Jag tänkte att det var dags att börja blogga igen. Det känns som att det kommer bli mycket flängande det här halvåret och det vore skönt att kunna hålla kontakten med alla och ha bloggen som en fast punkt.
Första anhalten kommer att bli Ystad. Det låter ju inte jättespännande men jag måste säga att det här uppdraget får mig att känna mig som en hemlig agent.
I februari bestämde jag och två kompisar oss för att vi ville åka till ett sjukhus i Tanzania i juli för att hjälpa till med det vi kunde. För att ha råd med det ordnade jag ett sommarjobb i Norge och hade allt någorlunda planerat till sommaren. För någon månad sen ringde de dock från det jobbet och sa att kunden ställt in uppdraget och att de inte kunde erbjuda mig något nytt jobb. Sedan dess har jag letat jobb som en galning, norska bemanningsföretag, svenska, hemtjänst, you name it, utan att kunna hitta något. Extra surt då jag redan köpt flygbiljetter till Tanzania (ditbiljetten i alla fall) och vaccinerat mig.
Men igår ringde ett alltså svenskt rekryteringsföretag och sa att de kunde erbjuda mig tre veckors jobb i Ystad med start imorn. Det tackade jag så klart ja till och idag har mitt schema kommit och min reseansvarig (!) har bokat tågbiljetter åt mig. Jag behöver bara infinna mig på tågstationen kl 17, visa upp sms-biljetten de skickat till min mobil och sen hamnar jag i Ystad. Väl där är det lite oklart med boende, men jag har blivit informerad om att "kontoret håller på att lösa detta". Sedan ska jag börja mitt första pass på Ystad sjukhus imorn kl 13.30 (inga introduktionspass här inte) och jag är fortfarande väldigt spänd på exakt hur jobbet kommer att vara.
Schemat är helt galet. Den värsta veckan jobbar jag 85 timmar och avslutar den åttonde dagen med ytterligare ett 14-timmarspass.
Så ja, jag känner mig verkligen som en Miss Bond på väg mot ett hemligt uppdrag, uppbackad av brittiska underrättelsetjänsten som "tar hand om detaljerna". Inte för att jag tror att undersköterskejobbet kommer att bli så fancy, men jag tänker njuta av agentkänslan så länge den varar.
Jag älskar att resa iväg. Jag älskar att sitta på ett tåg och inte veta vad som väntar när jag kommer fram och ärligt talat spelar det ingen roll om resan går till Afrika eller Skåne, varje gång tåget tar av från perrongen eller flyget lyfter från marken känner jag mig så lycklig och levande.
Jag har ganska höga förväntningar på det här halvåret. Jobb i nya delar av Sverige, sjukhus i Tanzania, semester på Zanzibar, bröllop i Småland och en utbytestermin i Frankrike till hösten. Jag ser fram emot alla nya platser jag kommer att se och framför allt ser jag fram emot att inte veta vad som kommer hända när jag vaknar upp på morgonen. Det är så mycket lättare att leva i nuet när man reser.
Det här året som gått har jag utvecklats massor. Förra våren i Nepal insåg jag plötsligt att det allra viktigaste är att vara lycklig och att jag ville leva ett liv fyllt med saker jag vill göra och drömmar jag vågat följa. Det låter självklart, men då insåg jag också att mitt liv var fyllt med många saker som jag trodde att jag borde göra, men som inte gjorde mig lycklig.
När jag kom hem avslutade jag ett förhållande jag insett inte fick mig att må bra och hade en tuff sommar då jag försökte fundera igenom vad som verkligen var viktigt för mig och hur jag skulle vilja att mitt liv såg ut. Jag flyttade in i en lägenhet som jag inredde med vackra citat och bilder på solnedgångar för att jag skulle trivas varje dag jag kom hem. Jag började lyssna på glad musik varje morgon och såg till att spendera min lediga tid med människor som fick mig att må riktigt bra. Jag började skriva ner saker som gjorde mig glad eller tacksam.
Fortfarande kan jag tycka att det är jobbigt att vara ensam och fortfarande kan jag oroa mig för mycket för framtiden istället för att göra det bästa av nuet. Jag hoppas att det halvåret kommer göra mig bättre på att ta dagen som den kommer och lära mig att lita mer på att jag kan klara allt jag vill.
Nu är det snart dax att åka iväg. Uppdateringar om säkerhetsläget i Ystad kommer inom kort.
xoxo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar