Den här veckan har varit kämpig på sätt och vis. Den har haft mycket ljusglimtar, men det känns som att jag hela veckan kämpat
mot min kropp som envisas med att vara förkyld och mot mina tankar som varit
mindre positiva än vanligt.
Jag var helt utslagen i helgen och spenderade samtliga dagar
i sängen. Jag sov och vilade större delen av tiden men jag hann under fredagen
och lördagen också skälla ut mig själv mentalt därimellan. Jag var arg och
frustrerad över min kropp som snarare verkade bli sämre för varje dag trots att
jag så snällt låg i sängen och undvek att vara ute och hitta på saker. Som man
gör när man är sjuk började jag tycka hemskt synd om mig själv som var tvungen
att vara hemma när de jag brukar umgås med var iväg på utflykt. Samtidigt var
jag arg på mig själv för att jag var så negativ och ynklig.
Hur som helst lyckades jag vända det sent på lördag
eftermiddag då jag låg i sängen i nattlinnet jag sovit i under natten och ett
näsdukspaket i handen mitt uppe i en ömklig tankeloop om att ”det är ingen som
tar hand om mig” (japp, bottennivå när den är som bäst). Plötsligt hörde jag i
alla fall mig själv tänka att ”Jo, jag tar
hand om mig, och nu har jag tröttnat på att vara miserabel”. Jag duschade,
handlade god mat och släpade mig iväg till en födelsedagsmiddag på kvällen där
jag träffade jättegulliga människor som verkligen brydde sig.
Under veckan har jag blivit bättre och bättre men det känns
som att temat från lördagen har upprepat sig och det har varit tuffare än
vanligt att tänka positivt utan att först behöva kämpa för det. Kanske att
problemet kanske är djupare än så. Kanske att jag måste börja respektera min kropp och mig själv bättre och acceptera att det är okej att vara trött och vilja
vila.
Vila är nämligen något jag inte har gjort alls den här veckan
(mån-fre) men den har å andra sidan varit full med roliga saker.
I måndags kväll var jag på en välkomstmottagning för
utbytesstudenter i borgmästarhuset här. Vi hälsades formellt välkomna med tal
och fick en buffé med pizza och efterrättspajer. Under kvällen fick även vi som
anmält oss möjlighet att träffa en värdfamilj som kommer bjuda hem oss på
middag nästa helg. Jag och tre andra studenter kommer att äta tillsammans med
ett jättetrevligt par i 35-40-års åldern och jag ser verkligen fram emot att
lära känna dem bättre.
Tisdag eftermiddag gick jag och Josefine på en utställning för
Tutankhamons grav och människorna som ägnade sina liv till att leta efter och
undersöka graven. Utställningen bestod av foton och filmer från arkeologernas
väg till upptäckten av graven samt många av föremålen som fanns där.
Det var en speciell känsla att titta på vapen, välgjorda
konstföremål och smycken som någon gjort för 3000 år sedan. Synen på människors
värde och samhället var helt annorlunda bland människorna som levde då.
Samtidigt hade jag nog tänkt likadant som dem och drömt om samma saker som dem
om jag levt då.
Utanför utställningen fanns tält från olika länder i världen
som presenterade fakta och musik från sitt land. Vi hörde om hur det är att bo
i Magdagaskar, Israel och rebubliken Kongo. Jag kände hur min vanliga resfeber
vaknade till liv. Jag kommer nog aldrig kunna sluta vilja se nya platser.
På kvällen gick jag på en salsalektion som hålls av en
sydamerikansk man som är grymt duktig och godhjärtad, men också otålig och inte
det minsta finkänslig. När han ser något som inte funkar brister han ut i ett ”non,
non, non” med minen av en italiensk kock som ser överkokt pasta. Mycket
underhållande ;)
I onsdags var jag på ett fyspass, en bachatalektion, till en
bar med vänner, till en nattklubb och somnade så småningom runt kl fem.
Torsdagens franskalektion började kl 14 (så jag hann sova
ordentligt ändå) och nu har vi blivit indelade i grupper. Jag hamnade i en
avancerad grupp och vår lärare är ett strängt original. Utan att mena något
illa avbryter hon hos skrikande så fort vi gör i ett fel i en mening, klappar
händerna och säger ”börja om” med en otålig knyck på nacken för att sedan
avbryta oss två ord senare. Vi fick redovisa en artikel var och jag blev
avbruten fyra gånger per mening, oftast med uttryck som ”nej, funkar inte alls”
eller ”nej, helt ointressant – säg något
som intresserar oss istället”. Trots det går det inte att ta illa upp och hennes
passion för det franska språket får mig att le lite inombords precis som jag
gör när jag ser vår danslärare prata om dans.
Torsdag kväll frossade jag i dans och gick på tango, bachata,
cha-cha och rock! :D Lyckorusig av dansen och med helt förstörd dygnsrytm kunde
jag inte somna förrän kl tre inatt.
Idag var sista dagen på sjukhusets internmedicinska
avdelning. Jag köpte en påse bakelse till de fantastiska läkarstudenterna som
tagit hand om mig och rensade ur mitt skåp vid lunch. Under eftermiddagen gick
jag på pilates och på kvällen träffade jag en kompis för att lära honom
grunderna i salsa.
Under pilatespasset började jag må dåligt igen och nu har jag
huvudvärk, illamående, feber och hostan är tillbaka i full styrka. Och det
känns som är att jag tillbaka där jag började förra helgen.
Fortfarande tänker jag att jag nog är tillräckligt pigg för
att gå på heldagsvandringen i berg på söndag som jag anmält mig till. Men
kanske att jag också börjat inse att jag nog inte kan ignorera kroppen hur
länge som helst. Kanske att jag den här helgen ska ta den på allvar och inse
att det den vill säga är viktigt.
Tar du dig tid till att lyssna på din kropp och din
magkänsla?
 |
| Veckans kloka ord :) * |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar