Hittills har jag skrivit mycket om vad som hänt runt omkring
mig här i Saint-Etienne och lite om vad som hänt inom mig. Det här är första
gången jag reser iväg en längre tid på egen hand och får möjlighet att bygga
upp en ny tillvaro från början. Här har jag varit mer rädd, ensam och osäker än
vad jag kunnat minnas på länge. Nu, när jag börjar få några fasta punkter här,
kan jag se hur mycket som redan hänt inom mig. Jag var och klättrade i bergen igår
och slogs senare på kvällen av hur många likheter den stunden hade med hur jag
upplever resan här.
Jag gjorde en utflykt till ett bergsområde här i närheten igår,
för att för första gången klättra vertikalt i berg. Förra helgen var jag och
klättrade i Via Ferrata, men det är mer som en hinderbana man ska ta sig igenom
och det går bra att klara sig igenom det med jeans och gympaskor. I fredags
skulle jag istället för första gången ta mig upp för en 20 meter hög bergsvägg
utan särskilt mycket att hålla sig i förutom naturliga skrovlor i bergsväggen.
Jag klättrade tillsammans med en annan tjej (Caroline) som även hon var helt
nybörjare. Tillsammans fick vi lära oss hur man gör för att spänna selen och
knyta linan rätt och hur man gör för att säkra varandra. När den ena är uppe i
luften ska den andra mata linan i takt med den som klättrar så att den hela
tiden är spänd. Precis när man tar ett nytt tag och matar en ny längd av linan
släpper man säkringen och om personen som klättrar ramlar då finns det inget
som stoppar fallet. Det är inget problem egentligen om personen som matar linan
gör det kritiska momentet fort och/eller har sinnesnärvaro nog att föra tillbaka
linan till spärrat läge fort vid ett eventuellt fall. Problemet för mig var att
Caroline som höll i min lina var nybörjare precis som jag och minuterna innan
hade jag sett henne kämpa för att förstå hur momenten gick till och misslyckats
några gånger innan hon fått till det rätt (precis som jag och alla andra som lär
sig något för första gången). Instruktören hade sett henne säkra en gång och
rättat hennes rörelser och nu bedömd att hon kunde säkra själv och gått vidare
till en annan grupp. Det borde ha gjort mig trygg, men det är svårt att vara
logisk när man är panikslagen.
Panikslagen är nämligen det jag blir av höga höjder. Hög
puls, klump i halsen, mjuka knän och svårigheter att röra mina armar och ben.
Om jag inte lyckas bryta känslan börjar jag istället höra sus/ringande i öronen
och slutar andas för en stund.
Den första delen av klättringen gick bra om än skakigt, men
på ca 15 meters höjd har jag plötsligt inget ställe att flytta mina fötter till.
Mina armar och ben är utsträckta till max i en obekväm ställning och jag hittar
inga nya ställen att greppa för att ta mig vidare. Istället blir jag hängande
så en stund, tryckt mot bergsväggen med krampaktigt vita fingrar och ett
öronsus som slår ut allt det de på marken försöker säga till mig. Jag är
livrädd för att falla eftersom jag just då inte känner att kan lita på att
Caroline tar emot mig. Jag kan inte riktigt röra mig eftersom mina leder låst
sig krampartat och samtidigt känner jag hur musklerna i händerna börjar domna
av smärta och ge vika.
Till slut tar jag ett andetag och sedan ett till och börjar
kunna tänka igen. Då inser jag att tillit aldrig handlar om att veta säkert
utan snarare om att tro. Det går aldrig att garantera att saker och ting kommer
att ordna sig, men man kan välja att våga tro och lita på att det kommer att gå
bra. Jag väljer att lita på att Caroline vet vad hon gör eftersom motsatsen
skulle göra att jag aldrig kommer vilja röra mig. Jag inser också att min
rädsla bara är en känsla. Den har ingenting med verkligheten och göra och
innebär inte att det finns en fara på riktigt. Om jag fortsätter att andas
kommer känslan så småningom att klinga av och jag kommer kunna röra mig igen.
Jag tog mig därifrån, upp till toppen och sedan säkert ner
igen. Starkare och visare innan jag börjat klättringen uppåt.
En av de stora skillnaderna med att resa jämfört med att
stanna hemma är osäkerheten. Osäkerheten över ”Var ska jag bo?”, ”Hur ska jag
ta mig dit jag ska?”, ”Hur ska jag klara av den här situationen?”. Här har jag
gått iväg på många aktiviteter själv och ofta har jag känt mig osäker på om jag
kommer träffa några trevliga människor att vara med eller om jag kommer känna
mig ensam och få en dålig kväll. Jag har också känt mig osäker på exakt hur
mina praktiska problem kommer lösa sig och om jag kommer lära mig det jag
behöver på sjukhuset här.
Grejen med osäkerhet är att den alltid kommer att finnas där.
Även om vi i vardagen försöker kontrollera så mycket så möjligt har vi
egentligen ingen kontroll alls. Det går inte att förutsäga eller kontrollera
livet, däremot kan man välja att acceptera osäkerheten och börja lite på att
saker och ting kommer ordna sig till det bästa. För mig innebär det att inse
att jag är kapabel att klara av vilka problem jag än kommer möta och att inse
att jag inte kan påverka framtiden genom att oroa mig. För mig innebär det att
jag väljer att lita på att allt kommer ordna sig, inte för att jag säkert kan
veta det utan för att jag vägrar vara paralyserad när jag istället kan röra mig
fritt.
Här har jag också insett att rädsla inte behöver betyda att
jag är utsatt för något farligt. Rädsla, ensamhet och osäkerhet är inget annat
än känslor. Om jag istället för att handla utefter dem och börja försöka
kontrollera min omgivning låter de få vara fritt kommer de att klinga av. Ifall
tanken på att gå på en fest där jag inte känner någon gör mig rädd låter jag
mig själv få vara rädd en stund. Jag accepterar att det är så jag känner utan
att försöka få känslan att försvinna. När den så småningom lägger sig går jag
mjukt men bestämt över mina instinkter och gör det som får mig att darra lite i
knäna.
När jag så småningom ser tillbaka på mitt liv skulle jag
önska att jag levt så som jag gjorde på bergsväggen igår. Jag hoppas kunna säga
att jag följt mitt hjärta istället för mina rädslor.
Ps. Imorgon kommer en uppdatering med lite mer bilder från klättringen och från dagens utflykt till vackra Annecy. Godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar