Resfeber: Kendwa, Stonetown och hemresa

Nu sitter jag på planet mellan Dar es Salaam och Dubai, första etappen på vägen hem med andra ord. Sedan förra gången vi hördes har vi hunnit bo fyra nätter uppe i Kendwa på norra Zanzibar, två nätter i Stonetown (gamla delen av Zanzibar town) och nu är det alltså dags att åka hem.

Kendwa
Kendwa ligger på Zanzibars del och har enligt många öns allra vackraste stränder. Det är en liten ort med en lång strandpromenad, hotell och dykarcenter.

I Kendwa försökte vi bada och sola så mycket som möjligt, men det var inte alltid så lätt eftersom det regnade eller var mulet en stund varje dag. Tydligen är det nu motsvarande Zanzibars vinter och vädret kan vara ostadigt. Det kändes väldigt konstigt att vakna upp till ösregn på morgnarna (även om det brukade klarna upp efter några timmar) och ännu konstigare när vi hörde om att Sverige haft sol och 30-graders värme de senaste veckorna :p. Men vi njöt ändå, träffade trevliga människor och åt god mat.

En av dagarna gav vi oss ut och dök vid Mnemba Atoll, ett marinreservat med Zanzibars vackraste dykning! Jag hade aldrig dykt förut och dagen innan hade vi fått en kort intro om hur vi skulle göra och fått prova utrustningen under vattnet. Dykföretaget vi åkte med var väldigt seriöst och då dessutom både Maggi och Magda hade dykcertifikat sedan tidigare och kunde förklara kändes det bara roligt på vägen ut till atollen.

Dykningen var fantastisk! Känslan av att vara där nere är helt obeskrivlig! När man dyker känns det som att man är tyngdlös och det räcker med små, små rörelser för att ändra riktning eller röra sig framåt. Vi dök igenom korallrev och såg sjögurkor, muränor, jättemusslor och stora, stora fiskstim. Det var som att fiskarna inte brydde sig om oss, nu när vi var nere på deras nivå och rörde oss som dem. Man kunde komma jättenära utan att de simmade iväg och jag gled över havsbotten några centimeter över revet och allt som bodde där. Till vänster om mig sluttade revet ner i blått, bottenlöst hav och jag, som vanligtvis tycker det är obehagligt att bada när jag inte ser botten, kände mig bara fascinerad och trollbunden.

Sista dagen i Kendwa tog vi en strandpromenad till grannstaden Nungwi. Där drack vi drinkar på stranden, medan vi såg solen gå ned framför oss. Ytterligare ett sådant ögonblick där man bara kan njuta.

Senare på kvällen åt vi på ”The Fisherman”, en lokal restaurang specialiserad på skaldjur. Vi fick stora tallrikar med nyfångade skaldjur och Maggi provade hummer för första gången – mycket gott! Vitt vin fick vi gå iväg och köpa själva eftersom restaurangen inte hade tillstånd att servera alkohol då den låg för långt in i den muslimska byn. Det bidrog till den mysiga stämningen på något sätt.

Däremot hade jag börjat bli lite illamående under dagen (efter en väldigt sötsliskig Pina Colada i Nungwi) och mot slutet av skaldjursmiddagen blev det värre och värre.

Senare på natten bröt matförgiftningen (som det måste ha varit) ut ordentligt och jag kan ärligt talat inte minnas att jag mått så dåligt någon gång (i alla fall inte de senaste 15 åren). Morgonen efter hade jag inte sovit någonting, och hela dagen efter var jag fortfarande illamående, hade magont och fick inte i mig något mer förutom två Mariekex och en deciliter Cola. Tyvärr var det en resedag och vi var tvungna att checka ut och ta taxi till Stonetown där vi skulle sova de två sista nätterna. Inte min bästa taxiresa direkt. På kvällen gick vi ut och åt, men efter en halvtimme på restaurangen fick Maggi följa mig hem, och hjälpa mig att bädda och byta om. (Det var även hon som packat mina väskor i Kendwa, köpt Cola till mig på morgonen och försökt pilla i mig Resorb – jag är så glad att jag har henne! <3).

