Idag var första dagen på min nya placering, ortopediska
avdelningen.
Man kan inte säga att jag laddat optimalt, den här helgen var
jag nästan sjukare än den förra, med feber, huvudvärk, hjärtklappning, halsont
från helvetet och en önskan att bara få sova bort helgen (vilket jag i princip
gjorde förutom ett besök på apoteket i lördags). Dock tog tröttheten slut i
söndags kväll då jag, plötsligt pigg, inte kunde somna förrän kl 2 och skrapade
ihop hela fyra timmars nattsömn inför måndag morgon.
Fortfarande sjuk och dessutom blöt (det regnade idag) inledde
jag morgonen med att gå rejält vilse på sjukhusområdet Så småningom hittade jag
rätt och väl framme på ortopeden var det ingen som kom ihåg att jag skulle
komma. Efter 45 min väntan i receptionen blev jag dock visad till våningen över
där överläkaren/professorn höll på att ronda avdelningen och dagen kunde börja.
Professorn på ortopeden är något av en karikatyr. Han är kort
med enorm mage, små Ville Vessla-liknande skor och en för lång vit rock som
fladdrar efter honom som en mantel. Som person är han väldigt fransk, arrogant
och pompös. En pompös man med små fötter.
På två timmar gick vi (jag, två läkarstudenter, en ST-läkare
och professorn) runt till ca 60 patienter. Det innebar med andra ord två
minuter per rum, inklusive tiden det tar att transportera sig mellan rummen och
kolla på nästa patients röntgenbilder innan vi klev in. Inne hos patienten
ställde sig professorn på ena sidan om patientens skadade kroppsdel och
ST-läkaren på den andra. Där höll de en kort konversation som ofta lät något i
stil med ”Här har vi alltså en smalbensfraktur. Operationen gick så här… Och
ja, det här ser ju bra ut”. Därefter lämnade de rummet i jakt på nästa
kroppsdel. Då och då försökte ägarna till frakturerna att säga något, oftast
hann de dock inte formulera sig förrän luciatåget lämnat rummet igen. Jag
försökte kompensera genom att titta patienterna i ögonen och le när vi fick
kontakt, så att de skulle kunna känna sig lite mer som människor istället för
knäproteser.
Sedd som människa, eller överhuvudtaget förresten, är något
jag också gärna hade blivit under morgonen. Jag vet inte om det var professorns
despotiska personlighet som smittat av sig, eller vad det egentligen var med
läkarstudenterna och ST-läkaren som gick med honom, men jag fick inte
ögonkontakt med någon av dem under de här två timmarna. Inte ens när jag först
kom tittade någon av dem på mig och mitt hej gick obemärkt förbi. Mitt inne i
ronden sa professorn plötsligt till studenterna att ”Ja, det här är alltså en
svensk läkarstudent” (han hade hunnit glömma bort mitt namn, och kände
antagligen inte för att titta på en av mina två namnskyltar) och jag väntade med
ett intresserat och öppet leende på att läkarstudenterna då skulle vända sig
mot mig. Istället för att titta åt mitt håll nickade de åt professorn för att
visa att de förstod och tittade sedan åt ett annat håll igen, fortfarande utan
att ha mött min blick. Redan här började det kännas så absurt att det var
komiskt.
Några patientsalar senare backade ST-läkaren rakt in i mig och klev på
min fot, jag vände mig mot honom och var beredd på att säga ett ”ingen fara”
men ST-läkaren verkade inte ha märkt händelsen och var redan inne i en diskussion
om en lårbensfraktur. Ungefär mellan varannan patientsal fick jag ett
hostanfall jag inte kunde hejda och försökte så diskret som möjligt ha dem bortvänd
mot korridoren för att inte störa. Men förutom då jag av misstag gick in i
rondvagnen verkade de märka lika lite av mina hostattacker som av tavlorna på
väggen. Om det inte vore för ögonkontakten och leendet jag fick från
patienterna när jag (som den enda av oss) sa ”bonne journée” (= ha en bra dag) när
ronden lämnade rummen så hade jag verkligen kunnat tro att jag råkat dö och blivit
till ett hostade spöke någonstans på vägen mellan receptionen och avdelningen.
Lite mera verklig kände jag mig när ronden var över och jag
kunde gå till mottagningen istället för att leta reda på någon doktor att gå
med. Jag fick följa med en trevlig ST-läkare som började med att skaka min hand
och presentera sig (och gjorde därmed hela min morgon :) ). Dock visade det sig
snart att ST-läkaren inte hade en egen mottagningen utan det var snarare så att
professorn höll i tre mottagningar på en gång och ST-läkarna påbörjade en
undersökning/underhöll patienterna i väntan på att professorn skulle komma in.
ST-läkaren jag gick med ställde i genomsnitt tre frågor till varje patient,
klämde lite granna på den skadade kroppsdelen (inte som ett status, utan mest
för att känna lite) och spenderade sedan resten av tiden med att titta på
patientens röntgenbild och förklarade för patienten att ”professorn kommer
snart och undersöker”.
En ST-läkare är en redan legitimerad läkare som påbörjat en
specialisttjänstgöring och har därmed åtminstone två års arbetserfarenhet och
en läkarutbildning i ryggen. Vanligtvis har de sina egna mottagningar (med
möjlighet till handledning så klart) och är väldigt självständiga. Systemet jag
såg idag påminde snarare om när vi i termin 3 fick prata med och känna och
klämma lite på varsin patient innan den riktiga läkaren kom in i rummet och tog
över. Jag hade blivit galen av att jobba under Professorn här, men kanske att
ingen vågat ifrågasätta hur hans avdelning sköttes. Efter 5-10 minuters väntan per patient svepte
han i alla fall in, slängde en blick på röntgenbilden, drog lite i patienternas
drabbade leder, konstaterade (oftast) att de verkade funka bra och om inga
övriga problem kom upp skickade han hem dem, då och då med en tid för återbesök
två år senare.
På vägen hem från sjukhuset gick jag av i stan och tänkte
köpa sushi att ha till kvällen för att muntra upp mig lite. Det regnade och i läckande,
plaskande skor traskade jag genom stan till sushirestaurangen. Jag kom fram kl
14.37 och läste på skylten att de hade eftermiddagsstängt mellan 14.30-19.00.
Istället ägnade jag eftermiddagen åt att leta efter ett par
nya jeans då mina svarta gått sönder förra veckan. Generellt sett kan
klädshopping vara ett bra knep en riktigt dålig dag men att prova mig igenom 15
par (ofta aningen för små) skinny jeans har aldrig någonsin fått mig på
solskenshumör och idag var inget undantag. Till slut tågade jag i alla fall
triumferande ut ur den sista butiken med ett par nya, och dessutom billiga, jeans
i handen. Vid det här laget kände jag mig lite som en gladiator som överlevt en
dag i Colosseums arena (verklighetsförankrad som vanligt) och firade stort med
en cappuccino med vispad grädde. Jag plockade upp en roman jag haft i väskan,
blundade när jag tog den första klunken av mitt kaffe och slappnade av i
axlarna för första gången idag. Senare gick jag hem för att skypa med Maggi – dagens
absoluta höjdpunkt :).
Och apropå höjdpunkter måste jag berätta om helgens! I
lördags släpade jag mig till apoteket för att fylla på förkylningsmedicinerna.
Jag kommer ihåg att jag ömsom svettades och ömsom huttrade medan jag stod i
kassan och på franska försökte diskutera läkemedel. På väg därifrån var jag yr,
trött och frustrerad och önskade bara att jag var i Sverige och kunde be någon
vän/familj ta hand om mig. Precis då träffade jag Miriam – en tjeckisk tjej jag
tycker jättemycket om som gick samma introduktionskurs som jag. När hon fick
syn på hur jag mådde så gav hon mig en bamsekram, ett solskensleende och bjöd
hem mig till henne på en Slibovic – 55 % tjeckiskt hembränt som enligt henne
botar allt. Jag fick sätta mig i hennes soffa medan hon blandade ett glas
jordgubbsaft åt mig och hällde upp Slibovic i shotsglas. Medan jag smuttade i
mig den pratade vi om allt möjligt och hela tiden sa Miriam att hon hoppades
att jag skulle bli bättre snart. Slibovicen fick känseln i min hals att
försvinna (och säkert en del mikrober med den :p) och det var fantastiskt med
en paus från det halsonda. Miriam gick igenom sitt filmförråd och undrade om
jag ville låna någon av dem, sa åt mig på skarpen att det var dags att jag
vilade och tömde ut hela sitt medicinförråd på golvet och frågade om det var
något där jag kunde ha någon användning av. Det var något av det sötaste jag
varit med om och jag gav henne en jättestor kram mitt i medicinröran och talade
om för henne vilken fin och godhjärtad människa hon var! :)
Världen är för det mesta en väldigt fin plats med andra ord
och jag håller tummarna för att vakna upp till en bättre dag imorn. Tisdag på
ortopeden – det har en fin klang, tycker ni inte det? ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar