Helgen i bilder

Här kommer min helg i fotoform:

I fredags var jag och klättrade i berg i ett område utanför Saint Etienne som heter Doizieux. På bilden håller franska Elodie på att närma sig toppen av bergsväggen vi klättrade på.

Jag på väg upp

Teresa och Ines, två spanska läkarstudenter jag tycker mycket om.

I säkerhet på marken igen :)

På besök i staden Annecy som även kallas för "Alpernas Venedig". En otroligt vacker stad, det kändes som att gå omkring i ett vykort.

Nykära Elisa och Antoine :)

Elisa, Antoine, Laura, jag, Pablo och Teresa.

La basilique, en stor kyrka som ligger på en höjd i Annecy

Ledig och glad i solskenet

Pablo och Teresa

Idag var jag på "Fête du Livre". En bokmässa där mängder med författare och illustratörer sålde sina verk. Det var väldigt roligt att få prata med författarna och, som på bilden, se illustratörerna jobba.

Rocio med sin nyinköpta bok. Illustratören kom från samma stad som Rocio (och de andra spanjorerna jag umgås med) - Zaragoza, och ritade en bild till henne i bokens första sida.

Teresa med sin illustration och hälsning

Jag köpte också en bok och fick en fin akvarell och en hälsning som minne i bokpärmen

Efter bokmässan gick vi till ett kafé och beställde in lyxiga efterrätter. Min chokladmousse gjorde mig varm och lycklig rakt igenom och Teresas Crème Brulé var en av de godaste jag smakat! :)

Och nu har jag precis avslutat ett skypesamtal med underbara Maggi och ska ta lite te och skumma i mina nya franska böcker innan jag somnar. I morgon ska jag till sjukhuset på ortopedmottagning, det känns bra.

Godnatt!

Små steg mot stora insikter

Hittills har jag skrivit mycket om vad som hänt runt omkring mig här i Saint-Etienne och lite om vad som hänt inom mig. Det här är första gången jag reser iväg en längre tid på egen hand och får möjlighet att bygga upp en ny tillvaro från början. Här har jag varit mer rädd, ensam och osäker än vad jag kunnat minnas på länge. Nu, när jag börjar få några fasta punkter här, kan jag se hur mycket som redan hänt inom mig. Jag var och klättrade i bergen igår och slogs senare på kvällen av hur många likheter den stunden hade med hur jag upplever resan här.

Jag gjorde en utflykt till ett bergsområde här i närheten igår, för att för första gången klättra vertikalt i berg. Förra helgen var jag och klättrade i Via Ferrata, men det är mer som en hinderbana man ska ta sig igenom och det går bra att klara sig igenom det med jeans och gympaskor. I fredags skulle jag istället för första gången ta mig upp för en 20 meter hög bergsvägg utan särskilt mycket att hålla sig i förutom naturliga skrovlor i bergsväggen. Jag klättrade tillsammans med en annan tjej (Caroline) som även hon var helt nybörjare. Tillsammans fick vi lära oss hur man gör för att spänna selen och knyta linan rätt och hur man gör för att säkra varandra. När den ena är uppe i luften ska den andra mata linan i takt med den som klättrar så att den hela tiden är spänd. Precis när man tar ett nytt tag och matar en ny längd av linan släpper man säkringen och om personen som klättrar ramlar då finns det inget som stoppar fallet. Det är inget problem egentligen om personen som matar linan gör det kritiska momentet fort och/eller har sinnesnärvaro nog att föra tillbaka linan till spärrat läge fort vid ett eventuellt fall. Problemet för mig var att Caroline som höll i min lina var nybörjare precis som jag och minuterna innan hade jag sett henne kämpa för att förstå hur momenten gick till och misslyckats några gånger innan hon fått till det rätt (precis som jag och alla andra som lär sig något för första gången). Instruktören hade sett henne säkra en gång och rättat hennes rörelser och nu bedömd att hon kunde säkra själv och gått vidare till en annan grupp. Det borde ha gjort mig trygg, men det är svårt att vara logisk när man är panikslagen.

Panikslagen är nämligen det jag blir av höga höjder. Hög puls, klump i halsen, mjuka knän och svårigheter att röra mina armar och ben. Om jag inte lyckas bryta känslan börjar jag istället höra sus/ringande i öronen och slutar andas för en stund.

Den första delen av klättringen gick bra om än skakigt, men på ca 15 meters höjd har jag plötsligt inget ställe att flytta mina fötter till. Mina armar och ben är utsträckta till max i en obekväm ställning och jag hittar inga nya ställen att greppa för att ta mig vidare. Istället blir jag hängande så en stund, tryckt mot bergsväggen med krampaktigt vita fingrar och ett öronsus som slår ut allt det de på marken försöker säga till mig. Jag är livrädd för att falla eftersom jag just då inte känner att kan lita på att Caroline tar emot mig. Jag kan inte riktigt röra mig eftersom mina leder låst sig krampartat och samtidigt känner jag hur musklerna i händerna börjar domna av smärta och ge vika.

Till slut tar jag ett andetag och sedan ett till och börjar kunna tänka igen. Då inser jag att tillit aldrig handlar om att veta säkert utan snarare om att tro. Det går aldrig att garantera att saker och ting kommer att ordna sig, men man kan välja att våga tro och lita på att det kommer att gå bra. Jag väljer att lita på att Caroline vet vad hon gör eftersom motsatsen skulle göra att jag aldrig kommer vilja röra mig. Jag inser också att min rädsla bara är en känsla. Den har ingenting med verkligheten och göra och innebär inte att det finns en fara på riktigt. Om jag fortsätter att andas kommer känslan så småningom att klinga av och jag kommer kunna röra mig igen.

Jag tog mig därifrån, upp till toppen och sedan säkert ner igen. Starkare och visare innan jag börjat klättringen uppåt.

En av de stora skillnaderna med att resa jämfört med att stanna hemma är osäkerheten. Osäkerheten över ”Var ska jag bo?”, ”Hur ska jag ta mig dit jag ska?”, ”Hur ska jag klara av den här situationen?”. Här har jag gått iväg på många aktiviteter själv och ofta har jag känt mig osäker på om jag kommer träffa några trevliga människor att vara med eller om jag kommer känna mig ensam och få en dålig kväll. Jag har också känt mig osäker på exakt hur mina praktiska problem kommer lösa sig och om jag kommer lära mig det jag behöver på sjukhuset här.

Grejen med osäkerhet är att den alltid kommer att finnas där. Även om vi i vardagen försöker kontrollera så mycket så möjligt har vi egentligen ingen kontroll alls. Det går inte att förutsäga eller kontrollera livet, däremot kan man välja att acceptera osäkerheten och börja lite på att saker och ting kommer ordna sig till det bästa. För mig innebär det att inse att jag är kapabel att klara av vilka problem jag än kommer möta och att inse att jag inte kan påverka framtiden genom att oroa mig. För mig innebär det att jag väljer att lita på att allt kommer ordna sig, inte för att jag säkert kan veta det utan för att jag vägrar vara paralyserad när jag istället kan röra mig fritt.

Här har jag också insett att rädsla inte behöver betyda att jag är utsatt för något farligt. Rädsla, ensamhet och osäkerhet är inget annat än känslor. Om jag istället för att handla utefter dem och börja försöka kontrollera min omgivning låter de få vara fritt kommer de att klinga av. Ifall tanken på att gå på en fest där jag inte känner någon gör mig rädd låter jag mig själv få vara rädd en stund. Jag accepterar att det är så jag känner utan att försöka få känslan att försvinna. När den så småningom lägger sig går jag mjukt men bestämt över mina instinkter och gör det som får mig att darra lite i knäna.

När jag så småningom ser tillbaka på mitt liv skulle jag önska att jag levt så som jag gjorde på bergsväggen igår. Jag hoppas kunna säga att jag följt mitt hjärta istället för mina rädslor.

Ps. Imorgon kommer en uppdatering med lite mer bilder från klättringen och från dagens utflykt till vackra Annecy. Godnatt!

Upplevelser

Just nu sitter jag med en kopp te i handen och vilar mina ben som varit på äventyr idag. Den här veckan har jag varit borta varenda kväll och nu känns det väldigt skönt att ha en kväll själv, med mysbyxor och lugn musik.

I söndags besökte jag gruvmuseumet (Musée de la Mine) i Saint-Etienne tillsammans med några vänner. Vi fick åka ner en bit i gruvan och höra om hur det var att jobba här i gruvan. Saint-Etienne är en industristad och i hundratals år jobbade många av stadens invånare här, fram tills att den stängde år 1973.

Det var ett hårt liv att vara gruvarbetare och när vi gick omkring i gruvlokalerna ovan och under jord gick det kalla kårar utmed min ryggrad. Det jobbade 1000 gruvarbetare i gruvan varje dag och de åkte ned i lag om 60 personer i två små hissar. Vi i turistgruppen fick åka ner med samma hiss som gruvarbetarna brukade använda och det var ett litet, mörkt utrymme där vi klämde ihop oss. Vi var 19 personer och stod så tätt att det var svårt att röra sig. Gruvarbetarna åkte alltid ned 30 personer i samma hiss.

Väl nere i gruvan jobbade gruvarbetarna i mörker förutom en pannficklampa och en oljelampa i bältet vars låga slog om till blått ifall det fanns explosiva gaser i luften. Arbetsdagarna var långa och tunga och många av de som hade turen att inte råka ut för olyckor eller skador dog istället i förtid pga dammlungor. Lunchen åts nere i gruvan för att spara tid, ofta i något förrådsutrymme för att undkomma det värsta bullret från maskiner och hackor.

Efter arbetspasset åkte gruvarbetarna upp 60 pers åt gången, duschade samtidigt i 60 duschar som stod på rad och hängde sedan upp sina arbetskläder i kedjor som hissades upp i taket för att spara plats och underlätta rengöringen av golven. När vi gick omkring bland duscharna och kläderna som hängde i taket kom vi alla att tänka på ett koncentrationsläger. Avhumaniserat.

Ofta började man jobba i gruvan som 14-åring och slutade jobba när kroppen var förstörd. I början jobbade gruvarbetarna varje dag, senare i tiden fick de en ledig dag i veckan.

I byggnaderna ovan jord fanns även en utställning med musik och dikter som skrivits av gruvarbetare. De handlade om ett hårt liv, rädslan att skada sig allvarligt och känslan av att inte ha någon framtid att se fram emot. Där fanns även käcka sånger som gruvarbetarna sjöng när de arbetade i sina lag, men överlag lämnade utställningen mig med en känsla av frustration. Och tacksamhet över att jag har en möjlighet att bestämma över mitt eget liv och kan leva det som jag vill.

*

Veckan på sjukhuset har varit bra. Måndag-onsdag är det mottagningar på morgonen och där lär jag mig mycket. Varje ortoped har mottagning i två rum samtidigt för att spara tid (så att han inte behöver kalla in patienten till besöket och kan gå till nästa rum medan patienten fortfarande sitter på undersökningsbritsen och inte hunnit klä på sig), ett system som går att diskutera ur patientsynpunkt… Hur som helst innebär det för mig att jag får mycket tid själv med patienterna då jag alltid stannar i samma rum istället för att följa med ortopeden mellan rummen. Så jag får kalla in patienten, ta en anamnes (dvs ställa frågor), kolla på röntgenbilderna och oftast hinner jag även undersöka patienten innan ortopeden kommer in. När han kommer in ser jag på hans undersökning och hör vilken behandling han rekommenderar. Det här lär jag mig massor på och det är så skönt att få ha lite tid själv och kunna lägga upp frågorna och undersökningen som jag vill.

På tisdagen blev jag patient själv istället och spenderade dagen på franska akuten eftersom jag haft blod i urinen ett par dagar och tänkte att det var dags att kolla upp det. Det tog fyra timmars väntan och många turer fram och tillbaka med administrationen innan jag äntligen fick träffa en läkare. Administrationen på de franska sjukhusen är nog krånglig som den är och det blev inte bättre av att jag inte är fransk medborgare. Hur som helst var det bara en urinvägsinfektion och helt utmattad kunde jag till slut åka hem med ett recept på antibiotika.

Onsdag och torsdag var jag ute och dansade till sent. I onsdags var det pubkväll och sedan fest och i torsdags firade jag en kompis födelsedag. I fredags var jag inte det minsta sugen på att gå ut och istället gick jag över till min underbara granne Miriam på kvällen. Vi smuttade på varsin Slivovica (hennes hembrända tjeckiska sprit) och pratade i timmar.

Och idag har jag varit på äventyr! Tillsammans med min kompis Gyurka (läkarstudent från Ungern) och hans vänner besökte jag en ”Via Ferrata” i Rochetaillé. En Via Ferrata är en äventyrsbana utomhus där man tar sig runt genom att klättra i berg.

Rochetaillé ligger en bit utanför Saint-Etienne och tanken var att vi skulle ta en buss dit. Men vi hade feltolkat busstabellen och det gick inga bra bussar så istället gick vi dit vilket tog en och halv timme (med matsäckspaus). Väl där hyrde vi utrustning och gick i ytterligare en halvtimme innan vi kom fram till starten. Själva banan var jätterolig. Den var brant och klurig på sina ställen och jag gillade verkligen att man behövde tänka lite samtidigt som det inte var för svårt. Den slutade med en lång linbana som sträckte sig över en dal. Linbanan var 200 meter lång och den tog ca 30 sekunder att ta sig över. Det var väldigt läskigt att kasta sig ut i dalen, men en helt underbar känsla när jag var i luften – det kändes som att flyga.

Det tog oss två timmar att ta oss runt banan och vid det här laget var jag redan utmattad. Då fick Alex (en av de jag klättrade med) reda på att det fanns en väg man kunde ta för att komma direkt till linbanan igen och trötta men taggade lade vi ytterligare en timme på att klättra upp för en brant backe, åka linbanan igen och ta oss ned till marknivå en gång till. Därefter gick vi i uppförsbacke en halvtimme för att lämna tillbaka vår utrustning och höll tummarna för att det skulle gå en buss från Rochetaillé till Saint-Etienne när vi kommit upp.

Istället visade det sig att dagens sista buss redan gått och det enda att göra var alltså att gå tillbaka till staden. Vägen mellan Rochetaillé och Saint-Etienne går i bergen och på vägen dit kunde vi se staden från ovan. Vi kom fram lagom tills solen började sänka sig över taken och konstaterade att vi haft en riktigt bra dag.

Så nu sitter jag här med galet ont i benen (värt att nämna är att jag igår gick på dubbla träningspass och alltså hade träningsvärk i benen redan i morse) och känner mig sådär skönt trött som man gör efter en dag utomhus.

Imorgon tänkte jag ha en lugn dag och sedan börjar nästa vecka. Veckorna går fort här och ibland får jag lust att stanna upp tiden lite. Jag har många stunder här då jag känner mig orolig eller utanför min komfortzon men får också så många nya upplevelser och lärdomar. Kanske att jag känner mig mer levande här jämfört med i den svenska vardagen. Jag ser ändå fram emot att komma hem och krama om alla er saknade. Och till dess tänker jag njuta av alla människor, kulturkrockar och upplevelser som skakar om mig här.

Min fina granne Miriam, på Musée de la Mine

Elisa, Joseph och Sam lyssnar på musik om gruvarbetarnas liv

Duscharna

Arbetskläderna i sina upphängsningsanordningar. Det gick kalla kårar hos oss alla i det här rummet.

