Packning och resnerver

Gud vad jag önskar att jag vore bra på att packa. Eller bra kanske är fel ord, jag önskar att jag kunde vara en sån som utan problem kan fixa packningen kvällen innan, helst utan packlista och utan att stressa upp sig över allt som ev kan hända på resan och därför inte behöva ta med en massa extra saker "utifall att".

Förutom lite handling har jag spenderat hela dagen med att packa. Nu har jag packat ner ett mindre apotek, kläder som passar för ramadan, safari, byliv, träning, stränder och fest...  och mängder med "bra att ha saker" så som silvertejp, pannlampa, reseadapter, etc. Min stora ryggsäck väger 17 kg nu och det är ett projekt att få upp den på ryggen.

Det finns säkert en hel massa jag har packat ned nu som inte är helt nödvändigt och det är tråkigt att behöva släpa runt på extra vikt. Men egentligen är det nog inte det som jag tycker är jobbigast, utan det jobbigaste med den här packningsdagen är hur jag känner mig när jag låter kontrollfreaket i mig ta över. När jag vaknade imorse kände jag mig rädd och nervös. Jag hade kommit på att det faktiskt är imorn jag åker och att jag ännu inte hade packat och ännu inte hade koll på exakt vad jag skulle ha med. Känslan av att inte ha kontroll är något som kan göra mig livrädd ibland. Tidigare (under gymnasiet och början av läkarprogrammet) kämpade jag för att hela tiden ha kontroll över mitt plugg, min fritid, min träning etc. Numera trivs jag bättre med att inte behöva ha allt planerat och tycker det är viktigare att njuta av dagen än att göra saker perfekt. Men då och då, som t ex under tenta-p eller i situationer då jag känner mig stressad eller osäker, kan jag bounca tillbaka till gamla vanor.

Känslan att ha kontroll är egentligen bara en illusion. Det går inte att kontrollera livet. Man kan aldrig förutse vad som kommer att hända eller förbereda sig på allt. Man kan inte styra över sina känslor, sina drömmar eller sina relationer. Och det kan jag egentligen tycka är något av det finaste med att leva. Vad skulle det vara för poäng med att vakna upp till en ny dag, om man redan på morgonen visste allt som skulle hända? Och om vi fick välja att leva ett liv endast fullt med situationer vi kände att vi kunde kontrollera så skulle vi aldrig kunna utvecklas.

Mitt kontrollbehov är en slags försvarsreaktion jag använder när jag känner mig rädd eller osäker. Genom att försöka strukturera upp saker försöker jag inbilla mig att jag kan styra över mina känslor och över vad som kommer att hända. Men det enda som händer är att jag känner mig mer obehaglig till mods allt eftersom jag inser att jag inte kan kontrollera allt i min tillvaro. Jag tror att jag skulle må mycket bättre av att bara acceptera att jag känner mig skrämd och att det inte är farligt i sig. Det är bara en känsla och efter ett tag kommer  den att försvinna av sig själv. Dessutom är det ju så att allt alltid löser sig, om än inte på det sätt man tänkt sig.

När jag äntligen var klar med packningen gick jag iväg för att handla mat. Det var så skönt att komma ut och inse hur oviktigt det jag stressat upp mig för var. Jag satte på hög musik i hörlurarna och sprang en bit för att jag kände för det. Några cyklister stirrade på mig när jag kom springande i converse och jeans och jag bara log stort tillbaka.

Nu ska jag äta vattenmelon till väldigt sen middag och se på "How I met your mother". Jag har fortfarande resefjärilar i magen och ser fram emot imorn. Det här kommer bli en fantastisk resa, det känner jag på mig.

Mitt golv någon gång mitt under packningen

Mellan Ystad och Tanzania

Nu sitter jag på ett tåg igen. På väg bort från Ystad för sista gången nu och på väg hem mot Tanzaniapackandet.

Det känns som att jag har jobbat här nere mycket längre än tre veckor (kanske för att jag har jobbat så många timmar i och för sig :p). Jag har träffat så många fina människor och lärt känna dem en hel del även om jag inte var här så länge. Igår var det kramkalas på jobbet och de sa att de skulle sakna mig och att jag var välkommen tillbaka. Det kändes i hjärtat att åka därifrån. Jag bjöd på fika och när jag skulle gå hem fick jag en chokladask från en kollega. Världens finaste :). Det är konstigt det här med tid. På vissa platser och med vissa människor kan man känna sig hemma direkt, på andra ställen kan man stanna längre och fortfarande känna sig som en främling. Det känns som att jag har känt många av dem jag träffat här i evigheter.

Framför mig på tåget sitter ett killgäng och dricker öl och skämtar, bredvid dem sitter ett möhippagäng med fjäderboer och rosa champagne. Det är väldigt mycket skratt och väldigt mycket skånska här inne och jag älskar det. Det går inte att låta kall eller distanserad på skånska. Jag funderar på att flytta hit någon gång.

Jag kommer hem runt kl två idag och ska försöka ordna upp det sista med packningen. Häromdagen fick vi reda på att det kommer vara ramadan under tiden vi är på Zanzibar! 97 % av Zanzibars befolkning är muslimer och som turist under ramadan måste man ha heltäckande kläder när man är i stan och får inte äta offentligt förrän solen gått ner. Det kommer blir väldigt spännande med tanke på min ”måste-äta-var-tredje-timme-annars-blir-gnällig-och-dum-i-huvudet”-defekt… :p. Det kommer i alla fall finnas vissa turistrestauranger öppna dagtid och man kanske kan gömma sig bakom något och äta lite nötter om det blir kris? Jag ska försöka få tag på några långklänningar imorn så att jag i alla fall kan se anständig ut om någon kommer på mig i nötätandet.

Förra helgen köpte jag en skrikblå backpacker-ryggsäck (den enda färgen som fanns på ryggsäcken jag ville ha) och en massa andra saker jag tänker är nödvändiga. Jag kommer nog aldrig bli bra på att packa lite och kompakt, men jag blir bättre och bättre tycker jag i alla fall.

Jag pratade precis med Magda om tågbiljett till Stockholm (vi kommer nog åka runt kl 15 på måndag) och praktiska detaljer kring resan. Vi har problem med att hitta biljetter till Zanzibar från Arusha (staden vi kommer till efter safarin). Air Tanzania är Tanzanias officiella flygbolag och vi verkar inte kunna boka via deras hemsida då inga länkar fungerar, inte heller länkarna med deras kontaktinformation, så vi kan inte kontakta dem heller. Vi har kontakt med en man som hjälpt oss boka safari och transfer till sjukhuset och frågade honom om han visste något om flygbolaget Air Tanzania och biljetter till Zanzibar. Han svarade att ”You can’t always trust them. They are unorganized” och sa att han däremot hittat biljetter till oss via ett annat flygbolag, för dubbla priset. Än så länge har vi tackat nej till dem, men om vi inte hittar några andra biljetter får vi kanske ändra oss. Det kommer nog lösa sig hur som helst.

Maggi och Magda har gjort ett jättejobb med att ordna upp många av detaljerna kring resan (speciellt med tanke på hur svårt det kan vara att få tag på den sortens organiserad information som vi är vana vid i Sverige) och jag har hittills inte kunnat delta så mycket eftersom jag varit i min ”jobba-sova-jobba”-bubbla. Men snart har jag äntligen tid att planera och packa och det ska bli roligt att kunna gå upp i det.

Just nu är det däremot så skönt att bara sitta här, mittemellan två äventyr. Jag njuter av att få stanna upp lite och tänka på det jag varit med om och det jag har att se fram emot. Jag sitter uppkrupen med min laptop och tittar ut på gröna skogar, röda stugor och regntung himmel. Och ler åt att vara ledig och fri.

 

Från min fina kollega :)

Tankar på tåget

Nu sitter jag på tåget igen. Idag är jag på väg hem till Linköping för midsommarmys med familjen.

Den här veckan har varit riktigt bra. Jag har försökt att sänka mina krav lite på jobbet och känna mig nöjd med det jag gör. Dessutom har jag tagit en timmes paus under dagarna med dubbelpass sovit lite – det har gjort jättestor skillnad och när jag kommer tillbaka från pausen har jag en helt annan energi igen.

Själva jobbet är jätteroligt och blir bara bättre. Varje dag träffar jag många fina människor som gör mig helt varm i hjärtat.

Jag träffade en man som fått en stroke och tappat förmågan att hitta orden när han pratade. När jag träffade honom såg jag hur han kämpade för att vara glad och positiv och hur han försökte formulera sig trots att han inte hade orden. Jag såg honom i ögonen och förklarade att jag såg hur han kämpade med att hitta ord, att vi förstod att han var helt med och förstod allt men inte kunde uttrycka det och att språket skulle komma tillbaka till honom undan för undan. Då började han gråta av lycka och lättnad och sa ”Du är fantastisk, du är fantastisk.”.  Jag träffade honom under fyra dagar och såg hur han blev bättre för varje dag. Sista dagen kunde han prata hela meningar och när han skulle gå kramade han om mig och kallade mig för ängel. Det är helt underbart att kunna få jobba med att hjälpa människor hela dagarna och det känns som att jag får tillbaka tusen gånger mer än vad jag ger.

Normalt krävs det starka band till någon för att man ska kunna få se den personens svåra stunder och svaga sidor och tillåtas att få finnas där. Det är väldigt speciellt att dagligen få bli en del av främlingars värsta och bästa stunder och kunna få möjligheten att lyssna och hjälpa till precis när de behöver någon som mest. Det känns som att jag varje dag har möjlighet att förändra någons liv till det bättre och det gör mig lycklig.

Det är de små sakerna som när en patient som aldrig lyckas hålla sig hela vägen fram till toalettstolen plötsligt en gång klarar av det (det gjorde vi en high-five på) eller de stora som att få hålla om någon vars mamma är döende och få säga till henne att hon inte är ensam.

Jag har tur som får chansen att träffa alla de här människorna och låta dem lära mig vad som egentligen är viktigt. Jag brukar känna mig lugnare, ödmjuk och tacksam efter ett jobbpass.

Igår vaknade jag upp ur min jobbubbla igen (det känns som att jag hamnar i en sån när jag jobbar mycket och inte hinner med att uppdatera mig om något annat) och insåg att det faktiskt är snart vi ska åka till Tanzania :). Jag har precis skrivit en lång packlista och tittat på swahili-klipp på youtube. Jag är tokpepp på den här resan (om det är ett ord :) ). Jag, Magda och Maggi kommer flyga till Tanzania den 1 juli och jobba på ett litet sjukhus i knappt tre veckor. Sedan ska vi åka på safari och därefter resa runt på Zanzibar en vecka. Normalt sett hade jag börjat planera för resan mycket tidigare, men igår kväll kom jag på att jag inte tänkt på packningen, inte har en reseförsäkring, ingen bra ryggsäck etc. Det känns skönt att jag börjar bli lite nojjig med sånt även om jag nog alltid kommer vara lite av ett kontrollfreak. Jag sa till Maggi och Magda för ett tag sen att jag hade tänkt bli ”en sån där ’chillaxed’ person som aldrig oroar sig”. De bara gapskrattade…

Nu är jag strax framme i Linköping. Jag hoppas ni får en jätteskön midsommar, hörs snart!

Crash and burn

Just nu sitter jag på ett Espresso house i Ystad där jag hittat internet och njuter av grönt te med mango och en surdegstoast. Det är helt underbart att få vara ledig, jag har i stort sett jobbat hela tiden från och med i torsdags.

Jag trivs på jobbet och det är på ett sätt lyxigt att kunna få fokusera så mycket på andra människor. Under terminerna bekymrar jag mig över om jag lär mig tillräckligt mycket , om jag äter rätt, om jag tränar bra, om jag sover ordentligt, om jag fyller min tid med meningsfulla saker och så vidare. Nu spenderar jag nästan all min vakna tid med att tänka på andra och jag känner hela tiden att jag gör stor skillnad. Bara genom att komma in med en extra filt, ta någon i handen eller lyssna på någon som är upprörd så kan jag göra deras dag.

När jag jobbar nu har jag verkligen gått in för det till 200 %. Jag har vägrat ta längre pauser fast mina kollegor sagt att det fanns tid eftersom jag velat känna att jag jobbat de timmar som jag ska. Jag har haft långa samtal med alla mina patienter, sett till att fixa allt de kan tänkas behöva och diskuterat med sköterskorna om jag trott att läkarna missat något medicinskt med patienterna. Varje pass har jag mötts av fantastiska kollegor och patienter som varit så tacksamma och överöst mig med ord om hur bra och fin jag är. Efter i fredags började jag få fullt med blåsor under fötterna och svårt att duscha på kvällen utan att det svartnade för ögonen. Men jag var stolt och lite mallig över att jag lyckades trycka bort tröttheten på jobbet och fortfarande kunde göra ett riktigt bra jobb på ren vilja. I lördags kväll låg jag och funderade över hur bra allt gick ändå och kände mig lycklig och tacksam över var jag var. Och igår kraschade jag. Så klart.

Det började med att en sjuksköterska pratade med mig på eftermiddagen om hur vi skulle göra med en patient och jag nickade och höll med om att det lät bra, en halvtimme senare hade jag en black-out från hela samtalet och kunde inte komma ihåg något hon hade sagt (praktiskt jobbigt då det vi pratat om handlade om något jag sagt att jag skulle fixa), sedan gick jag och tog blodtryck på en patient och ramlade själv ihop över honom för att det blev helt svart framför ögonen (som tur var han inte så närvarande och märkte inte pausen :p). Hur som helst bad jag en kollega kolla mitt blodtryck och det låg på 160/90 (jag har aldrig haft över 120). Medan hon tog trycket samlades alla kollegor kring oss och jag började darra i hela kroppen och gråta okontrollerat samtidigt som jag kände mig milt irriterad inombords och försökte förklara för folk att jag inte visste vad det här kom ifrån och att jag verkligen mådde bra egentligen.

Mina underbara kollegor vägrade lyssna och drog in mig i personalrummet där jag fick ligga på soffan med order att inte lämna rummet förrän de sagt att det var okej.

Jag kände mig så förvirrad när jag låg där. Samtidigt som jag grät och skakade och kände hur allt snurrade så kunde jag tänka klart och förstod verkligen inte varför min kropp betedde sig som jag gjorde och vägrade lyssna när jag försökte säga åt den att skärpa sig.

En kollega kom in med paj och saft till mig (och fick spelet då jag stod och plockade in i diskmaskinen när hon kom in ”Du rör inget som har med arbete att göra nu!!!” :p) och sedan kom hela styrkan och förklarade att de ville att jag skulle gå hem och vara rädd om mig själv.

Jag blev så rörd och glad av allt stöd jag fick från dem men samtidigt kände jag mig misslyckad när jag gick hem. Misslyckad, sårbar och orkeslös. Hemma åt jag mangoglass och ringde Maggi och föräldrarna och det började kännas bättre.

Idag jobbade jag ett dagpass och det gick bra ändå, jag tror att jag blev av med många spänningar igår och nu ser jag fram emot en lång natts sömn eftersom jag har sovmorgon imorn :).

Det skrämmer mig att jag snabbt kunde driva mig till bristningsgränsen utan att ens reflektera över det på vägen. Det är så lätt hänt och så dumt. Det finns inget som är viktigare än att ta hand om sig själv och se till att man mår bra. Inga prestationer eller krav är värda mer. Ändå tror jag att många av oss gång på gång glömmer hur pass viktigt det är att må bra och lätt prioriterar bort att behandla sig som den viktigaste som finns.

Hela det här året har jag jobbat med att lyssna på mig själv och pränta in att mitt välbefinnande är nummer ett och resten underordnat. Det är nog lätt att tänka att ”Ja, nu har jag ju förstått det här och behöver inte tänka mer på det” men jag tror egentligen att man hela tiden måste komma ihåg att uppskatta och lyssna på sig själv. Ungefär som att man hela tiden måste bekräfta och visa att man älskar varandra i ett parförhållande för att det inte ska förfalla.

Så, dagens budskap är alltså: Glöm aldrig bort att den viktigaste personen i ditt liv är du! Och att du är bra precis som du är oavsett vad du gör eller inte gör.

Kramar

Gårdagens tröstmat: Mangoglass, mangojuice och grönt te :)

Nu är jag halvvägs igenom schemat! :)

Fruktpaus på Malmö station i torsdags

Ystad, eller Bittert på bussen

Jag blev lite förälskad i Ystad när jag klev av tåget i torsdags. Det är en liten stad som ligger vid havet och som är full med söta små hus, gränder och rosor. Jag kunde gå runt och titta lite igår morse, men annars känns det som jag bara har varit på sjukhuset eller sovit (för lite).

Oftast behöver jag gå hemifrån strax efter sex och kommer hem runt kl tio på kvällarna. Jag har aldrig jobbat så intensivt tidigare och det är tufft. Det är lätt att bli gnällig och jag hatar att känna mig sådan. Det har varit tufft att hoppa in ny på en avdelning utan några introduktionspass och då jobba 14-timmarspass. Och dessutom håller jag på att bli galen på min pollenallergi som höll mig vaken halva natten idag. Just nu sitter jag uppkrupen på tåget med pollenröd näsa och känner mig, jag vet inte, butter tror jag.

Men jag tänker att det är okej. Vissa dagar måste man bara få vara som man är. Jag tror att jag har svårt att acceptera dagar då jag inte alls känner mig trevlig eller social, men det är ju ett jättekonstigt krav att ställa på sig själv. Är man trött så är man.

Jag trivs i alla fall på jobbet och man lär sig så mycket som undersköterska. Det är fint att få finnas där för människorna man möter och lyxigt att ha tid att kunna hjälpa dem med maten och lyssna på saker de har varit med om.  Många av patienterna jag mött i helgen har varit så tacksamma över den hjälp de fått och kunnat bli glad för små saker trots att de ligger på sjukhus och i vissa fall är väldigt sjuka. ”Vad du ser glad ut” log jag åt en mycket sjuk gammal kvinna igår ”Ja, jag har då inget att vara ledsen över” log hon tillbaka med glittrande ögon.

Det tar tid att skriva idag. Det känns som att jag inte har så mycket vettigt att komma med. Jag känner mig besviken på mig själv för att jag är gnällig när jag borde vara glad över att jag fått ett jobb som gör att jag kommer ha råd att resa och när jag idag faktiskt är ledig och borde ta vara på dagen bättre. Jag vet inte vad jag har för förväntningar på mig själv egentligen. Jag tror jag önskar att jag hela tiden kunde vara glad och positiv. Särskilt när jag är på en ny arbetsplats och måste göra ett bra intryck. Jag har bett och ursäkt och tackat så mycket den här helgen. Utav någon anledning har jag dåligt samvete över att jag inte kan alla rutiner lika bra som de andra anställda och jag orolig för att jag inte ska göra ett lika bra jobb som de som jobbat länge och bara jobbar ett pass per dag. Jag vill att folk ska tycka att jag gör ett bra jobb och jag vill att de ska gilla mig. Jag förstår inte varför jag är så fixerad vid det.  Det kanske kan bli den här veckans projekt, att lära sig vara nöjd med det jag faktiskt gör och bry mig mer om att jag ska gilla att leva mitt liv och mindre om vad andra tycker.

Nu har jag fått flytta över från tåget till en buss som ska upp till Linköping. Det är tågstrejk och tåget jag skulle ta norrut går inte idag. Istället sitter vi på en buss utan el och internet, som har ”åtminstone fem timmar” kvar till Linköping. Min näsa rinner hela tiden och jag har ingen mat med mig. Och nu satte busschaffören på en cover av ”Free fallin’” med en sångare som låter som att han är förstoppad.  Haha, det finns nog inte så mycket annat att göra än att vara butter ett tag till ;).

Rosor och vacker byggnad i Ystad

Jag hade ledigt igår morse och tog en promenad till hamnen :)

Hav <3

 Nu är jag äntligen hemma i min lägenhet. Jag har ätit och köpt en kortisonspray till näsan. Jag ska strax cykla ner till trädgårdsföreningen och ha picknick med rosévin och vänner. Det börjar ljusna ;)

Låt resan bli målet

Jag tänkte att det var dags att börja blogga igen. Det känns som att det kommer bli mycket flängande det här halvåret och det vore skönt att kunna hålla kontakten med alla och ha bloggen som en fast punkt.

Första anhalten kommer att bli Ystad. Det låter ju inte jättespännande men jag måste säga att det här uppdraget får mig att känna mig som en hemlig agent.

I februari bestämde jag och två kompisar oss för att vi ville åka till ett sjukhus i Tanzania i juli för att hjälpa till med det vi kunde. För att ha råd med det ordnade jag ett sommarjobb i Norge och hade allt någorlunda planerat till sommaren. För någon månad sen ringde de dock från det jobbet och sa att kunden ställt in uppdraget och att de inte kunde erbjuda mig något nytt jobb. Sedan dess har jag letat jobb som en galning, norska bemanningsföretag, svenska, hemtjänst, you name it, utan att kunna hitta något. Extra surt då jag redan köpt flygbiljetter till Tanzania (ditbiljetten i alla fall) och vaccinerat mig.

Men igår ringde ett alltså svenskt rekryteringsföretag och sa att de kunde erbjuda mig tre veckors jobb i Ystad med start imorn. Det tackade jag så klart ja till och idag har mitt schema kommit och min reseansvarig (!) har bokat tågbiljetter åt mig. Jag behöver bara infinna mig på tågstationen kl 17, visa upp sms-biljetten de skickat till min mobil och sen hamnar jag i Ystad. Väl där är det lite oklart med boende, men jag har blivit informerad om att "kontoret håller på att lösa detta". Sedan ska jag börja mitt första pass på Ystad sjukhus imorn kl 13.30 (inga introduktionspass här inte) och jag är fortfarande väldigt spänd på exakt hur jobbet kommer att vara.

Schemat är helt galet. Den värsta veckan jobbar jag 85 timmar och avslutar den åttonde dagen med ytterligare ett 14-timmarspass.

Så ja, jag känner mig verkligen som en Miss Bond på väg mot ett hemligt uppdrag, uppbackad av brittiska underrättelsetjänsten som "tar hand om detaljerna". Inte för att jag tror att undersköterskejobbet kommer att bli så fancy, men jag tänker njuta av agentkänslan så länge den varar.

Jag älskar att resa iväg. Jag älskar att sitta på ett tåg och inte veta vad som väntar när jag kommer fram och ärligt talat spelar det ingen roll om resan går till Afrika eller Skåne, varje gång tåget tar av från perrongen eller flyget lyfter från marken känner jag mig så lycklig och levande.

Jag har ganska höga förväntningar på det här halvåret. Jobb i nya delar av Sverige, sjukhus i Tanzania, semester på Zanzibar, bröllop i Småland och en utbytestermin i Frankrike till hösten. Jag ser fram emot alla nya platser jag kommer att se och framför allt ser jag fram emot att inte veta vad som kommer hända när jag vaknar upp på morgonen. Det är så mycket lättare att leva i nuet när man reser.

Det här året som gått har jag utvecklats massor. Förra våren i Nepal insåg jag plötsligt att det allra viktigaste är att vara lycklig och att jag ville leva ett liv fyllt med saker jag vill göra och drömmar jag vågat följa. Det låter självklart, men då insåg jag också att mitt liv var fyllt med många saker som jag trodde att jag borde göra, men som inte gjorde mig lycklig.

När jag kom hem avslutade jag ett förhållande jag insett inte fick mig att må bra och hade en tuff sommar då jag försökte fundera igenom vad som verkligen var viktigt för mig och hur jag skulle vilja att mitt liv såg ut. Jag flyttade in i en lägenhet som jag inredde med vackra citat och bilder på solnedgångar för att jag skulle trivas varje dag jag kom hem. Jag började lyssna på glad musik varje morgon och såg till att spendera min lediga tid med människor som fick mig att må riktigt bra. Jag började skriva ner saker som gjorde mig glad eller tacksam.

Fortfarande kan jag tycka att det är jobbigt att vara ensam och fortfarande kan jag oroa mig för mycket för framtiden istället för att göra det bästa av nuet. Jag hoppas att det halvåret kommer göra mig bättre på att ta dagen som den kommer och lära mig att lita mer på att jag kan klara allt jag vill.

Nu är det snart dax att åka iväg. Uppdateringar om säkerhetsläget i Ystad kommer inom kort.

xoxo