Resfeber: La belle vie

Idag är det helgdag i Frankrike, det är stilleståndsdagen (Armistice de la Première Guerre Mondiale) till minne av att det första världskriget tog slut den 11 november 1918. För mig innebär det mest en ledig dag från sjukhuset. Hittills har jag inte gjort så mycket mer än att sova, äta och lyssna på musik idag. Utanför regnar det och genom mitt öppna fönster kommer frisk höftluft in. Trädens färger har börjat slå om här, men fortfarande sitter löven kvar och fortfarande kan solen värma upp luften till 16-20 grader under vackra dagar.

Den här veckan har varit något av en födelsedagsvecka. I tisdags förra veckan var jag på en pub och firade engelska Cleo och kanadensiska Veronica som båda fyllde 21. I onsdags var det crepeskväll och fest för franska Antoine, i fredags firade jag engelska Syd och igår kväll var det spanska Pablo som hade födelsedagsfest. Dessutom har jag gått på bio två kvällar och i måndags förra veckan hade jag en jättemysig kväll hemma hos min granne Miriam. Vi diskuterade musik och medicin över chokladkakor och vitt vin. Miriam läser musik och att få höra hur hon arbetar när hon analyserar klassiska musikstycken är som en ny värld för mig. Hon visade hur man kunde se kompisitörernas humor och sinnesstämningar i musiken och hur ett stycke kan spegla både tiden den är skriven och kompositörens liv. Jag har aldrig riktigt lyssnat på musik på det sättet.

I lördags var jag i Lyon tillsammans med min kompis Alex. Han är uppvuxen i fyra olika länder och pratar franska, spanska, engelska och arabiska. Det är en av de mest öppna människorna jag träffat och jag älskar att diskutera människor med honom eftersom han har en förmåga att kunna se bortom landsgränser och kulturella skillnader. Vi var i gamla Lyon under dagen och såg vackra byggnader och broar. Det är en väldigt fin stad och bara att promenera på gator, gränder och broar var en upplevelse. På kvällen hittade vi ett kvarter med många pubar och restauranger och tog varsitt glas på en irländsk bar. På barens TV visades en rugbymatch (det är verkligen en brutal sport! :p), i bakgrunden hördes musik från Bob Dylan och runt omkring oss var det fullt med skrattande människor.

Vardagarna här har jag varit på njurmedicinska avdelningen, min nya placering. Dagarna där varierar mellan långtråkiga och riktigt bra. Avdelningsarbetet består mest av att organisera upp en oändlig mängd papper i de franska journalerna. Administrativt arbete är tråkigt i sig, men ännu värre är att jag oftast inte ens kan hjälpa till med allt då jag fortfarande har svårt att förstå mig på hur allt fungerar (de flesta patienter har till exempelvis tre olika pappersjournaler här på njurmedicin och jag har fortfarande inte listat ut vilka papper som ska vara i vilka och vilka sekreterare som har hand om vilka och var man, till och början med, ens hittar de olika blanketterna som verkar vara utspridda över hela avdelningen). Riktigt dåliga dagar spenderar jag alltså med att titta på då de franska studenterna gör hål i papper med labratorieprovsvar (och då och då ger mig en bunt med papper och en 5 min lång instruktion om vad jag ska göra med dem för att jag ska kunna få vara med lite jag också). Bra dagar har jag istället då jag lyckas komma iväg på mottagningar och hittills har jag gått med två duktiga njurläkare och lärt mig massor. Igår fick jag prata med, undersöka och skriva in en patient helt själv, något man gör hela tiden i Sverige men det här var första gången jag gjorde det på franska utan hjälp. När jag till slut lämnade ifrån mig min franska journalanteckning och gick för lunch kände jag mig helt oproportionerligt stolt (typ som om att jag precis fått nobelpriset i något), men stunderna då jag inte känner mig smått/helt korkad på de franska avdelningarna är fortfarande få och det är bäst att njuta av dem ordentligt tänker jag ;p.

Överhuvudtaget försöker jag skrapa ihop så många bra stunder/ögonblick här som möjligt. Jag åker hem om tre veckor och det gör att jag verkligen börjat värdesätta tiden jag har här. När jag vet att det inte är så många dagar kvar här blir det viktigare att göra det jag vill göra varje dag istället för att skjuta upp det. Det är ett fint sätt att leva och jag känner mig mer tacksam och medveten nu än vad jag normalt gör hemma. Vilket kanske är konstigt egentligen eftersom man aldrig vet hur mycket tid man har kvar på en plats eller tillsammans med någon. Jag hoppas att jag kan ta med mig känslan hem och i alla fall försöka sluta ta vardagarna för givet.

Det har slutat regna nu och solens strålar lyser genom molnen som fortfarande täcker himlen utanför mitt fönster. Jag tror att jag gå ut en stund och fånga lite solsken innan mörkret och regnet kommer tillbaka.

En glad crêpe :p, från Antoines födelsedagsfest i onsdags

Franska Anaël och födelsedagsbarnet Antoine (onsdag kväll)

I torsdags kväll lagade jag Tortilla de Patata efter recept från en spansk kompis och sjöng högt till musik under tiden. Formen på tortillan blev en katastrof (jag misslyckades helt med vändingen :p) men den blev god ändå.