På väg ned mot underjorden

Gyurka i Via Ferrata

Alyzea

Alex, Patric och Nina. Trots att vi klättrade på väggar som den här så kände jag inte alls av min höjdrädsla idag vilket är konstigt eftersom den vanligtvis är väldigt stark. Att vara utomhus och känna berg under händerna istället för en brant klättervägg inomhus gjorde mig lugn istället och hela banan var jag glad och adrenalinrusig men aldrig riktigt skrämd.

Linbanan :D

Framme på andra sidan

:)

Klara med banan! 

Det var en så vacker höstdag idag!

På väg hem med Saint-Etienne i bakgrunden

Solen går ner över en riktigt bra dag

Skridskor och fransk matfrossa

Igår var jag och åkte skridskor med ett hundratal andra utbytesstudenter. Saint Etienne hade anordnat en kväll då det var gratis för utbytesstudenter att åka skridskor mellan kl 19-21, med temat superhjältar. Alltså var ishallen full med studenter i mangakläder, Joker-sminkning och supermannen-dräkter. Jag engagerade mig inte så mycket i utklädningen, jag hade på mig en grön handduk på ryggen som mantel och tänkte att det fick räcka bra :p.

Det var länge sedan jag åkte skridskor och det var jätteroligt att prova igen. Framför allt var det roligt att träffa så många av mina vänner här på en och samma gång! Jag har träffat massor trevliga studenter här, men i olika sammanhang och oftast är det meckigt att hålla sig uppdaterad om vad alla gör och jag kan också sakna att ha en fast grupp istället för många lösa. Igår var hur som helst många av dem jag tycker allra bäst om på plats i ishallen och jag var skönt att kunna umgås med dem samtidigt utan ansträngning.

Jag är fortfarande så pass dålig på skridskor att jag ungefär en gång per minut tror att jag verkligen ska ramla eller åka in i någon och då stannar hjärtat och andningen lite. Däremellan går det plötsligt jättebra och jag är superglad istället. En känslomässig berg-och-dalbana med andra ord och när jag klev av darrade jag i både benen och maggropen.

Senare på kvällen gick jag ut med ett gäng spanska läkarstudenter som jag träffade förra veckan. Vi hade förfest i ett av deras studentrum och satt ihopkurade i en cirkel, lyssnade på spansk musik och pratade om det mesta, mycket mysigt :). Senare gick vi ut och dansade och idag känns mina ben som spaghetti (innan jag åkte skridskor igår var jag dessutom på ett träningspass igår med särskilt fokus på benen, för att fira att jag äntligen börjar bli bra från förkylningen… ;p)

Idag var jag och tre andra utbytesstudenter hemma hos en fransk familj på lunch! Vi var hos ett par i 35-årsåldern som bodde i en lägenhet som jag blev helt förälskad i. Den var väldigt öppen med många fönster och en stor terrass. Fönstrena var gamla och ena väggen i lägenheten var gjord i murat tegel. Hemmet var fullt med reseminnen från Thailand, Afrika, Mexico med mera och överallt stod det burkar med färska kryddor eller goda röror gjorda av tjejen i paret (tyvärr kommer jag inte ihåg hennes namn) som kommer från Provence från början.

Maten var enastående! De började med att bjuda på bröd med hemlagat tapenade och guacamole. Tapenaden gjorde de genom att mixa svarta oliver, vitlök, kapris och olivolja (som kvinnans föräldrar hade kallpressat själva!!) och den var så god. Därefter fick jag smaka ostron för första gången. De är levande till dess att man öppnar den och jag fick lära mig att man först ska peta på dem och se att de rör sig innan man kan äta dem, döda ostron kan man bli sjuk av. Vi pressade citron på och åt dem i ett svek. Jag var skeptisk innan jag smakande men det var faktiskt riktigt gott! Det kändes lite som att få en kallsup i medelhavet, vilket inte var så tokigt som det låter. Det var som att vi gjorde en resa till kusten och andades havsluft en stund.

Därefter åt vi ugnsgratinerade sniglar vilket också var en första gång för mig. Också här var jag djupt skeptiskt innan eftersom jag har hört att det inte ska vara så gott men det var helt okej. Det smakade mest persilja, smör och vitlök och konsistensen var ganska fast, tack och lov. Men efter att ha ätit en snigel började jag få upp massa bilder i huvudet på vinbärssnäckorna min lillebror brukade stampa ihjäl i trädgårdslandet när jag var liten och jag kände inget större behov av att äta mer av sniglarna efter det.

När vi redan börjat bli mätta var det dags för huvudrätten. De hade gjort en Beuf Bourguignon, en slags köttgryta, vilket var det godaste jag ätit på länge. Det var nötkött, så mört att det föll isär när jag satte gaffeln i det, kokat med vin, färska tomater, morötter och rosmarinkvistar som de odlat själva. Till det hade de gjort Dauphinoise, dvs en känd potatisgratäng. De hade kokat tunna skivor potatis med grädde, mjölk, strimlad lök och vitlök och sedan gratinerat med ost. Till det här drack vi rött vin (och till skaldjuren vitt). Maten fick mig att smälta lite inombords av lycka.

Efter huvudrätten var det dags för ostbricka och vi fick prova 10 olika ostar! Getost, fårost, mild koost, lagrade koostar, grönmögel, blåmögel, fromage blanc och färskost. Vi åt hemgjord fikonmarmelad ihop med ostarna och drack mer av rödvinet, som kom från grannregionen.

Efter osten var jag proppmätt och väldigt glad över att jag hade på mig en kjol istället för tighta jeans. Då var det dags för efterrätten… :p. Till efterrätt hade de bakat en citronpaj (Tarte au citron) vilket är väldigt franskt. Den har en tunn pajbotten gjord på smör, mjöl och socker och som fyllning en citronkräm gjord på citronsaft, äggulor och socker. Till det drack vi varsin espresso och jag var som på små moln.

Under tiden vi åt pratade vi om våra olika länder och språk, franska traditioner och livet här. Vi satt ute på deras terrass och solen sken in genom taket som var gjort i vass. På terrassen stod kantstötta krukor med örter och blommor och på ett litet bord intill oss låg en handfull baguetter som försvann allt eftersom. Då och då kom deras ett år gamla katt förbi och strök sig mot våra ben. Jag tog en bit potatisgratäng och en klunk vin, tittade på de skrattande människorna omkring mig, kände vinden blåsa mjukt i nacken och såg hur solljuset fick färgerna runt omkring mig att djupna. Jag andades ut, log och var alldeles nöjd med att vara där jag var.

Stappligt, tillsammans med Catherine från Tyskland och Monaim från Marocko.

Några av spanjorerna jag gick ut med senare (Laura, Teresa, Rocio och Joseph). Rocio gjorde ett utbyte i Sverige i somras och hon skiner upp som en tusenwattslampa när vi pratar om "fika" och svenska kramar.

Spanska Marta och kinesiska Gabriel som gick "all in" med sin utklädnad

Italienska Elisa, brittiska Cleo, Emanuel (en jättetrevlig kille jag träffade igår som verkligen, verkligen inte kunde åka skridskor) och kanadensiska Veronica.

Värdparet från lunchen :). Soliga och godhjärtade.

Från deras vackra lägenhet

                                      

Brasilianska Luana och tunisiern Aymen

Ostron. De är så vackra, Luana tog med sig ett skal hem som souvenir och jag hade tänkt göra likadant men glömde bort det helt. Men det kanske var tur egentligen, havsdoften skulle kanske inte göra sig lika bra i min lägenhet här.

Mitt livs första ostron. Och halva Ysxin som kommer från Kina (hade ingen bättre bild tyvärr). Hon blev blekare och blekare allt eftersom ostronen, sniglarna och ostarna kom in, men kämpade sig igenom det med mycket mod ;)

L'escargots! (sniglarna)

Beuf Bourgignon et Dauphinoise

Ostbrickan :)

Och så citronpajen :)