Förkyld och rastlös

Idag är jag tokförkyld, min röst har i princip försvunnit helt och jag har hostattacker hela tiden. Det är antagligen lite mitt eget fel eftersom jag kände mig sjuk redan i lördags och sedan dess har joggat, cyklat, gått på salsakurs, gått på styrketräningspass i grupp och igår dansat bachata till kl 02. Men jag har verkligen svårt för det här med att vara inaktiv och vila när jag är förkyld. Ikväll är det i alla fall dags för en sjukling-kväll, med en roman, te och god mat. Jag hade tänkt dansa ikväll också men i och med att jag blev helt slut av att handla mat idag så kapitulerar jag istället för dagen.

Förutom förkylningen så har jag haft en riktigt bra start på den här veckan :). I måndags hade jag en heldag på sjukhuset och fick gå med min favoritdoktor, Dr Guichard på hennes mottagning under eftermiddagen. Hon är trevlig och bra på att förklara. Jag sitter med och lyssnar under samtalet och när det är dags för undersökningen brukar jag få göra den. Det är inga problem att få bra kontakt med patienterna, så fort de hör mig prata brukar de allra flesta börja gapskratta åt mina försök att få franskan rätt och ivrigt rätta mig eller säga att det inte låter alltför tokigt ändå ;p.

Den här veckan har universitetets idrottsaktiviteter äntligen startat och det finns en mängd pass, kurser och sporter man kan gå på. I tisdags var jag på salsalektion vilket var jätteroligt! Det var ett tag sedan jag dansade nu och jag har verkligen saknat det. På lektionen träffade jag massor studenter, både franska och utbytesstudenter, och jag dansade bland annat med en kille från Elfenbenskusten som var riktigt bra. Jag älskar variationen av människor jag möter här. Saint-Etienne är fullt av utbytesstudenter och det är som att resa varje gång jag pratar med någon som vuxit upp i Sydamerika, Afrika, Australien, Canada etc etc.

Igår gick jag på ett slags kombinerat aerobics/styrketräningspass som var tufft, framför allt för benen. Senare på kvällen gick jag till ett kafé/uteställe jag precis hittat här som organiserar danskurser i salsa/bachata/kizomba och diverse dansfester. Kvällen där började med en nybörjarkurs i bachata. Kursen höll hög nivå trots att det var en nybörjarkurs och jag pratade med flera halvt förtvivlade killar efter kursen (bland annat en som nästan brutit näsan på sin danspartner… :p), men jag blev imponerad över hur många det var som lärde sig jättefort. Senare på kvällen dansade jag med flera otroligt duktiga killar och jag ser fram emot att komma tillbaka och lära mig mer!

Idag var jag på universitetet för att börja läsa en kurs i franska för utbytesstudenter, som kommer hållas varje torsdag från och med nu. Vi var många studenter där och idag fick vi göra tester för att tills nästa vecka kunna delas in i grupper efter vår nivå. Testerna var ganska svåra. Först fick vi tjugo minuter på oss att skriftligt beskriva oss själva genom att svara på frågor så som ”Om ditt liv skulle vara en film, beskriv hur den skulle börja”, ”Vad har du lärt dig genom livet fram till och med nu”, ”Vad är det viktigaste i livet för dig?” etc. Svåra frågor från början och de blev inte lättare av tidspressen och av att man skulle skriva på franska :p. Därefter hade alla en muntlig intervju och slutligen fick vi läsa en artikel om Mata Haris levnadsöde, skriva stödord på ett papper (men inga hela meningar) och därefter skriftligt återberätta det viktigaste från artikeln med hjälp av stödorden men utan själva artikeln som de samlade in igen. Även om det var svårt var det också roligt att få anstränga sig till max för att använda språket som jag börjar lära mig och jag märker redan nu hur mycket mer jag kan efter bara de här veckorna.

Jag älskar språk egentligen och under åren på läkarprogrammet har jag saknat att läsa språk mycket mer än vad jag insett förut. Om jag kunde skulle jag vilja lära mig många fler (swahili, spanska, italienska, arabiska…) men just nu är jag i alla fall tacksam för möjligheten att få lära mig franska ordentligt. Då och då händer det att jag hittar precis de orden jag söker efter när jag pratar med någon och det är fantastisk känsla. Inte för att den inträffar så ofta :p. större delen av tiden är jag väldigt glad om jag ens lyckas få fram ett budskap och då med hjälp av mycket gester.

Åh, egentligen vill jag verkligen inte vara hemma ikväll. Jag känner inte för att läsa en bok och lyssna på musik. Kanske att jag skulle göra det egentligen om jag hade fått välja, men nu är jag bara irriterad på att vara sjuk och orkelös. Ibland tänker jag att jag skulle må bra av att kunna ha mer tålamod med saker, men det är verkligen inte min starka sida.

Inte för att det är så mycket att göra åt saken. Jag ska göra en till kopp te nu och börja med min bok. Jag måste ju komma i form till pilatespasset imorn… ;p

Sjukling-mat: kycklingsoppa, toast, brownie, mango och grönt te :D

Sjuk eller inte, det går inte att äta brownies utan att bli tokglad :D

Veckonytt

Den här veckan har bara svischat förbi tycker jag. Idag är första morgonen på kanske två veckor då jag vaknat upp och känt mig utsövd, annars har jag haft aktiviteter till sent på kvällarna och gått upp tidigt för att åka till sjukhuset på morgnarna. Och under mina lediga dagar har jag istället varit iväg på fest och gått och lagt mig kl 5 på morgonen, dvs inte så mycket sömn då heller. Men inatt har jag sovit över 10 timmar och nu dricker jag en kopp grönt te och hoppas att min hals som börjat göra ont ska bli bättre.

Förra helgen åkte jag, Hannah och Josefine (två tyska läkarstudenter) ut till bergen/landsbygden en bit utanför staden. Där vandrade vi några timmar och åt picknick på en äng. Idylliskt ;).

På kvällen träffade jag två andra kompisar och deras gäng, vilket var en blandning av folk från Frankrike, Tunisien, Barcelona, Italien etc etc. Vi satt och pratade på en pub, gick vidare till en kareokebar där vi dansade och sjöng till töntig musik, vidare till en nattklubb, och runt kl fyra, strax innan jag var på väg hem, hade jag ett långt samtal med en fransk kille om hans livshistoria, drömmar och om hur man kan leva sitt liv så lyckligt som möjligt. Det jag älskar med att vara här just nu är alla olika människor jag träffar varje dag. Jag vet aldrig vem jag kommer prata med och eller vad jag kommer lära mig och kvällar som i lördags känner jag mig väldigt levande.

På söndagen däremot var jag mindre glad över att vara i Frankrike eftersom jag var tvungen att gå upp sex timmar efter att jag somnat då de enda söndagsöppna matbutikerna stänger kring lunch och jag inte hade någon frukost. Det är en av sakerna här som kan göra mig frustrerad.

En annan sak är de franska apoteken. Jag tycker att det är svårt att hitta det man letar efter, ordningen är annorlunda i Sverige och det är inte skyltat, vilket så klart inte är ett problem i sig, men i Sverige uppskattar jag att få leta och läsa i fred, vilket inte har varit möjligt på de apotek jag klivit in i här hittills. Häromveckan skulle köpa ett paket trosskydd och gick runt och letade förvirrat i ett apotek utan att kunna hitta dem. En medelålders man som jobbade där frågade vad jag letade efter och jag försökte förklara ”sanitetsartiklar” på franska utan att kunna ordet. Han förstod inte när jag sa att jag letade efter artiklar för kvinnor, inte när jag förklarade att jag letade efter artiklar kvinnor använder en gång i månaden och inte när jag försökte visa hur de ser ut med händerna. Innan varje ny runda med förklaringar från min sida spenderade jag två minuter med att generat säga att jag helst letade själv och att jag nog skulle hitta det jag sökte om jag fick leta ifred, men detta ignorerades helt och jag vet inte hur länge jag stod där och försökte få honom att förstå att det var bindor jag menade medan jag egentligen bara hade velat sjunka igenom jorden och gå därifrån (detta eftersom resten av apoteket tittade på med stort intresse och också försökte förstå vad det var jag letade efter). Till slut fattade i alla fall apoteksinnehavaren och visade en undanskymd hylla med sanitetsartiklar. Istället för att lämna mig ifred där (som jag bad om snällt utan att någon lyssnade) började han förklara funktionen hos de olika sanitetsartiklarna. Och när jag tog ett paket trosskydd hamnade jag i en helt absurd diskussion där han envist hävdade att jag nog behövde köpa ett paket med större bindor, och jag (dödligt generad och lite förbannad vid det här laget) fick argumentera ytterligare en minut för att, jo, det här var det jag hade tänkt köpa och nu vill jag betala, tack.

I torsdags tänkte jag köpa ett nytt lipsyl och gick in på ett annat apotek och kom därifrån femton minuter senare med ett dyrt läppbalsam som inte var det jag letat efter från början, men då jag var trött och hungrig den dagen orkade jag inte riktigt ta diskussionen om huruvida den produkten var optimal för mina läppar eller inte utan betalade bara och köpte sedan ett billigt lipsyl på Yves Rocher dagen efter. (Tyvärr upptäckte jag nämligen att det dyra var helt vitt och att jag såg ut som om jag ätit stearinljus när jag använde det.)

Förutom apoteken och administration (jag har besökt x antal myndighetsbyggnader de här dagarna, nu för att försöka ordna med bostadsbidrag) så har Frankrike visat sig från den ljusa sidan den här veckan. I måndags kväll var vi ett stort gäng som var på en bar för att fira Josephines födelsedag och det var en jätterolig kväll. I tisdags åt jag sushi med ett gäng tjejkompisar och i onsdags var jag på pubkväll som slutade på en nattklubb och dans till sent. På torsdagen var jag ledig från sjukhuset eftersom jag bestämt med praktikansvarig att jag går på sjukhuset hela måndagarna (normalt är praktiken här bara på förmiddagarna) och då är ledig varje torsdag. Från och med nästa torsdag kommer jag nämligen ha kurser i franska på torsdagar och kan inte vara på sjukhuset då.

Praktiken känns bättre och bättre. Två till tre av dagarna kan jag gå med en specialistläkare på mottagning och där lär jag mig oftast mycket. Jag förstår mycket mer av franskan den här veckan och jag kan hänga med i läkar-patientsamtalen vilket känns jättebra.

En normal vardag här börjar jag på sjukhuset klockan nio, går på praktik till klockan ett, äter gratis lunch på sjukhuset och åker sedan hem. På eftermiddagen vilar/äter/tränar jag och på kvällen gör jag något socialt. Jag pluggar på spårvagnen till och från sjukhuset och någon eftermiddag om jag känner mig motiverad.

Då och då vaknar gamla, ambitiösa, Helena upp och talar om för mig att det inte är okej att lägga så mycket tid på att äta croissanter, prata franska med främlingar och läsa romaner i parker och att jag istället borde plugga mer. Men jag tror att det är precis det här jag behöver efter så många år med mycket plugg. Jag vet att jag lär mig en hel del på sjukhuset här också och att jag har hela livet på mig att lära mig det jag behöver.

Jag vet också att jag behöver må bra och det känns väldigt bra att prioritera saker som gör mig glad. Jag vet hur man gör när man driver sig själv hårt och ger allt för att nå ett mål. Däremot är jag inte lika bra på att stanna upp och njuta av dagen (det är nog något som är svårt för många, och kanske extra svårt om man kommer från ett land som Sverige).

Idag hade jag tänkt ta en joggingtur, läsa i min franska roman, kolla lite på armbågens ortopediska skador (för att jag faktiskt vill och är nyfiken) och leta rätt på en fest till kvällen.

Först ska jag ta en till kopp te, en bit av den solmogna galiamelonen jag köpte igår och lyssna på ”Beautiful day” med U2.

Från vandringen i lördags

Att gå i den franska landbygden känns lite som att vara med i filmen "Chocolat". Vi gick förbi hus som det här och franska mormödrar som plockade kryddor i sina köksträdgårdar.

Hannah och Josefine

Från pubkvällen i måndags :)

Meningen med livet

En dag förra hösten började jag fundera vad som egentligen är meningen med livet. Väldigt filosofiskt och flummigt på ett sätt, men jag insåg helt enkelt att jag inte hade någon aning.

Jag började fundera på vad det var för mening med att plugga. Med att bli läkare. Med att träna och äta bra. Med att gå upp på morgonen. Med att träffa vänner. Med att leva.

Det var verkligen inte på ett depressivt sätt. Jag var helt övertygad om att jag ville leva, gå upp på morgonen och möta en ny dag. Jag började bara undra varför. Vad det skulle leda till, vad som var poängen helt enkelt.

Det kanske är en konstig sak att fundera på, men när jag väl hade börjat hade jag svårt att sluta. Visst, jag visste att jag t ex ville plugga för att jag ville lära mig mer och bli en bättre läkare och så småningom kunna hjälpa andra, men det räckte ändå inte som svar. Jag tyckte fortfarande inte att det räckte som svar på frågan ”Vad är poängen med mitt liv? Vad är det jag ska uppnå?”

Jag försökte hitta ett ”därför att” genom att googla och hittade massor olika åsikter så som att det inte finns någon mening, att meningen är att fortplanta sig, att ha en livsuppgift/ett kall, att utöva en religion, att var och en skapar sig en egen mening etc etc. Fortfarande kunde jag inte hitta ett svar på varför jag skulle leva.

Jag mejlade studentprästen vi har på mitt universitet (jag hade som sagt svårt att släppa det här :p), jag är direkt inte religiös men jag tänkte att om det är någon som borde ha koll på det här så är det väl en präst. Vi hade ett jättebra samtal om mycket jag tänkt på, men jag fick fortfarande inget riktigt bra svar. Däremot började jag till slut känna att det var okej att inte veta och jag lät det vila.

Idag, nästan ett år senare, insåg jag plötsligt att jag hade hittat det.

För mig är meningen med livet att verkligen leva. Det är blunda och humma av välbehag när jag äter en nybakad croissant. Det är att verkligen lyssna på någon utan att döma eller tänka på vad jag ska säga som svar när personen slutat prata. Det är att känna ilska, glädje eller sorg i hela kroppen istället för att förtränga känslorna. Det är att se saker på riktigt och inte bara passera i jakten på att uppfylla ”vardags-måstena”.

Jag kan bygga ett meningsfullt liv genom att välja att leva ett liv fullt med saker jag vill göra. Jag väljer att följa mitt hjärta och alltid försöka känna vad det säger, även när det gör otroligt ont. Jag väljer att tro på mina drömmar och att ifrågasätta de inbillade måstena som får mig att må sämre.

Jag väljer att leva. Det är det som ger det en mening.

”Det finns två sätt att leva att leva sitt liv. Det ena att leva som att ingenting är ett mirakel. Det andra är att leva som att allting är ett mirakel.”
Albert Einstein

Jardin des plantes – Saint-Etienne 

Ljusglimtar

Det känns som att jag har hunnit med mycket sedan senaste gången jag skrev. Fortfarande har jag lite för mycket dötid tycker jag, men det blir lättare och lättare att fylla upp dagarna.

Ljusglimtar från veckan:

Onsdag
Jag var på Soirée SAVA, vilket är en pubkväll för utbytesstudenter och nyfikna lokalbor som anordnas varje onsdag hela läsåret. Varje vecka byter man bar och det är ett roligt sätt att lära känna fler människor. Många av de lokala har inte kommit tillbaka till Sainté än eftersom universitetsterminen inte börjar förrän den 15 september för de allra flesta och därför var det inte så många människor där på kvällen. Men jag hann ändå prata en hel del med både utbytesstudenter och lokalbor innan jag blev för frusen. Vädret växlar något otroligt här, det kan vara ca 12 grader på morgonen, 28 på dagen och riktigt kallt på kvällen. Baren var pytteliten och spelade hög musik så vi var tvungna att stå utanför för att få plats och kunna prata och kl 23.30 ångrade jag verkligen att jag tagit på mig kjol och sandaler istället för jeans.

Torsdag
I torsdags morse var jag på en äkta fransk marknad! Varje torsdags- och lördagsmorgon är det marknad i Saint-Etienne då bönder från närområden säljer sina produkter. På väg till marknaden var jag rätt så trött och min entusiasm sjönk ännu mer när jag närmade mig och såg att marknaden bara bestod av 5-6 stånd. Men sedan tog det inte lång tid förrän jag blev helt omvänd!

Människor på solskenshumör sålde nygjord ost, solmogen frukt och grönsaker, ägg, mjölk, kyckling etc etc. I varje stånd stod det en försäljare som entusiastiskt gav mig smakbitar av allt möjligt och berättade vad som var vad. Jag har nog aldrig smakat så goda grönsaker och frukter. Med mig hem köpte jag stora tomater (med sött och saftigt fruktkött), en enorm röd paprika, en bukett färsk basilika och massor med frukt. På kvällen lagade jag en linsgryta med mina grönsaker, lyssnade på musik och bara njöt.

Innan kvällen, på torsdag eftermiddag, hoppade jag och tre tyska utbytesstudenter över eftermiddagslektionen och gick på utflykt i parkerna runt om kring Sainté. Utanför staden ligger det fem olika parker och vi hann med tre utav dem innan vi stapplade hem igen för en vilopaus (då hade vi gått i tre timmar).

På kvällen träffades vi hela gruppen och besökte en fjärde park som ligger ytterligare en bit utanför staden (dagen efter hade jag stora blåsor under fötterna :p). På vägen dit gick vi igenom skog och över en enorm, grön äng. Framme i parken åt vi picknick i gräset på en höjd och såg ut över staden. Chouette! (= ”Toppen!”)

Fredag
Fredag var en lugn dag. På eftermiddagen spelade jag utomhusspel med utbytesgruppen. Och kvällen spenderades med skype, min nya bok och en mogen mango.

Lördag
På morgonen åkte jag iväg till simhallen här och det var så skönt att få träna ordentligt igen! Det finns en sportförening på universitetet som jag har anmält mig till, men aktiviteterna startar inte förrän i mitten av september. Förutom de långa promenaderna under torsdagen har jag inte tränat ordentligt sedan jag kom hit och det var jättehärligt att få använda kroppen ordentligt.

På eftermiddagen skypade jag med Maggi – mycket efterlängtat! :) Och senare på kvällen gick jag på en hemmafest med andra utbytesstudenter :). (Vi var även förbi en av nattklubbarna, men liksom allt annat här så var den nästan folktom. Jag ser verkligen fram emot mitten av september då livet verkar återvända här :p).

Söndag
Jag sov ut ordentligt och tog en lång promenad i en av parkerna (och fick hälsa på två hundar under tiden, det gör alltid dagen så mycket bättre ;). ) På kvällen åt jag pizza framför en franskdubbad ”Karate kid” på TV. Inte så tokigt ;).

Måndag
Och idag var första dagen på sjukhuset. De första fyra veckorna kommer jag vara på en internmedicinsk avdelning. Den verkar fungerar lite som en slaskavdelning då alla medicinska patienter som inte får plats på de mer specialiserade avdelningarna hamnar där. Generellt sett är det mycket hematologiska patienter (patienter med blodsjukdomar översatt från fikonspråk) vilket är bra eftersom hematologi är en av sakerna som jag ska lära mig den här terminen.

På en fransk avdelning finns det ”externes”, ”internes” och specialistläkare. ”Externes” är läkarstudenter. I Sverige har vi 2-4 veckors praktik på en avdelning och då går vi oftast med redan legitimerade läkare och lär oss av det. Här jobbar man istället tre månader på varje avdelning, som en externe, får en liten lön, och sysslar med enklare sysslor så som inskrivningar och administration. Läkarstudenterna arbetar som externes på förmiddagen och har ofta lektioner i skolan på eftermiddagarna.

Det är ett helt annorlunda system med andra ord och kanske att jag om någon vecka kommer försöka gå med en interne (dvs ST-läkare (redan legitimerad) ) istället för att vara med de andra studenterna som utför mer repetitiva och inte så lärorika arbetsuppgifter.

Första dagen var hur som helst lite nervös och väldigt förvirrande. Mycket är olikt svenska sjukhus och det är svårt (omöjligt!!) för mig att förstå all franska. Speciellt eftersom många medicinska termer förkortas med franska förkortningar jag aldrig hört talas om förut. På sjukhuset har man på sig sina vanliga kläder (inklusive ringar och klockor! – inte jag dock) och drar på sig en vit rock över. Speciellt de kvinnliga läkarna har ofta snygga sandaletter, uppsatt hår och välskurna kläder. Det känns lite som att vara med i Grey’s Anatomy ;).

Jag hittade en väldigt snäll läkarstudent som tog hand om mig hela dagen. Han förklarade konstiga förkortningar, lät mig göra undersökningen vid en inskrivning han hade hand om och svarade på tusen frågor. Jag kände mig välkommen och har överlag bara träffat vänliga och hjälpsamma människor idag på sjukhuset.

