Resfeber: Projekt Outreach

Idag följde vi med ett gäng sjuksköterskor ut till en by för att vaccinera byns barn och ge mödravård. Här på sjukhuset finns det ett projekt som heter Outreach som består av en grupp sköterskor som varje tisdag och torsdag åker runt till byarna häromkring. I byarna vaccinerar de alla nyfödda, alla tvååringar och alla sexåringar. Dessutom delar de ut vitamin A, folsyra och avmaskningsmedel. De gravida kvinnorna får en stelkrampsspruta och undersöks sen ordentligt.

Vi åkte från sjukhuset vid niotiden idag och resan var skumpig som vanligt. Vi satt inklämda fyra personer (varav en gravid sköterska) i baksätet och hängde på varandra beroende på vilket håll bilen tippade åt för tillfället. Det var roligt att komma utanför Nkinga och se mer av området runt omkring. Vi åkte på röda sandvägar och naturen utanför var snustorr. Då och då passerade vi lerhus med halmtak. Det är svårt att förstå hur enkelt människorna i byarna lever här.

På vägen stannade vi till hos några av gruppens vänner och fick med oss en skål grillad sötpotatis och rostade jordnötter, gott :).

Efter ca en timme var vi framme i byns centrum. Det bestod av två skolbyggnader och en utomhustoalett. Invånarna i byn bodde utspritt i omgivningarna och vi såg några hus på håll.

Vi fick vara med och vaccinera och jag förstår verkligen inte hur sköterskorna lyckades hålla reda på alla barn och vilka som skulle ha vad. Folk kom fram i en klump och ena sjuksköterskan gav av order om vad som skulle ges till vem. Vi saknade Sveriges system där man går in en i taget och säger sitt personnummer innan vaccineringen. Nu blev jag orolig för att det blev rätt vaccin till alla, men sköterskan verkade som sagt ha koll trots kaoset. Vi gav vaccin mot mässling (axeln), tuberkulos (axeln), pneumokocker (höger lår), ett blandvaccin mot många sjukdomar (vänster lår), rotavirus (munnen) och polio (munnen). Inte alla till alla som tur var, men många bebisar fick i alla fall två sprutor var och två vacciner i munnen. Man känner sig som en särskilt hemsk människa när man sticker nålar i bebislår. När vi var klara satt trettio små barn och grät hos sina föräldrar och vi konstaterade att vi aldrig fått så många barn att gråta på samma gång förut… Mammorna var i alla fall glada och skrattade när vi försökte prata med dem på dålig swahili.

Det är så bra att det här projektet finns. Människorna i byarna lever så enkelt och ohygieniskt och skulle inte ha en chans mot många av virusen och bakterierna vi vaccinerade barnen mot idag. Varje by får besök en gång i månaden så Outreach kan hålla koll på alla gravida kvinnor och ge dem råd och rekommendera de som behöver det att komma in till sjukhuset. Vi blev glada och hoppfulla av att se jobbet det här teamet gör.

Däremot mådde vi så där när vi väl kom hem. Vi var trötta, hungriga och hade vätskebrist redan när vi satte oss i bilen på väg hem. Ungefär halvvägs stannade vi till vid ett litet lerhus och blev bjudna på mat av en vän till sjuksköterskorna. Vi fick ugali (majsgröt med konsistens som deg och ingen smak alls), ris med torkade sardiner (som smakade lite jäst och gjorde mig illamående) och någon slags mjölk som var väldigt sur och full med klumpar. Vi satt på golvet i kvinnans hus och åt med händerna och pratade. Det var rörande att hon bjöd oss på mat trots att hon verkade ha så lite. Däremot var det jobbigt att äta av allt för att vara artig och uppskattande när jag blev mer och mer illamående. Innan vi åkte undrade hon om hon kunde få vara med på bild. Så jag tog en och hon blev överlycklig! Hon skrattade en hel minut och slog ihop händerna av glädje.

Nu har vi varit hemma en timme och hunnit återhämta oss lite. Vi har sovit lite och druckit vätskeersättning. Ikväll blir en lugn kväll tänker vi. Kanske att vi tittar på någon av filmerna som finns här i Maggans hus. Lugna kvällar brukar vi kunna krypa ihop framför en film, äta färsk frukt och ha det mysigt.

På fredag morgon åker vi härifrån och det känns sorgligt. Jag kommer sakna Nkinga och människorna här. Innan vi åker vill vi hälsa på hos en skola för sjuksköterskor som finns här, besöka CTC (en öppenvårdsavdelning som tar hand om alla patienter med HIV i närområdet), se lite fler operationer, och säga hej då till alla.

Det blir en jättelång bussresa igen på fredag och därefter ska vi på safari i två dagar. På måndag åker vi till Zanzibar. Mycket att se fram emot :).