Sjuk, osynlig och komiskt miserabel – Måndag på ortopeden

Idag var första dagen på min nya placering, ortopediska avdelningen.

Man kan inte säga att jag laddat optimalt, den här helgen var jag nästan sjukare än den förra, med feber, huvudvärk, hjärtklappning, halsont från helvetet och en önskan att bara få sova bort helgen (vilket jag i princip gjorde förutom ett besök på apoteket i lördags). Dock tog tröttheten slut i söndags kväll då jag, plötsligt pigg, inte kunde somna förrän kl 2 och skrapade ihop hela fyra timmars nattsömn inför måndag morgon.

Fortfarande sjuk och dessutom blöt (det regnade idag) inledde jag morgonen med att gå rejält vilse på sjukhusområdet Så småningom hittade jag rätt och väl framme på ortopeden var det ingen som kom ihåg att jag skulle komma. Efter 45 min väntan i receptionen blev jag dock visad till våningen över där överläkaren/professorn höll på att ronda avdelningen och dagen kunde börja.

Professorn på ortopeden är något av en karikatyr. Han är kort med enorm mage, små Ville Vessla-liknande skor och en för lång vit rock som fladdrar efter honom som en mantel. Som person är han väldigt fransk, arrogant och pompös. En pompös man med små fötter.

På två timmar gick vi (jag, två läkarstudenter, en ST-läkare och professorn) runt till ca 60 patienter. Det innebar med andra ord två minuter per rum, inklusive tiden det tar att transportera sig mellan rummen och kolla på nästa patients röntgenbilder innan vi klev in. Inne hos patienten ställde sig professorn på ena sidan om patientens skadade kroppsdel och ST-läkaren på den andra. Där höll de en kort konversation som ofta lät något i stil med ”Här har vi alltså en smalbensfraktur. Operationen gick så här… Och ja, det här ser ju bra ut”. Därefter lämnade de rummet i jakt på nästa kroppsdel. Då och då försökte ägarna till frakturerna att säga något, oftast hann de dock inte formulera sig förrän luciatåget lämnat rummet igen. Jag försökte kompensera genom att titta patienterna i ögonen och le när vi fick kontakt, så att de skulle kunna känna sig lite mer som människor istället för knäproteser.

Sedd som människa, eller överhuvudtaget förresten, är något jag också gärna hade blivit under morgonen. Jag vet inte om det var professorns despotiska personlighet som smittat av sig, eller vad det egentligen var med läkarstudenterna och ST-läkaren som gick med honom, men jag fick inte ögonkontakt med någon av dem under de här två timmarna. Inte ens när jag först kom tittade någon av dem på mig och mitt hej gick obemärkt förbi. Mitt inne i ronden sa professorn plötsligt till studenterna att ”Ja, det här är alltså en svensk läkarstudent” (han hade hunnit glömma bort mitt namn, och kände antagligen inte för att titta på en av mina två namnskyltar) och jag väntade med ett intresserat och öppet leende på att läkarstudenterna då skulle vända sig mot mig. Istället för att titta åt mitt håll nickade de åt professorn för att visa att de förstod och tittade sedan åt ett annat håll igen, fortfarande utan att ha mött min blick. Redan här började det kännas så absurt att det var komiskt. 

Några patientsalar senare backade ST-läkaren rakt in i mig och klev på min fot, jag vände mig mot honom och var beredd på att säga ett ”ingen fara” men ST-läkaren verkade inte ha märkt händelsen och var redan inne i en diskussion om en lårbensfraktur. Ungefär mellan varannan patientsal fick jag ett hostanfall jag inte kunde hejda och försökte så diskret som möjligt ha dem bortvänd mot korridoren för att inte störa. Men förutom då jag av misstag gick in i rondvagnen verkade de märka lika lite av mina hostattacker som av tavlorna på väggen. Om det inte vore för ögonkontakten och leendet jag fick från patienterna när jag (som den enda av oss) sa ”bonne journée” (= ha en bra dag) när ronden lämnade rummen så hade jag verkligen kunnat tro att jag råkat dö och blivit till ett hostade spöke någonstans på vägen mellan receptionen och avdelningen.

Lite mera verklig kände jag mig när ronden var över och jag kunde gå till mottagningen istället för att leta reda på någon doktor att gå med. Jag fick följa med en trevlig ST-läkare som började med att skaka min hand och presentera sig (och gjorde därmed hela min morgon :) ). Dock visade det sig snart att ST-läkaren inte hade en egen mottagningen utan det var snarare så att professorn höll i tre mottagningar på en gång och ST-läkarna påbörjade en undersökning/underhöll patienterna i väntan på att professorn skulle komma in. ST-läkaren jag gick med ställde i genomsnitt tre frågor till varje patient, klämde lite granna på den skadade kroppsdelen (inte som ett status, utan mest för att känna lite) och spenderade sedan resten av tiden med att titta på patientens röntgenbild och förklarade för patienten att ”professorn kommer snart och undersöker”.

En ST-läkare är en redan legitimerad läkare som påbörjat en specialisttjänstgöring och har därmed åtminstone två års arbetserfarenhet och en läkarutbildning i ryggen. Vanligtvis har de sina egna mottagningar (med möjlighet till handledning så klart) och är väldigt självständiga. Systemet jag såg idag påminde snarare om när vi i termin 3 fick prata med och känna och klämma lite på varsin patient innan den riktiga läkaren kom in i rummet och tog över. Jag hade blivit galen av att jobba under Professorn här, men kanske att ingen vågat ifrågasätta hur hans avdelning sköttes.  Efter 5-10 minuters väntan per patient svepte han i alla fall in, slängde en blick på röntgenbilden, drog lite i patienternas drabbade leder, konstaterade (oftast) att de verkade funka bra och om inga övriga problem kom upp skickade han hem dem, då och då med en tid för återbesök två år senare.

På vägen hem från sjukhuset gick jag av i stan och tänkte köpa sushi att ha till kvällen för att muntra upp mig lite. Det regnade och i läckande, plaskande skor traskade jag genom stan till sushirestaurangen. Jag kom fram kl 14.37 och läste på skylten att de hade eftermiddagsstängt mellan 14.30-19.00.

Istället ägnade jag eftermiddagen åt att leta efter ett par nya jeans då mina svarta gått sönder förra veckan. Generellt sett kan klädshopping vara ett bra knep en riktigt dålig dag men att prova mig igenom 15 par (ofta aningen för små) skinny jeans har aldrig någonsin fått mig på solskenshumör och idag var inget undantag. Till slut tågade jag i alla fall triumferande ut ur den sista butiken med ett par nya, och dessutom billiga, jeans i handen. Vid det här laget kände jag mig lite som en gladiator som överlevt en dag i Colosseums arena (verklighetsförankrad som vanligt) och firade stort med en cappuccino med vispad grädde. Jag plockade upp en roman jag haft i väskan, blundade när jag tog den första klunken av mitt kaffe och slappnade av i axlarna för första gången idag. Senare gick jag hem för att skypa med Maggi – dagens absoluta höjdpunkt :).

Och apropå höjdpunkter måste jag berätta om helgens! I lördags släpade jag mig till apoteket för att fylla på förkylningsmedicinerna. Jag kommer ihåg att jag ömsom svettades och ömsom huttrade medan jag stod i kassan och på franska försökte diskutera läkemedel. På väg därifrån var jag yr, trött och frustrerad och önskade bara att jag var i Sverige och kunde be någon vän/familj ta hand om mig. Precis då träffade jag Miriam – en tjeckisk tjej jag tycker jättemycket om som gick samma introduktionskurs som jag. När hon fick syn på hur jag mådde så gav hon mig en bamsekram, ett solskensleende och bjöd hem mig till henne på en Slibovic – 55 % tjeckiskt hembränt som enligt henne botar allt. Jag fick sätta mig i hennes soffa medan hon blandade ett glas jordgubbsaft åt mig och hällde upp Slibovic i shotsglas. Medan jag smuttade i mig den pratade vi om allt möjligt och hela tiden sa Miriam att hon hoppades att jag skulle bli bättre snart. Slibovicen fick känseln i min hals att försvinna (och säkert en del mikrober med den :p) och det var fantastiskt med en paus från det halsonda. Miriam gick igenom sitt filmförråd och undrade om jag ville låna någon av dem, sa åt mig på skarpen att det var dags att jag vilade och tömde ut hela sitt medicinförråd på golvet och frågade om det var något där jag kunde ha någon användning av. Det var något av det sötaste jag varit med om och jag gav henne en jättestor kram mitt i medicinröran och talade om för henne vilken fin och godhjärtad människa hon var! :)

Världen är för det mesta en väldigt fin plats med andra ord och jag håller tummarna för att vakna upp till en bättre dag imorn. Tisdag på ortopeden – det har en fin klang, tycker ni inte det? ;)

Dans, Tutankhamon och en galet envis förkylning

Den här veckan har varit kämpig på sätt och vis. Den har haft mycket ljusglimtar, men det känns som att jag hela veckan kämpat mot min kropp som envisas med att vara förkyld och mot mina tankar som varit mindre positiva än vanligt.