Jag ser fram emot att åka tillbaka imorn. Överhuvudtaget älskar jag att vara på sjukhus. Det kanske är en konstig känsla (som de flesta som inte jobbar inom vården nog har svårt att dela ;p) men när jag är på en avdelning och träffar patienter eller diskuterar med annan vårdpersonal så känner jag att jag är där jag ska vara. Det räcker faktiskt med att gå i sjukhuskorridorerna för att jag ska känna mig piggare och gladare (vissa dagar i alla fall, och speciellt efter morgonkaffet… :p). Jag tror att jag har läst till läkare så pass länge nu att det börjar bli en situation jag identifierar mig i. Och då hela den här veckan har handlat om att försöka hitta nya identiteter (som utländsk i Saint-Etienne, student i en ny grupp, kompis i ett nytt gäng…) är det så skönt komma till ett ställe där jag redan har en roll och känner mig hemma.

Haha, det här blev varken så kort eller koncist som jag hade tänkt mig. Men det blir det å andra sidan sällan ;).

Jag skulle vilja avsluta med att skicka några varma kramar till er där hemma! När jag i veckan känt mig lite bortkommen här hjälper det enormt att tänka på familj och vänner. Ni är viktiga!

Josephine (läkarstudent från Tyskland) får höra om de "himmelskt goda tomaterna"

Vilopaus i Parc de la Mine, torsdag eftermiddag

På väg till Parc de Montaud, torsdag kväll

Från picknicken :)

Från söndagspromenaden i Jardin des Plantes

De första dagarna i Sainté

Nu är det dag fem i Saint-Etienne och jag börjar känna mig lite mer hemma om än inte helt.

Den här veckan har jag en introduktionskurs på universitet. Det ska vara som en förberedelse för utbytesstudenter som ska plugga på universitetet och varje dag har vi en halvdag i klassrummet och en halvdag då vi gör någon aktivitet. Det känns lite som att vara tillbaka på svenska högstadiet igen under lektionerna. Vi sitter i ett klassrum och har en väldigt bra lärare som involverar oss i diskussioner och redovisningar etc. Vi säger hennes förnamn (Franҫoise) och stämningen är avslappnad och informell (inte som de övriga universitetsstudierna här med andra ord). Eftersom det är så mycket som är nytt här så är det väldigt skönt att börja terminen på det här sättet. Det är skönt att ha fasta rutiner och få en grupp människor man träffar varje dag och med oss går Franҫoise bland annat igenom hur man gör bra anteckningar på franska (med förkortningar etc) och hur universitetssystemet ser ut.

Aktiviteterna hittills har varit en slags statsvandring och en eftermiddag då vi lärde oss boule (som väntat med mitt bollsinne hamnade alla mina klot några meter fel åt det ena eller andra hållet, men det var rätt trevligt ändå :p). Idag ska vi på pubkväll. Här i Sainté (förkortningen för Saint-Etienne, fransmännen förkortar allt :p) har de varje onsdag pubkvällar för utbytesstudenter och nyfikna lokalbor. På lördag ska jag gå ut med nyfunna vänner här och på söndag kanske vi ska på marknad.

Det är lustigt, när jag skriver det här inser jag hur pass trygg och skyddad tillvaro jag har här ändå. Det har verkligen inte känts så under dagarna nämligen, men den här veckan har jag nog stressad upp mig för mycket i onödan.

Vi har till exempelvis ett berg med administration att göra (inskrivning till universitetet, franskt bostadsbidrag, franskt bankkonto, fransk försäkring, information till vårt universitet hemma, studieförsäkran, administration hos boendet, franskt SIM-kort etc) och de flesta sakerna att fixa kräver i genomsnitt tre andra dokument, ifyllande av långa blanketter på invecklad franska och diverse turer mellan myndigheter. Jag skulle t ex ansöka om bostadsbidrag och fick reda på att jag först behövde ett bankkonto. Jag gick till banken för att öppna ett konto och fick där reda på att jag då behöver boka in en tid och att den närmast möjliga är nästa onsdag. Jag fick också reda på att jag behöver vara inskriven på universitet för att kunna ordna ett konto. Jag har nästan ordnat fram alla dokument som behöver för att kunna klara av inskrivningen på universitet, men fick idag reda på att jag behöver en ansvarsförsäkring också. Jag gick till försäkringskontoret för att ordna det men fick där reda på att de stängt kassan för dagen (det gör de tydligen tre timmar innan resten av kontoret stänger) men att jag var välkommen imorn…

Liknande historier har det varit för varje sak jag har försökt fixa (inklusive SIM-kortet som tog fyra besök i olika butiker innan det var fixat pga olika problem i butikerna). Så fransk administration får mig att se lite rött just nu ;).

Med mig i kriget mot den franska administrationen (för att överdriva lite) har jag i alla fall Alexandra, min granne och kompis här. Hon är från Tyskland och ska plugga ekonomi här. Hon älskar mango, tycker inte om öl och älskar att gå ut och dansa – vi har en del likheter med andra ord :p. Hon har en balkong i anslutning till sin lägenhet och igår satt vi där och såg ut över Saint-Etienne. Vi lyssnade på musik, åt hembakta kakor från hennes familj och satt tysta och bara myste över att vara här. Det var fint :).

Förutom igår har jag inte haft så många stunder här då jag känt mig helt avslappnad och tillfreds. Istället har jag den här veckan varit stressad över mycket och hela tiden haft mentala att-göra-listor i huvudet. Jag blir frustrerad på mig själv när jag gör så, speciellt med tanke på att jag egentligen inte har någonting att oroa mig över (till och med administrationen är ju egentligen inget riktigt problem och jag vet att det kommer ordna upp sig med det).

Kombinationen av att jag inte hittar här, inte har hunnit få riktigt nära vänner än, inte kan språket perfekt och inte förstår mig på hur allt funkar här gör att jag känner att jag inte riktigt har kontroll över saker och ting. Jag tror att jag försöker få tillbaka känslan av kontroll genom att försöka ta itu med alla problem på en gång och det är inte konstigt att jag istället för att må bättre av det bara blir stressad och utmattad. För att jag ska kunna må riktigt bra här behöver jag nog istället inse att jag inte kan förändra något genom att stressa upp mig och att jag kommer känna mig mer och mer hemma här för varje dag, men att jag måste ge det tid. Och för övrigt är det här kontrollbehovet jag har ibland en ovana som jag i alla fall vill bli av med, så jag kan lika gärna börja nu :p.

Det är förresten inte sant att jag inte haft några stunder då jag känt mig helt tillfreds här, nu börjar det ploppa upp många fina minnen från den här veckan. Under de här dagarna har jag träffat så många fantastiska människor, som alla är nyfikna, hjälpsamma och skrattar mycket.

Jag ser verkligen fram emot pubkvällen ikväll, och imorn då vi ska ha picknick, och i övermorn och…

                                                                                                                               

Det känns som att det redan börjat vända och att det bara blir roligare och roligare. Jag ser fram emot att kunna prata franska obehindrat och ha ett stort kontaktnät här, men jag tror också att vägen dit kommer bli riktigt bra.

Min lägenhet. Sängen är enorm och jag kan nästan sova på tvären :p

En bild från i söndags då det var nästan tomt på gatorna. Många fransmän har semester nu och börjar komma tillbaka de kommande veckorna.

Boule, eller pétanque som det heter här.

Framme i Saint-Etienne

Nu har jag kommit fram till Saint-Etienne, staden där jag ska bo de närmsta 13 veckorna.
 
Dagen igår var en lång resedag som började efter mindre än tre timmars nattsömn då jag varit på en jättemysig avskedsmiddag med vänner kvällen innan och kommit hem sent.

Den fortsatte med skjuts till Skavsta, flyg till Marseille, buss till Aix-en-Provence, tåg till Lyon, tåg till Saint-Etienne och till sist spårvagn till lägenheten. När jag kommit fram gick jag iväg och handlade mat, åt middag på McDonald's och somnade gott när jag kom hem igen, runt kl 23.

Dagen igår var riktigt mysig eftersom jag hela tiden träffade fina människor som hjälpte mig köpa biljetter, hitta rätt etc etc. Jag älskar att höra alla prata franska och hela dagen igår kändes det verkligen att jag var ute på äventyr och  upptäckte nya saker.

När jag vaknade idag kände jag mig väldigt ensam istället. Allting har söndagsstängt här idag, och jag har inget internet då jag inte kunnat köpa franskt SIM-kort till mobilen än och inte heller fått lösenordet till internet på mitt rum än (det kan jag nog få imorn och nu sitter jag i alla fall på ett internetcafé som faktiskt har öppet idag trots att det är söndag :) ). Imorse kändes det som att jag inte hade någon att prata med (vilket i  och för sig är sant utan internet i en söndagsstängd stad innan universitetskursen jag ska gå på har börjat :p) men känslan av att vara ensam börjar i alla fall vika undan så sakteliga.

Jag har varit ute och gått i staden idag och försökt lära mig hitta. Det är en söt stad ungefär lika stor som Linköping. Den är full med backar och slingriga franska gränder och på min promenad har jag träffat på många snälla människor som frågat om jag behövt hjälp att hitta någonstans, när jag gått förbi med förvirrad uppsyn och en karta i handen.

Jag åt en pizza till lunch (på den enda öppna restaurangen jag sett idag) och träffade en jättetrevlig kille som jobbade på restaurangen och var nyfiken på vem jag var och vad man äter för mat i Sverige.

De spelar funkmusik i högtalarna på  det här caféet (James Brown just nu) och ägarna sitter utanför tillsammans med stammisarna och njuter av söndagen :).

Snart tänkte jag gå till min  lägenhet och packa upp och göra den mer hemtrevlig. Det är en fräsch lägenhet med badrum och kokvrå - jag tror att jag kommer trivas där. Sedan ska jag gå och knacka på hos min granne - jag fick nämligen precis ett meddelande på facebook från en tjej som också ska göra en utbytestermin här och tydligen bor precis bredvid mig (sällskap!! :D).

Jag hade tänkt göra ratatouille till middag då jag köpt en massa goda grönsaker och örter igår och sedan imorn ska jag börja på en förberedelsekurs som universitetet anordnar för utbytesstudenterna här.

Jag längtar till att få träffa lite människor och börja kunna ordna upp allt praktiskt imorn.

Stor kram så länge!

Lycka

“Most people are about as happy as they make up their minds to be.”

Abraham Lincoln

Ibland är det lika lätt att vara lycklig som det är att andas. Ibland finns det inget annat man kan vara eller göra.

Men så ibland, eller kanske oftare, glömmer man bort hur lätt det kan vara att låta lyckan få finnas där. Man glömmer bort hur det känns när magen är varm av glädje och man glömmer bort hur det känns att få le, åt ingenting särskilt eller åt allt man ser.

Jag har lättare för att vara lycklig när jag är ute och reser, lär mig något nytt eller pratar med människor jag älskar. Däremot tycker jag att det kan bli så svårt i stunder som de här, då jag är själv i min lägenhet.

Mina två största fiender är oro och rädsla för att vara ensam. Det är fiender jag känner väl vid det här laget och jag har blivit väldigt mycket bättre på att hantera dem. Jag vet att oro över hur saker ska ordna sig framöver aldrig gör så att framtiden blir bättre och alltid förtar det vackra just nu. Jag har till slut förstått att allting alltid ordnar sig och den insikten har fått mig att må så mycket bättre.

Ändå har jag fortfarande stunder som tidigare ikväll, då jag kommer hem till en tom lägenhet och känner mig ensam och stressad över allt som behövs göras. (Jag ska hyra ut min lägenhet från och med den här helgen och åka iväg på en utbytestermin till Frankrike veckan efter. Och även om jag egentligen vet att det praktiska kommer lösa sig efter hand finns det fortfarande stunder då jag försöker ha koll på allt, även det jag inte kan kontrollera.)

Ikväll satte jag mig på golvet en stund och lät känslorna skölja över mig. Känslan av att vara ensam var så ologisk eftersom jag spenderat hela dagen med vänner och dessutom visste att jag närsomhelst kunde ringa min familj eller vänner och be dem om sällskap. Samtidigt tror jag att ensamhet aldrig är känsla som stämmer överens med verkligheten.

Jag insåg i alla fall när jag satt där på golvet att jag faktiskt inte ville ringa någon. Ikväll ville jag kunna vara lycklig på eget hand och trivas i mitt eget sällskap. Jag tänkte att jag skulle vända situationen från att handla om allt jag måste/borde göra till att istället handla om det jag ville göra för att få mig själv att må bra. Så jag reste mig upp igen och satte på musik jag tycker om. Jag tände ljus, hällde upp ett glas rött vin och började laga middag.

Jag tror att jag blev lycklig igen sekunden jag reste mig från golvet, och känslan håller fortfarande i sig.

Det är så viktigt att få känna sig viktig och älskad. Och även om man söker det hos andra så tror jag egentligen att den bekräftelse vi behöver allra mest är den från oss själva.

Jag tänker att man är ansvarig för sin egen lycka. Det är en jobbig tanke dagar då jag är olycklig och tycker att det är världens fel. Men det är också en häftig tanke eftersom det innebär att jag själv alltid kan välja att må bra, oavsett omständigheterna.