Resfeber: Upplevelser

Just nu sitter jag med en kopp te i handen och vilar mina ben som varit på äventyr idag. Den här veckan har jag varit borta varenda kväll och nu känns det väldigt skönt att ha en kväll själv, med mysbyxor och lugn musik.

I söndags besökte jag gruvmuseumet (Musée de la Mine) i Saint-Etienne tillsammans med några vänner. Vi fick åka ner en bit i gruvan och höra om hur det var att jobba här i gruvan. Saint-Etienne är en industristad och i hundratals år jobbade många av stadens invånare här, fram tills att den stängde år 1973.

Det var ett hårt liv att vara gruvarbetare och när vi gick omkring i gruvlokalerna ovan och under jord gick det kalla kårar utmed min ryggrad. Det jobbade 1000 gruvarbetare i gruvan varje dag och de åkte ned i lag om 60 personer i två små hissar. Vi i turistgruppen fick åka ner med samma hiss som gruvarbetarna brukade använda och det var ett litet, mörkt utrymme där vi klämde ihop oss. Vi var 19 personer och stod så tätt att det var svårt att röra sig. Gruvarbetarna åkte alltid ned 30 personer i samma hiss.

Väl nere i gruvan jobbade gruvarbetarna i mörker förutom en pannficklampa och en oljelampa i bältet vars låga slog om till blått ifall det fanns explosiva gaser i luften. Arbetsdagarna var långa och tunga och många av de som hade turen att inte råka ut för olyckor eller skador dog istället i förtid pga dammlungor. Lunchen åts nere i gruvan för att spara tid, ofta i något förrådsutrymme för att undkomma det värsta bullret från maskiner och hackor.

Efter arbetspasset åkte gruvarbetarna upp 60 pers åt gången, duschade samtidigt i 60 duschar som stod på rad och hängde sedan upp sina arbetskläder i kedjor som hissades upp i taket för att spara plats och underlätta rengöringen av golven. När vi gick omkring bland duscharna och kläderna som hängde i taket kom vi alla att tänka på ett koncentrationsläger. Avhumaniserat.

Ofta började man jobba i gruvan som 14-åring och slutade jobba när kroppen var förstörd. I början jobbade gruvarbetarna varje dag, senare i tiden fick de en ledig dag i veckan.

I byggnaderna ovan jord fanns även en utställning med musik och dikter som skrivits av gruvarbetare. De handlade om ett hårt liv, rädslan att skada sig allvarligt och känslan av att inte ha någon framtid att se fram emot. Där fanns även käcka sånger som gruvarbetarna sjöng när de arbetade i sina lag, men överlag lämnade utställningen mig med en känsla av frustration. Och tacksamhet över att jag har en möjlighet att bestämma över mitt eget liv och kan leva det som jag vill.

Veckan på sjukhuset har varit bra. Måndag-onsdag är det mottagningar på morgonen och där lär jag mig mycket. Varje ortoped har mottagning i två rum samtidigt för att spara tid (så att han inte behöver kalla in patienten till besöket och kan gå till nästa rum medan patienten fortfarande sitter på undersökningsbritsen och inte hunnit klä på sig), ett system som går att diskutera ur patientsynpunkt… Hur som helst innebär det för mig att jag får mycket tid själv med patienterna då jag alltid stannar i samma rum istället för att följa med ortopeden mellan rummen. Så jag får kalla in patienten, ta en anamnes (dvs ställa frågor), kolla på röntgenbilderna och oftast hinner jag även undersöka patienten innan ortopeden kommer in. När han kommer in ser jag på hans undersökning och hör vilken behandling han rekommenderar. Det här lär jag mig massor på och det är så skönt att få ha lite tid själv och kunna lägga upp frågorna och undersökningen som jag vill.

På tisdagen blev jag patient själv istället och spenderade dagen på franska akuten eftersom jag haft blod i urinen ett par dagar och tänkte att det var dags att kolla upp det. Det tog fyra timmars väntan och många turer fram och tillbaka med administrationen innan jag äntligen fick träffa en läkare. Administrationen på de franska sjukhusen är nog krånglig som den är och det blev inte bättre av att jag inte är fransk medborgare. Hur som helst var det bara en urinvägsinfektion och helt utmattad kunde jag till slut åka hem med ett recept på antibiotika.

Onsdag och torsdag var jag ute och dansade till sent. I onsdags var det pubkväll och sedan fest och i torsdags firade jag en kompis födelsedag. I fredags var jag inte det minsta sugen på att gå ut och istället gick jag över till min underbara granne Miriam på kvällen. Vi smuttade på varsin Slivovica (hennes hembrända tjeckiska sprit) och pratade i timmar.

Och idag har jag varit på äventyr! Tillsammans med min kompis Gyurka (läkarstudent från Ungern) och hans vänner besökte jag en ”Via Ferrata” i Rochetaillé. En Via Ferrata är en äventyrsbana utomhus där man tar sig runt genom att klättra i berg.

Rochetaillé ligger en bit utanför Saint-Etienne och tanken var att vi skulle ta en buss dit. Men vi hade feltolkat busstabellen och det gick inga bra bussar så istället gick vi dit vilket tog en och halv timme (med matsäckspaus). Väl där hyrde vi utrustning och gick i ytterligare en halvtimme innan vi kom fram till starten. Själva banan var jätterolig. Den var brant och klurig på sina ställen och jag gillade verkligen att man behövde tänka lite samtidigt som det inte var för svårt. Den slutade med en lång linbana som sträckte sig över en dal. Linbanan var 200 meter lång och den tog ca 30 sekunder att ta sig över. Det var väldigt läskigt att kasta sig ut i dalen, men en helt underbar känsla när jag var i luften – det kändes som att flyga.

Det tog oss två timmar att ta oss runt banan och vid det här laget var jag redan utmattad. Då fick Alex (en av de jag klättrade med) reda på att det fanns en väg man kunde ta för att komma direkt till linbanan igen och trötta men taggade lade vi ytterligare en timme på att klättra upp för en brant backe, åka linbanan igen och ta oss ned till marknivå en gång till. Därefter gick vi i uppförsbacke en halvtimme för att lämna tillbaka vår utrustning och höll tummarna för att det skulle gå en buss från Rochetaillé till Saint-Etienne när vi kommit upp.

Istället visade det sig att dagens sista buss redan gått och det enda att göra var alltså att gå tillbaka till staden. Vägen mellan Rochetaillé och Saint-Etienne går i bergen och på vägen dit kunde vi se staden från ovan. Vi kom fram lagom tills solen började sänka sig över taken och konstaterade att vi haft en riktigt bra dag.

Så nu sitter jag här med galet ont i benen (värt att nämna är att jag igår gick på dubbla träningspass och alltså hade träningsvärk i benen redan i morse) och känner mig sådär skönt trött som man gör efter en dag utomhus.

Imorgon tänkte jag ha en lugn dag och sedan börjar nästa vecka. Veckorna går fort här och ibland får jag lust att stanna upp tiden lite. Jag har många stunder här då jag känner mig orolig eller utanför min komfortzon men får också så många nya upplevelser och lärdomar. Kanske att jag känner mig mer levande här jämfört med i den svenska vardagen. Jag ser ändå fram emot att komma hem och krama om alla er saknade. Och till dess tänker jag njuta av alla människor, kulturkrockar och upplevelser som skakar om mig här.

Min fina granne Miriam, på Musée de la Mine

Elisa, Joseph och Sam lyssnar på musik om gruvarbetarnas liv

Duscharna

Arbetskläderna i sina upphängsningsanordningar. Det gick kalla kårar hos oss alla i det här rummet.

På väg ned mot underjorden

Gyurka i Via Ferrata

Alyzea

Alex, Patric och Nina. Trots att vi klättrade på väggar som den här så kände jag inte alls av min höjdrädsla idag vilket är konstigt eftersom den vanligtvis är väldigt stark. Att vara utomhus och känna berg under händerna istället för en brant klättervägg inomhus gjorde mig lugn istället och hela banan var jag glad och adrenalinrusig men aldrig riktigt skrämd.