav jag upp, startade om den en sista gång och satte mig och läste, då kom den helt plötsligt igång och jag vet fortfarande inte varför. Jag har inget tålamod med tekniska problem, det tar fram mina sämsta sidor (verkligen :p) och får mig att känna mig okunnig. Förhoppningsvis kan jag hålla sams med datorn de här veckorna i alla fall.

Annars har vi det riktigt bra här. Igår satt vi ute på altanen och åt frukost. Vi pratade om att det kändes som att det var första gången på länge vi hade en riktig semester och paus från allt. Jag älskar att vara här. Varje dag upplever vi nya och saker och lär oss massor om oss själva. Många personliga saker vi behövt skjuta undan under skolåren kommer fram nu och att se problemen människorna har här ger oss perspektiv på våra liv.

På vardagarna går vi upp tidigt och går till sjukhuset. Den här veckan har vi varit mycket på operationsdelen av sjukhuset och har fått vara med och assisterat och sytt en del. När vi inte är där går vi runt till de olika mottagningarna och avdelningarna och försöker se och fråga så mycket som möjligt.

Efter min utbildning skulle jag vilja komma tillbaka till Östafrika och jobba något år. Jag drömmer om att bli en läkare som kan klara av de flesta akuta situationer, som kan operera livshotande tillstånd och samtidigt kunna det som behövs om infektioner, internmedicin och barnavård. Läkarna här nere klarar allt det, för att de måste. De kan tolka patienters röntgenbilder (i Sverige har vi röntgenläkare som är specialister på det) och symptom, vet det mesta om hur sjukdomarna och läkemedlena fungerar här och alla läkare här nere kan gå in i buken hos en patient med okända magsmärtor, leta sig fram till orsaken, och operera. (Något som för det första inte händer i Sverige då vi först undersöker de patienterna med CT, och därefter är det en specialiserad kirurgläkare som opererar den numera kända/starkt misstänkta åkomman).

Självklart blir vården i Sverige mer patientsäker då varje litet område lämnas till specialister, men jag kan ändå inte låta bli att känna att jag skulle vilja lära mig mer än vad jag har möjlighet till i Sverige. Efter ett halvår här nere som färdiga läkare skulle vi ha lärt oss akuta operationer som kejsarsnitt och blindtarmsinflammation och kunna hantera livshotande tillstånd hos både barn, vuxna och gravida.

Däremot vet jag inte om jag skulle vilja tillbaka till just Nkinga. Det är något magiskt över att vara här just nu, med Maggi och Magda, och jag tror inte att det kommer gå att återskapa.

Igår sov vi länge och gjorde oss extra fina innan vi gick iväg till byns marknad som hålls på lördagar. Vi satte på musik på Magdas iphone och dansade i vardagsrummet så att Raheli, vår hemhjälp, började gapskratta och klappa händerna. På det lilla torget var det fullt med afrikanska tyger, kryddor, skor och grönsaker. Vi har lärt oss siffrorna och kan pruta lite granna på swahili nu vilket är jätteroligt. Däremot blir vi nog fortfarande rätt så lurade och igår så råkade jag dessutom pruta upp ett tygstycke med 500 shilling på grund av språkproblem (Jag trodde att varje meter kostade 7500 shilling och började med att säga att jag kunde betala 8000 shilling för en tvåmetersbit. Men med tanke på att försäljaren först såg på mig som att jag var dum i huvudet och sedan tog emot pengarna med ett gigantiskt leende så tror jag att han menade hela tygbiten när han sagt sitt pris.) Men men, 500 shilling är i alla fall bara 2 kr, det är ett billigt pris för att göra någons dag tänker jag :p.

Igår eftermiddag åkte vi på utflykt tillsammans med vår granne Lillian och besökte en liten sjö utanför Nkinga. Vägen dit var knappt körbar och ofta var bilen lutad 45 grader i sidled eller insvept i buskar på båda sidor. Det är alltid spännande att åka bil/buss här nere.

Sjön var fin och vi njöt av den lite friskare luften. Lillians son var med och lekte vid strandkanten och en stor flock boskap vadade förbi oss ned mot vattnet efter en stund. Vi pratade med Lillian om Tanzania och hur det är att leva här. Hon är frustrerad över att utbildningen kostar så mycket (60 % av befolkningen är analfabeter!), att vården är för dyr för många, att politikerna är korrumperade och över hur svårt det kan vara att vara kvinna här. Det är till exempelvis olagligt med abort här. Samtidigt blir man relegerad från skolan och ofta utstött socialt om man skulle bli gravid utan att vara gift, oavsett om graviditeten beror på våldtäkt eller inte. Därför är olaglig abort vanligt, något som kan göra tjejerna infertila och i värsta fall dödligt sjuka.

Det är svårt att ta in deras situation. Det är så frustrerande att många har det dåligt och det är framför allt svårt att inse att det är något som är mycket svårt att förändra. Saker som är självklara i Sverige kan folket här än så länge bara drömma om. Samtidigt är det ett starkt och kärleksfullt folk vi möter och de förtjänar så mycket bättre. Vi sa till Lillian att vi beundrade henne och att det hon gjorde var viktigt. Hon är lärare för sjuksköterskor, uppfostrar sin dotter till att bli självständig och välutbildad och har precis skrivit en avhandling om synen på abort i Tanzania. Jag tror att varje person som Lillian gör en skillnad, som så småningom kommer kunna leda till stora förändringar. Jag önskar bara att det kunde gå fortare.


Huvudgatan i Nkinga

Torget en vardagskväll

Samma torg under marknadsdagen


Kvinnan till vänster ville så gärna smita med på bild

Barnen är också fascinerade av kameror


Vår vän Asifiwe

På väg till sjukhuset

Dr Lindgren in action!

Magda och David, en av operationssköterskorna


Sjön vi besökte