Elva timmars sömn senare vaknade jag i alla fall upp (nästan helt) återställd igen och det var dags att upptäcka Stonetown.

Stonetown
Gamla staden i Zanzibar Town är helt byggd i sten och korallsten och full av vackra gränder och snidade trädörrar. I bakgrunden av staden finns stranden och havet och överallt där man går stöter man på historiska byggnader. Vi gick en guidad rundtur och lärde oss om Slave Market, House of Wonder (det första huset i Afrika med el, rinnande vatten och hiss) och de religiösa byggnaderna. På Zanzibar blandas arabisk, indisk och västerländsk kultur. Och även om de allra flesta är muslimer ligger det kristna kyrkor och hinduiska tempel sida vid sida med moskéerna.

Vår guide förklarade att han är arab och klädd i arabkläder därför att han är född i Zanzibar town, medan vi har ”Mzungo dress” (dvs ”viting-kläder”) för att vi är födda i Sverige och därför har den tron och livsstil vi har. Ett väldigt fint och enkelt sätt att se på människors olika religion och kultur tycker jag. ”Same same but different”.

På kvällen hade vi väldigt svårt att hitta något bra matställe. Först gick vi till en fin restaurang där de hade livetrummor och sång. När vi redan fått in vår dricka där fick vi reda på att deras enda kötträtt var slut och eftersom jag fortfarande inte klarade av tanken på en ”freshly catched sea food platter” fick vi leta efter en ny restaurang. På gatorna utanför var det trafikstockning och nästan hela stadens invånare (och säkert många från resten av Zanzibar också) var ute för att fira slutet på Ramadan – Ed al-Fitr. Överallt gick familjer och vänner i muslimska högtidsdräkter och långsamt, långsamt kunde vi mata oss igenom folkmassorna, hela tiden krockandes med människor och fordon.

Nästa restaurang vi hamnade på hade slut på kött, kyckling och fisk. (Det blir en enorm matåtgång dagen efter att en hel stad fastat i en månad). Ölen Emanuel ville ha var också slut och vi satt i mörker då de solcellsdrivna lamporna hade slut på batterier. Eller som kyparen sa ”They are very tired, just like me”. Klockan hade hunnit bli halv elva och vi var halvt desperata efter mat. De hade pizza och pasta men Magda som inte tål gluten hade svårt att hitta något på menyn. Vi försökte beställa vegetariskt stekt ris, men tydligen var riset också slut (!). Till slut fick hon en räksoppa med stekta grönsaker till och framåt halv tolv var vi i alla fall inte hungriga längre.

Vi avslutade kvällen med att gå och titta på afrikansk hip-hop i Zanzibars gamla fort – unga, lokala artister som sjöng playback – uselt, men lite charmigt ändå.

Morgonen därpå sa jag och Magda hej då till Maggi och Emanuel som stannar kvar ett par dagar, och i Dar es Salaam klev hon och jag på två olika flyg då vi inte beställt biljetterna samtidigt och inte kunnat komma med samma flight.

På väg hem
Och nu sitter jag alltså här.

Jag tar med mig så mycket hem från Tanzania. Numera drömmer jag om att lära mig flytande swahili, ta dykarcertifikat och jobba som kirurg här något år. Om jag blundar kommer jag ihåg hur jag, Magda och Maggi går tätt tillsammans genom Nkinga på kvällarna. Jag kommer ihåg min första afrikanska operation, första gången jag såg ett lejon, första gången jag dök och jag kommer ihåg hur Indiska Oceanien känns mot kroppen.

Jag tror att det har hänt mycket inom mig den här månaden och att jag ännu inte har upptäckt allt av det.

Framför allt är jag så glad över att ha fått dela den här resan med Maggi och Magda. ”Are you sisters?” brukar folk fråga oss när vi går förbi arm i arm. ”Yes” brukar vi svara, ”We are sisters of heart”.