söndag 13 juli 2014

Sjukhus, vänskap och reality check


Det är söndag morgon och jag har äntligen fått igång min dator. Igår upptäckte jag att den lagt av och stod och stampade i ”Windows avslutas”-läge, där har den antagligen varit ett par dagar. Omstarter och vila över natten fungerade inte och jag vaknade tidigt idag för att göra ett nytt försök, men med samma resultat. För en stund sen kom Magda upp och hittade mig med datorn upp och ned och en kockkniv i handen jag försökte använda som skruvmejsel (varför man inte ska lämna mig ensam med teknik). Till slut gav jag upp, startade om den en sista gång och satte mig och läste, då kom den helt plötsligt igång och jag vet fortfarande inte varför. Jag har inget tålamod med tekniska problem, det tar fram mina sämsta sidor (verkligen :p) och får mig att känna mig okunnig. Förhoppningsvis kan jag hålla sams med datorn de här veckorna i alla fall.

Annars har vi det riktigt bra här. Igår satt vi ute på altanen och åt frukost. Vi pratade om att det kändes som att det var första gången på länge vi hade en riktig semester och paus från allt. Jag älskar att vara här. Varje dag upplever vi nya och saker och lär oss massor om oss själva. Många personliga saker vi behövt skjuta undan under skolåren kommer fram nu och att se problemen människorna har här ger oss perspektiv på våra liv.

På vardagarna går vi upp tidigt och går till sjukhuset. Den här veckan har vi varit mycket på operationsdelen av sjukhuset och har fått vara med och assisterat och sytt en del. När vi inte är där går vi runt till de olika mottagningarna och avdelningarna och försöker se och fråga så mycket som möjligt.

Efter min utbildning skulle jag vilja komma tillbaka till Östafrika och jobba något år. Jag drömmer om att bli en läkare som kan klara av de flesta akuta situationer, som kan operera livshotande tillstånd och samtidigt kunna det som behövs om infektioner, internmedicin och barnavård. Läkarna här nere klarar allt det, för att de måste. De kan tolka patienters röntgenbilder (i Sverige har vi röntgenläkare som är specialister på det) och symptom, vet det mesta om hur sjukdomarna och läkemedlena fungerar här och alla läkare här nere kan gå in i buken hos en patient med okända magsmärtor, leta sig fram till orsaken, och operera. (Något som för det första inte händer i Sverige då vi först undersöker de patienterna med CT, och därefter är det en specialiserad kirurgläkare som opererar den numera kända/starkt misstänkta åkomman).

Självklart blir vården i Sverige mer patientsäker då varje litet område lämnas till specialister, men jag kan ändå inte låta bli att känna att jag skulle vilja lära mig mer än vad jag har möjlighet till i Sverige. Efter ett halvår här nere som färdiga läkare skulle vi ha lärt oss akuta operationer som kejsarsnitt och blindtarmsinflammation och kunna hantera livshotande tillstånd hos både barn, vuxna och gravida.

Däremot vet jag inte om jag skulle vilja tillbaka till just Nkinga. Det är något magiskt över att vara här just nu, med Maggi och Magda, och jag tror inte att det kommer gå att återskapa.

Igår sov vi länge och gjorde oss extra fina innan vi gick iväg till byns marknad som hålls på lördagar. Vi satte på musik på Magdas iphone och dansade i vardagsrummet så att Raheli, vår hemhjälp, började gapskratta och klappa händerna. På det lilla torget var det fullt med afrikanska tyger, kryddor, skor och grönsaker. Vi har lärt oss siffrorna och kan pruta lite granna på swahili nu vilket är jätteroligt. Däremot blir vi nog fortfarande rätt så lurade och igår så råkade jag dessutom pruta upp ett tygstycke med 500 shilling på grund av språkproblem (Jag trodde att varje meter kostade 7500 shilling och började med att säga att jag kunde betala 8000 shilling för en tvåmetersbit. Men med tanke på att försäljaren först såg på mig som att jag var dum i huvudet och sedan tog emot pengarna med ett gigantiskt leende så tror jag att han menade hela tygbiten när han sagt sitt pris.) Men men, 500 shilling är i alla fall bara 2 kr, det är ett billigt pris för att göra någons dag tänker jag :p.

Igår eftermiddag åkte vi på utflykt tillsammans med vår granne Lillian och besökte en liten sjö utanför Nkinga. Vägen dit var knappt körbar och ofta var bilen lutad 45 grader i sidled eller insvept i buskar på båda sidor. Det är alltid spännande att åka bil/buss här nere.

Sjön var fin och vi njöt av den lite friskare luften. Lillians son var med och lekte vid strandkanten och en stor flock boskap vadade förbi oss ned mot vattnet efter en stund. Vi pratade med Lillian om Tanzania och hur det är att leva här. Hon är frustrerad över att utbildningen kostar så mycket (60 % av befolkningen är analfabeter!), att vården är för dyr för många, att politikerna är korrumperade och över hur svårt det kan vara att vara kvinna här. Det är till exempelvis olagligt med abort här. Samtidigt blir man relegerad från skolan och ofta utstött socialt om man skulle bli gravid utan att vara gift, oavsett om graviditeten beror på våldtäkt eller inte. Därför är olaglig abort vanligt, något som kan göra tjejerna infertila och i värsta fall dödligt sjuka.

Det är svårt att ta in deras situation. Det är så frustrerande att många har det dåligt och det är framför allt svårt att inse att det är något som är mycket svårt att förändra. Saker som är självklara i Sverige kan folket här än så länge bara drömma om. Samtidigt är det ett starkt och kärleksfullt folk vi möter och de förtjänar så mycket bättre. Vi sa till Lillian att vi beundrade henne och att det hon gjorde var viktigt. Hon är lärare för sjuksköterskor, uppfostrar sin dotter till att bli självständig och välutbildad och har precis skrivit en avhandling om synen på abort i Tanzania. Jag tror att varje person som Lillian gör en skillnad, som så småningom kommer kunna leda till stora förändringar. Jag önskar bara att det kunde gå fortare.


Huvudgatan i Nkinga

Torget en vardagskväll

Samma torg under marknadsdagen


Kvinnan till vänster ville så gärna smita med på bild

Barnen är också fascinerade av kameror


Vår vän Asifiwe

På väg till sjukhuset

Dr Lindgren in action!

Magda och David, en av operationssköterskorna


Sjön vi besökte



2 kommentarer:

  1. Du skildrar så fint Helena , får verkligen både skratta och tårar i ögonen i alla dina inlägg. Underbara bilder . Kram till er alla tre fr Maria o Erik

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket! Många kramar tillbaka!

      Radera