Zanzibar

Nu sitter jag uppkrupen i ett par trästolar på uteplatsen i ett Hostel i Paje, Zanzibars östkust. Uteplatsen är på en högt och jag har utsikt över det grönblåa havet, den vita stranden och njuter av att höra palmerna och vågorna susa.

Vi har varit här i tre nätter nu och ska åka vidare mot norra Zanzibar, Kendwa närmare bestämt, om ca en halvtimme.

Vi avslutade vår safari i söndags och sov en natt i Arusha. På måndagen fick vi en halvdag där då vi gick på marknaden och hittade ett mysigt kafé. När vi gick ut på morgonen stötte vi ganska så direkt på en jättestrevlig kille från Arusha som ska åka till Sverige för en utbytestermin i augusti. Så vi berättade allt han ville veta om Sverige (och lärde honom viktiga ord så som öl och tack så mycket) och i gengäld visade han oss runt i Arusha, hjälpte oss hitta en bra bank och åt lunch med oss. Det var väldigt roligt att prata med honom. Han hade varit bärare på Kilimanjaro och jobbar extra vid sidan av några år tidigare och på det sättet lyckats tjäna ihop till universitetsstudier. Nu pluggade han Rural Development och lärde utsatta barn att rita på fritiden. Han kunde tre språk och drömde om att stärka Tanzanias plats i världen och bygga upp en internationell affärsverksamhet. Otroligt driven kille med andra ord, jag sa till honom att jag var övertygad om att han skulle lyckas bygga upp något stort.

Flygresan till Zanzibar var spännande. Tio minuter innan planet skulle lyfta från Arusha airport (vi skulle flyga från Arusha till Zanzibar town) gick vi och dubbelkollade varför de fortfarande inte öppnat säkerhetskontrollen och fick höra att de ändrat sig och planet skulle avgå från Kilimanjaro Airport istället (1,5 h bilresa därifrån). Tydligen var planet för stort för att landa i Arusha, kanske något man borde tänkt på innan kan jag tycka :p. Hur som helst fick vi åka buss till Kilimanjaro Airport och landade så småningom i Zanzibar, två timmar försenade.

Sedan dess har vi varit i Paje som är en liten by känd för sina vackra stränder och starka vindar som gör det här stället till ett kitesurfingsmecka. Tyvärr har vi verklien pengar eller tid för att kunna prova på kitesurfing (det behövs 6 h introkurs innan man ens kan komma ut på vattnet och varje timme kostar 250 kr) annars tror att jag att jag verkligen hade gillat att prova. Något att spara till nästa besök kanske :).

På dagarna har vi istället varit på den galet vackra stranden – jag har aldrig någonsin sett en så vacker strand, sanden är kritvit och vattnet är glasklart och säkert 27 grader – eller gjort utflykter. I tisdags åkte vi ut till en mindre korallrev och snorklade. Korallerna var jättevackra och vi såg en del små fiskar även om de inte var så många. Vi blev utskjutsade i en liten smal träbåt och jag njöt av att glida fram över havet, mot horisonten.

Dagen efter åkte vi ut och simmade med delfiner! Vi åkte från vandrarhemmet kl sex vilket var helt fruktansvärt eftersom vi dagen innan hade varit uppe till strax innan kl ett och druckit exotiska drinkar. En kille i baren hade lovat att ställa fram lite frukost åt oss men hade sedan glömt det så det blev ingen mat (eller vatten!!!) förrän klockan halv tio då vi kom tillbaka.

Men, tillbaka till delfinerna. Efter en halvtimmes bilfärd kom vi ner till södra delen av Zanzibar där vilda delfinstim håller till. Vi fick simfötter och cyklop och åkte rakt ut i havet. Vattnet här tar andan ur en, det var glasklart och varm även en flera hundra meter ut från land. Vi var säkert 15 båtar som alla var på jakt efter att se delfinstimmen och så fort vår guide trodde att han fick syn på några skrek han ”jump jump” och vi kastade oss i havet. Under ytan var jag omsluten av mjukt hav och simmade över stim med tjugotals delfiner som ”shirpade” för att kommunicera med varandra, magiskt.

De magiska stunder var ganska korta dock, varje ”jump,jump!!”-sektion följdes av två eller tre minuter under vattnet innan stimmen gått ner djupare eller simmat i förväg (de är snabba!) och sedan fick man snabbt krångla av sig simfötterna, kravla upp i båten och dra på sig simfötterna igen för att vara redo för nästa hopp. När jag hoppade i vattnet första gången fick jag en brännande, stickande känsla över hela kroppen och när jag kom upp var jag täckt av röda märken på armar, mage och ben, jag antog att jag blivit stucken av en manet även fast jag inte sett något vilket kändes lite läskigt och jag försökte fråga guiden om maneterna här var giftiga men allt han sa var ”no problem, no problem, jump, jump”. Fördelen med att vara trött, hungrig och exalterad över havet och delfinerna var i alla fall att jag inte hade någon ork eller lust att oroa mig och svedan från märkena klingade av rätt snabbt. När vi kom in till stranden sedan såg jag en del klarblå, centimeterstora maneter och kunde i alla fall lösa gåtan med varifrån märkena kommit, och höra att de inte var giftiga.

Det var underbart att få se delfinerna på så nära håll och underbart att simma ute på djupt hav, men synd att det var så hetsig stämning. Jag vet fortfarande inte om delfinerna tyckte det var spännande med alla turister eller om vi stressade dem.

På kvällen var det vår sista kväll här och det firade vi med att åka ut till en restaurang som kallas ”The Rock”. Det finns en bok som handlar om tusen saker man borde göra innan man dör och att äta på ”The Rock” står med som en av punkterna, så självklart var vi tvungna att åka och kolla in den här restaurangen :p.

The Rock låg på en klippavsats som sköt upp från en sandstrand. När tidvattnet är högt är den omringad av vatten och blir till en ö, nu var det ebb och vi kunde gå på havsbotten ut till restaurangen. Inne på The Rock var det nedsläckt med många levande ljus som enda ljuskälla. Vi började med att sätta oss på deras altan som vette rätt ut mot havet och stjärnhimmeln och tog en stund då vi bara var lyckliga över att sitta och andas och titta på utsikten.

Maten och drickan var dyr men vi beställde i alla fall in varsin drink, vin och huvudrätt och hade en lång, god och lyxig kväll. Jag åt hemgjord tagliatelle med nyfångad hummer till huvudrätt och maten smälte i munnen.

Senare åkte vi tillbaka till vårt vandrarhem som har en stor bar omgiven av sandstrand. Resten av natten dansade vi (bland annat lärde jag mig lite afrikansk dans av de lokala), pratade resor med unga från hela världen och drack fruktiga drinkar. Mot slutet av kvällen stod jag barfota vid strandkanten med tårna nedborrade i den vita sanden, stjärnorna ovanför mig och havet som sträckte sig så långt jag kunde se. Det är sådana ögonblick man samlar någonstans djupt inom sig –  att ta fram dagar då man glömt hur lätt det kan vara att vara helt lycklig, inifrån och ut.

”Life is not the amount of breaths you take, but the moments that take your breath away”

Stranden vid Paje