Jag var helt utslagen i helgen och spenderade samtliga dagar i sängen. Jag sov och vilade större delen av tiden men jag hann under fredagen och lördagen också skälla ut mig själv mentalt därimellan. Jag var arg och frustrerad över min kropp som snarare verkade bli sämre för varje dag trots att jag så snällt låg i sängen och undvek att vara ute och hitta på saker. Som man gör när man är sjuk började jag tycka hemskt synd om mig själv som var tvungen att vara hemma när de jag brukar umgås med var iväg på utflykt. Samtidigt var jag arg på mig själv för att jag var så negativ och ynklig.

Hur som helst lyckades jag vända det sent på lördag eftermiddag då jag låg i sängen i nattlinnet jag sovit i under natten och ett näsdukspaket i handen mitt uppe i en ömklig tankeloop om att ”det är ingen som tar hand om mig” (japp, bottennivå när den är som bäst). Plötsligt hörde jag i alla fall mig själv tänka att ”Jo, jag tar hand om mig, och nu har jag tröttnat på att vara miserabel”. Jag duschade, handlade god mat och släpade mig iväg till en födelsedagsmiddag på kvällen där jag träffade jättegulliga människor som verkligen brydde sig.

Under veckan har jag blivit bättre och bättre men det känns som att temat från lördagen har upprepat sig och det har varit tuffare än vanligt att tänka positivt utan att först behöva kämpa för det. Kanske att problemet kanske är djupare än så. Kanske att jag måste börja respektera min kropp och mig själv bättre och acceptera att det är okej att vara trött och vilja vila.

Vila är nämligen något jag inte har gjort alls den här veckan (mån-fre) men den har å andra sidan varit full med roliga saker.

I måndags kväll var jag på en välkomstmottagning för utbytesstudenter i borgmästarhuset här. Vi hälsades formellt välkomna med tal och fick en buffé med pizza och efterrättspajer. Under kvällen fick även vi som anmält oss möjlighet att träffa en värdfamilj som kommer bjuda hem oss på middag nästa helg. Jag och tre andra studenter kommer att äta tillsammans med ett jättetrevligt par i 35-40-års åldern och jag ser verkligen fram emot att lära känna dem bättre.

Tisdag eftermiddag gick jag och Josefine på en utställning för Tutankhamons grav och människorna som ägnade sina liv till att leta efter och undersöka graven. Utställningen bestod av foton och filmer från arkeologernas väg till upptäckten av graven samt många av föremålen som fanns där.

Det var en speciell känsla att titta på vapen, välgjorda konstföremål och smycken som någon gjort för 3000 år sedan. Synen på människors värde och samhället var helt annorlunda bland människorna som levde då. Samtidigt hade jag nog tänkt likadant som dem och drömt om samma saker som dem om jag levt då.

Utanför utställningen fanns tält från olika länder i världen som presenterade fakta och musik från sitt land. Vi hörde om hur det är att bo i Magdagaskar, Israel och rebubliken Kongo. Jag kände hur min vanliga resfeber vaknade till liv. Jag kommer nog aldrig kunna sluta vilja se nya platser.

På kvällen gick jag på en salsalektion som hålls av en sydamerikansk man som är grymt duktig och godhjärtad, men också otålig och inte det minsta finkänslig. När han ser något som inte funkar brister han ut i ett ”non, non, non” med minen av en italiensk kock som ser överkokt pasta. Mycket underhållande ;)

I onsdags var jag på ett fyspass, en bachatalektion, till en bar med vänner, till en nattklubb och somnade så småningom runt kl fem.

Torsdagens franskalektion började kl 14 (så jag hann sova ordentligt ändå) och nu har vi blivit indelade i grupper. Jag hamnade i en avancerad grupp och vår lärare är ett strängt original. Utan att mena något illa avbryter hon hos skrikande så fort vi gör i ett fel i en mening, klappar händerna och säger ”börja om” med en otålig knyck på nacken för att sedan avbryta oss två ord senare. Vi fick redovisa en artikel var och jag blev avbruten fyra gånger per mening, oftast med uttryck som ”nej, funkar inte alls” eller  ”nej, helt ointressant – säg något som intresserar oss istället”. Trots det går det inte att ta illa upp och hennes passion för det franska språket får mig att le lite inombords precis som jag gör när jag ser vår danslärare prata om dans.

Torsdag kväll frossade jag i dans och gick på tango, bachata, cha-cha och rock! :D Lyckorusig av dansen och med helt förstörd dygnsrytm kunde jag inte somna förrän kl tre inatt.

Idag var sista dagen på sjukhusets internmedicinska avdelning. Jag köpte en påse bakelse till de fantastiska läkarstudenterna som tagit hand om mig och rensade ur mitt skåp vid lunch. Under eftermiddagen gick jag på pilates och på kvällen träffade jag en kompis för att lära honom grunderna i salsa.

Under pilatespasset började jag må dåligt igen och nu har jag huvudvärk, illamående, feber och hostan är tillbaka i full styrka. Och det känns som är att jag tillbaka där jag började förra helgen.

Fortfarande tänker jag att jag nog är tillräckligt pigg för att gå på heldagsvandringen i berg på söndag som jag anmält mig till. Men kanske att jag också börjat inse att jag nog inte kan ignorera kroppen hur länge som helst. Kanske att jag den här helgen ska ta den på allvar och inse att det den vill säga är viktigt.

Tar du dig tid till att lyssna på din kropp och din magkänsla?

Veckans kloka ord :) * 

* = Bilden hittade jag via  https://www.google.se/search?q=take+care+of+yourself+quote&espv=2&biw=1366&bih=643&source=lnms&tbm=isch&sa=X&ei=VOElVMuMA8vcaMHqgLAM&ved=0CAYQ_AUoAQ, bloggen där den publicerades verkar inte fungera

Förkyld och rastlös

Idag är jag tokförkyld, min röst har i princip försvunnit helt och jag har hostattacker hela tiden. Det är antagligen lite mitt eget fel eftersom jag kände mig sjuk redan i lördags och sedan dess har joggat, cyklat, gått på salsakurs, gått på styrketräningspass i grupp och igår dansat bachata till kl 02. Men jag har verkligen svårt för det här med att vara inaktiv och vila när jag är förkyld. Ikväll är det i alla fall dags för en sjukling-kväll, med en roman, te och god mat. Jag hade tänkt dansa ikväll också men i och med att jag blev helt slut av att handla mat idag så kapitulerar jag istället för dagen.

Förutom förkylningen så har jag haft en riktigt bra start på den här veckan :). I måndags hade jag en heldag på sjukhuset och fick gå med min favoritdoktor, Dr Guichard på hennes mottagning under eftermiddagen. Hon är trevlig och bra på att förklara. Jag sitter med och lyssnar under samtalet och när det är dags för undersökningen brukar jag få göra den. Det är inga problem att få bra kontakt med patienterna, så fort de hör mig prata brukar de allra flesta börja gapskratta åt mina försök att få franskan rätt och ivrigt rätta mig eller säga att det inte låter alltför tokigt ändå ;p.

Den här veckan har universitetets idrottsaktiviteter äntligen startat och det finns en mängd pass, kurser och sporter man kan gå på. I tisdags var jag på salsalektion vilket var jätteroligt! Det var ett tag sedan jag dansade nu och jag har verkligen saknat det. På lektionen träffade jag massor studenter, både franska och utbytesstudenter, och jag dansade bland annat med en kille från Elfenbenskusten som var riktigt bra. Jag älskar variationen av människor jag möter här. Saint-Etienne är fullt av utbytesstudenter och det är som att resa varje gång jag pratar med någon som vuxit upp i Sydamerika, Afrika, Australien, Canada etc etc.

Igår gick jag på ett slags kombinerat aerobics/styrketräningspass som var tufft, framför allt för benen. Senare på kvällen gick jag till ett kafé/uteställe jag precis hittat här som organiserar danskurser i salsa/bachata/kizomba och diverse dansfester. Kvällen där började med en nybörjarkurs i bachata. Kursen höll hög nivå trots att det var en nybörjarkurs och jag pratade med flera halvt förtvivlade killar efter kursen (bland annat en som nästan brutit näsan på sin danspartner… :p), men jag blev imponerad över hur många det var som lärde sig jättefort. Senare på kvällen dansade jag med flera otroligt duktiga killar och jag ser fram emot att komma tillbaka och lära mig mer!

Idag var jag på universitetet för att börja läsa en kurs i franska för utbytesstudenter, som kommer hållas varje torsdag från och med nu. Vi var många studenter där och idag fick vi göra tester för att tills nästa vecka kunna delas in i grupper efter vår nivå. Testerna var ganska svåra. Först fick vi tjugo minuter på oss att skriftligt beskriva oss själva genom att svara på frågor så som ”Om ditt liv skulle vara en film, beskriv hur den skulle börja”, ”Vad har du lärt dig genom livet fram till och med nu”, ”Vad är det viktigaste i livet för dig?” etc. Svåra frågor från början och de blev inte lättare av tidspressen och av att man skulle skriva på franska :p. Därefter hade alla en muntlig intervju och slutligen fick vi läsa en artikel om Mata Haris levnadsöde, skriva stödord på ett papper (men inga hela meningar) och därefter skriftligt återberätta det viktigaste från artikeln med hjälp av stödorden men utan själva artikeln som de samlade in igen. Även om det var svårt var det också roligt att få anstränga sig till max för att använda språket som jag börjar lära mig och jag märker redan nu hur mycket mer jag kan efter bara de här veckorna.

Jag älskar språk egentligen och under åren på läkarprogrammet har jag saknat att läsa språk mycket mer än vad jag insett förut. Om jag kunde skulle jag vilja lära mig många fler (swahili, spanska, italienska, arabiska…) men just nu är jag i alla fall tacksam för möjligheten att få lära mig franska ordentligt. Då och då händer det att jag hittar precis de orden jag söker efter när jag pratar med någon och det är fantastisk känsla. Inte för att den inträffar så ofta :p. större delen av tiden är jag väldigt glad om jag ens lyckas få fram ett budskap och då med hjälp av mycket gester.

Åh, egentligen vill jag verkligen inte vara hemma ikväll. Jag känner inte för att läsa en bok och lyssna på musik. Kanske att jag skulle göra det egentligen om jag hade fått välja, men nu är jag bara irriterad på att vara sjuk och orkelös. Ibland tänker jag att jag skulle må bra av att kunna ha mer tålamod med saker, men det är verkligen inte min starka sida.

Inte för att det är så mycket att göra åt saken. Jag ska göra en till kopp te nu och börja med min bok. Jag måste ju komma i form till pilatespasset imorn… ;p

Sjukling-mat: kycklingsoppa, toast, brownie, mango och grönt te :D

Sjuk eller inte, det går inte att äta brownies utan att bli tokglad :D

Veckonytt

Den här veckan har bara svischat förbi tycker jag. Idag är första morgonen på kanske två veckor då jag vaknat upp och känt mig utsövd, annars har jag haft aktiviteter till sent på kvällarna och gått upp tidigt för att åka till sjukhuset på morgnarna. Och under mina lediga dagar har jag istället varit iväg på fest och gått och lagt mig kl 5 på morgonen, dvs inte så mycket sömn då heller. Men inatt har jag sovit över 10 timmar och nu dricker jag en kopp grönt te och hoppas att min hals som börjat göra ont ska bli bättre.

Förra helgen åkte jag, Hannah och Josefine (två tyska läkarstudenter) ut till bergen/landsbygden en bit utanför staden. Där vandrade vi några timmar och åt picknick på en äng. Idylliskt ;).

På kvällen träffade jag två andra kompisar och deras gäng, vilket var en blandning av folk från Frankrike, Tunisien, Barcelona, Italien etc etc. Vi satt och pratade på en pub, gick vidare till en kareokebar där vi dansade och sjöng till töntig musik, vidare till en nattklubb, och runt kl fyra, strax innan jag var på väg hem, hade jag ett långt samtal med en fransk kille om hans livshistoria, drömmar och om hur man kan leva sitt liv så lyckligt som möjligt. Det jag älskar med att vara här just nu är alla olika människor jag träffar varje dag. Jag vet aldrig vem jag kommer prata med och eller vad jag kommer lära mig och kvällar som i lördags känner jag mig väldigt levande.

På söndagen däremot var jag mindre glad över att vara i Frankrike eftersom jag var tvungen att gå upp sex timmar efter att jag somnat då de enda söndagsöppna matbutikerna stänger kring lunch och jag inte hade någon frukost. Det är en av sakerna här som kan göra mig frustrerad.

En annan sak är de franska apoteken. Jag tycker att det är svårt att hitta det man letar efter, ordningen är annorlunda i Sverige och det är inte skyltat, vilket så klart inte är ett problem i sig, men i Sverige uppskattar jag att få leta och läsa i fred, vilket inte har varit möjligt på de apotek jag klivit in i här hittills. Häromveckan skulle köpa ett paket trosskydd och gick runt och letade förvirrat i ett apotek utan att kunna hitta dem. En medelålders man som jobbade där frågade vad jag letade efter och jag försökte förklara ”sanitetsartiklar” på franska utan att kunna ordet. Han förstod inte när jag sa att jag letade efter artiklar för kvinnor, inte när jag förklarade att jag letade efter artiklar kvinnor använder en gång i månaden och inte när jag försökte visa hur de ser ut med händerna. Innan varje ny runda med förklaringar från min sida spenderade jag två minuter med att generat säga att jag helst letade själv och att jag nog skulle hitta det jag sökte om jag fick leta ifred, men detta ignorerades helt och jag vet inte hur länge jag stod där och försökte få honom att förstå att det var bindor jag menade medan jag egentligen bara hade velat sjunka igenom jorden och gå därifrån (detta eftersom resten av apoteket tittade på med stort intresse och också försökte förstå vad det var jag letade efter). Till slut fattade i alla fall apoteksinnehavaren och visade en undanskymd hylla med sanitetsartiklar. Istället för att lämna mig ifred där (som jag bad om snällt utan att någon lyssnade) började han förklara funktionen hos de olika sanitetsartiklarna. Och när jag tog ett paket trosskydd hamnade jag i en helt absurd diskussion där han envist hävdade att jag nog behövde köpa ett paket med större bindor, och jag (dödligt generad och lite förbannad vid det här laget) fick argumentera ytterligare en minut för att, jo, det här var det jag hade tänkt köpa och nu vill jag betala, tack.

I torsdags tänkte jag köpa ett nytt lipsyl och gick in på ett annat apotek och kom därifrån femton minuter senare med ett dyrt läppbalsam som inte var det jag letat efter från början, men då jag var trött och hungrig den dagen orkade jag inte riktigt ta diskussionen om huruvida den produkten var optimal för mina läppar eller inte utan betalade bara och köpte sedan ett billigt lipsyl på Yves Rocher dagen efter. (Tyvärr upptäckte jag nämligen att det dyra var helt vitt och att jag såg ut som om jag ätit stearinljus när jag använde det.)

Förutom apoteken och administration (jag har besökt x antal myndighetsbyggnader de här dagarna, nu för att försöka ordna med bostadsbidrag) så har Frankrike visat sig från den ljusa sidan den här veckan. I måndags kväll var vi ett stort gäng som var på en bar för att fira Josephines födelsedag och det var en jätterolig kväll. I tisdags åt jag sushi med ett gäng tjejkompisar och i onsdags var jag på pubkväll som slutade på en nattklubb och dans till sent. På torsdagen var jag ledig från sjukhuset eftersom jag bestämt med praktikansvarig att jag går på sjukhuset hela måndagarna (normalt är praktiken här bara på förmiddagarna) och då är ledig varje torsdag. Från och med nästa torsdag kommer jag nämligen ha kurser i franska på torsdagar och kan inte vara på sjukhuset då.

Praktiken känns bättre och bättre. Två till tre av dagarna kan jag gå med en specialistläkare på mottagning och där lär jag mig oftast mycket. Jag förstår mycket mer av franskan den här veckan och jag kan hänga med i läkar-patientsamtalen vilket känns jättebra.

En normal vardag här börjar jag på sjukhuset klockan nio, går på praktik till klockan ett, äter gratis lunch på sjukhuset och åker sedan hem. På eftermiddagen vilar/äter/tränar jag och på kvällen gör jag något socialt. Jag pluggar på spårvagnen till och från sjukhuset och någon eftermiddag om jag känner mig motiverad.

Då och då vaknar gamla, ambitiösa, Helena upp och talar om för mig att det inte är okej att lägga så mycket tid på att äta croissanter, prata franska med främlingar och läsa romaner i parker och att jag istället borde plugga mer. Men jag tror att det är precis det här jag behöver efter så många år med mycket plugg. Jag vet att jag lär mig en hel del på sjukhuset här också och att jag har hela livet på mig att lära mig det jag behöver.

Jag vet också att jag behöver må bra och det känns väldigt bra att prioritera saker som gör mig glad. Jag vet hur man gör när man driver sig själv hårt och ger allt för att nå ett mål. Däremot är jag inte lika bra på att stanna upp och njuta av dagen (det är nog något som är svårt för många, och kanske extra svårt om man kommer från ett land som Sverige).

Idag hade jag tänkt ta en joggingtur, läsa i min franska roman, kolla lite på armbågens ortopediska skador (för att jag faktiskt vill och är nyfiken) och leta rätt på en fest till kvällen.

Först ska jag ta en till kopp te, en bit av den solmogna galiamelonen jag köpte igår och lyssna på ”Beautiful day” med U2.

Från vandringen i lördags

Att gå i den franska landbygden känns lite som att vara med i filmen "Chocolat". Vi gick förbi hus som det här och franska mormödrar som plockade kryddor i sina köksträdgårdar.

Hannah och Josefine

Från pubkvällen i måndags :)

Meningen med livet

En dag förra hösten började jag fundera vad som egentligen är meningen med livet. Väldigt filosofiskt och flummigt på ett sätt, men jag insåg helt enkelt att jag inte hade någon aning.

Jag började fundera på vad det var för mening med att plugga. Med att bli läkare. Med att träna och äta bra. Med att gå upp på morgonen. Med att träffa vänner. Med att leva.

Det var verkligen inte på ett depressivt sätt. Jag var helt övertygad om att jag ville leva, gå upp på morgonen och möta en ny dag. Jag började bara undra varför. Vad det skulle leda till, vad som var poängen helt enkelt.

Det kanske är en konstig sak att fundera på, men när jag väl hade börjat hade jag svårt att sluta. Visst, jag visste att jag t ex ville plugga för att jag ville lära mig mer och bli en bättre läkare och så småningom kunna hjälpa andra, men det räckte ändå inte som svar. Jag tyckte fortfarande inte att det räckte som svar på frågan ”Vad är poängen med mitt liv? Vad är det jag ska uppnå?”

Jag försökte hitta ett ”därför att” genom att googla och hittade massor olika åsikter så som att det inte finns någon mening, att meningen är att fortplanta sig, att ha en livsuppgift/ett kall, att utöva en religion, att var och en skapar sig en egen mening etc etc. Fortfarande kunde jag inte hitta ett svar på varför jag skulle leva.

Jag mejlade studentprästen vi har på mitt universitet (jag hade som sagt svårt att släppa det här :p), jag är direkt inte religiös men jag tänkte att om det är någon som borde ha koll på det här så är det väl en präst. Vi hade ett jättebra samtal om mycket jag tänkt på, men jag fick fortfarande inget riktigt bra svar. Däremot började jag till slut känna att det var okej att inte veta och jag lät det vila.

Idag, nästan ett år senare, insåg jag plötsligt att jag hade hittat det.

För mig är meningen med livet att verkligen leva. Det är blunda och humma av välbehag när jag äter en nybakad croissant. Det är att verkligen lyssna på någon utan att döma eller tänka på vad jag ska säga som svar när personen slutat prata. Det är att känna ilska, glädje eller sorg i hela kroppen istället för att förtränga känslorna. Det är att se saker på riktigt och inte bara passera i jakten på att uppfylla ”vardags-måstena”.

Jag kan bygga ett meningsfullt liv genom att välja att leva ett liv fullt med saker jag vill göra. Jag väljer att följa mitt hjärta och alltid försöka känna vad det säger, även när det gör otroligt ont. Jag väljer att tro på mina drömmar och att ifrågasätta de inbillade måstena som får mig att må sämre.

Jag väljer att leva. Det är det som ger det en mening.

”Det finns två sätt att leva att leva sitt liv. Det ena att leva som att ingenting är ett mirakel. Det andra är att leva som att allting är ett mirakel.”
Albert Einstein

Jardin des plantes – Saint-Etienne 

Ljusglimtar

Det känns som att jag har hunnit med mycket sedan senaste gången jag skrev. Fortfarande har jag lite för mycket dötid tycker jag, men det blir lättare och lättare att fylla upp dagarna.

Ljusglimtar från veckan:

Onsdag
Jag var på Soirée SAVA, vilket är en pubkväll för utbytesstudenter och nyfikna lokalbor som anordnas varje onsdag hela läsåret. Varje vecka byter man bar och det är ett roligt sätt att lära känna fler människor. Många av de lokala har inte kommit tillbaka till Sainté än eftersom universitetsterminen inte börjar förrän den 15 september för de allra flesta och därför var det inte så många människor där på kvällen. Men jag hann ändå prata en hel del med både utbytesstudenter och lokalbor innan jag blev för frusen. Vädret växlar något otroligt här, det kan vara ca 12 grader på morgonen, 28 på dagen och riktigt kallt på kvällen. Baren var pytteliten och spelade hög musik så vi var tvungna att stå utanför för att få plats och kunna prata och kl 23.30 ångrade jag verkligen att jag tagit på mig kjol och sandaler istället för jeans.

Torsdag
I torsdags morse var jag på en äkta fransk marknad! Varje torsdags- och lördagsmorgon är det marknad i Saint-Etienne då bönder från närområden säljer sina produkter. På väg till marknaden var jag rätt så trött och min entusiasm sjönk ännu mer när jag närmade mig och såg att marknaden bara bestod av 5-6 stånd. Men sedan tog det inte lång tid förrän jag blev helt omvänd!

Människor på solskenshumör sålde nygjord ost, solmogen frukt och grönsaker, ägg, mjölk, kyckling etc etc. I varje stånd stod det en försäljare som entusiastiskt gav mig smakbitar av allt möjligt och berättade vad som var vad. Jag har nog aldrig smakat så goda grönsaker och frukter. Med mig hem köpte jag stora tomater (med sött och saftigt fruktkött), en enorm röd paprika, en bukett färsk basilika och massor med frukt. På kvällen lagade jag en linsgryta med mina grönsaker, lyssnade på musik och bara njöt.

Innan kvällen, på torsdag eftermiddag, hoppade jag och tre tyska utbytesstudenter över eftermiddagslektionen och gick på utflykt i parkerna runt om kring Sainté. Utanför staden ligger det fem olika parker och vi hann med tre utav dem innan vi stapplade hem igen för en vilopaus (då hade vi gått i tre timmar).

På kvällen träffades vi hela gruppen och besökte en fjärde park som ligger ytterligare en bit utanför staden (dagen efter hade jag stora blåsor under fötterna :p). På vägen dit gick vi igenom skog och över en enorm, grön äng. Framme i parken åt vi picknick i gräset på en höjd och såg ut över staden. Chouette! (= ”Toppen!”)

Fredag
Fredag var en lugn dag. På eftermiddagen spelade jag utomhusspel med utbytesgruppen. Och kvällen spenderades med skype, min nya bok och en mogen mango.

Lördag
På morgonen åkte jag iväg till simhallen här och det var så skönt att få träna ordentligt igen! Det finns en sportförening på universitetet som jag har anmält mig till, men aktiviteterna startar inte förrän i mitten av september. Förutom de långa promenaderna under torsdagen har jag inte tränat ordentligt sedan jag kom hit och det var jättehärligt att få använda kroppen ordentligt.

På eftermiddagen skypade jag med Maggi – mycket efterlängtat! :) Och senare på kvällen gick jag på en hemmafest med andra utbytesstudenter :). (Vi var även förbi en av nattklubbarna, men liksom allt annat här så var den nästan folktom. Jag ser verkligen fram emot mitten av september då livet verkar återvända här :p).

Söndag
Jag sov ut ordentligt och tog en lång promenad i en av parkerna (och fick hälsa på två hundar under tiden, det gör alltid dagen så mycket bättre ;). ) På kvällen åt jag pizza framför en franskdubbad ”Karate kid” på TV. Inte så tokigt ;).

Måndag
Och idag var första dagen på sjukhuset. De första fyra veckorna kommer jag vara på en internmedicinsk avdelning. Den verkar fungerar lite som en slaskavdelning då alla medicinska patienter som inte får plats på de mer specialiserade avdelningarna hamnar där. Generellt sett är det mycket hematologiska patienter (patienter med blodsjukdomar översatt från fikonspråk) vilket är bra eftersom hematologi är en av sakerna som jag ska lära mig den här terminen.

På en fransk avdelning finns det ”externes”, ”internes” och specialistläkare. ”Externes” är läkarstudenter. I Sverige har vi 2-4 veckors praktik på en avdelning och då går vi oftast med redan legitimerade läkare och lär oss av det. Här jobbar man istället tre månader på varje avdelning, som en externe, får en liten lön, och sysslar med enklare sysslor så som inskrivningar och administration. Läkarstudenterna arbetar som externes på förmiddagen och har ofta lektioner i skolan på eftermiddagarna.

Det är ett helt annorlunda system med andra ord och kanske att jag om någon vecka kommer försöka gå med en interne (dvs ST-läkare (redan legitimerad) ) istället för att vara med de andra studenterna som utför mer repetitiva och inte så lärorika arbetsuppgifter.

Första dagen var hur som helst lite nervös och väldigt förvirrande. Mycket är olikt svenska sjukhus och det är svårt (omöjligt!!) för mig att förstå all franska. Speciellt eftersom många medicinska termer förkortas med franska förkortningar jag aldrig hört talas om förut. På sjukhuset har man på sig sina vanliga kläder (inklusive ringar och klockor! – inte jag dock) och drar på sig en vit rock över. Speciellt de kvinnliga läkarna har ofta snygga sandaletter, uppsatt hår och välskurna kläder. Det känns lite som att vara med i Grey’s Anatomy ;).

Jag hittade en väldigt snäll läkarstudent som tog hand om mig hela dagen. Han förklarade konstiga förkortningar, lät mig göra undersökningen vid en inskrivning han hade hand om och svarade på tusen frågor. Jag kände mig välkommen och har överlag bara träffat vänliga och hjälpsamma människor idag på sjukhuset.

Jag ser fram emot att åka tillbaka imorn. Överhuvudtaget älskar jag att vara på sjukhus. Det kanske är en konstig känsla (som de flesta som inte jobbar inom vården nog har svårt att dela ;p) men när jag är på en avdelning och träffar patienter eller diskuterar med annan vårdpersonal så känner jag att jag är där jag ska vara. Det räcker faktiskt med att gå i sjukhuskorridorerna för att jag ska känna mig piggare och gladare (vissa dagar i alla fall, och speciellt efter morgonkaffet… :p). Jag tror att jag har läst till läkare så pass länge nu att det börjar bli en situation jag identifierar mig i. Och då hela den här veckan har handlat om att försöka hitta nya identiteter (som utländsk i Saint-Etienne, student i en ny grupp, kompis i ett nytt gäng…) är det så skönt komma till ett ställe där jag redan har en roll och känner mig hemma.

Haha, det här blev varken så kort eller koncist som jag hade tänkt mig. Men det blir det å andra sidan sällan ;).

Jag skulle vilja avsluta med att skicka några varma kramar till er där hemma! När jag i veckan känt mig lite bortkommen här hjälper det enormt att tänka på familj och vänner. Ni är viktiga!

Josephine (läkarstudent från Tyskland) får höra om de "himmelskt goda tomaterna"

Vilopaus i Parc de la Mine, torsdag eftermiddag

På väg till Parc de Montaud, torsdag kväll

Från picknicken :)

Från söndagspromenaden i Jardin des Plantes