Slottsutflykt mm

Söndagskväll. Jag har precis ätit thailändsk hämtmat från en restaurang här i närheten. Innan det tränade jag och nu sitter jag inne i värmen och tittar ut på hösten med Ben Howard på låg volym i datorns högtalare. Jag är varm, trött och behagligt mätt.

Det har varit en bra vecka. I måndags lade jag mig tidigt för en gång skull tidigt och sov 8,5 timmar vilket var helt fantastiskt. Jag var pigg när jag vaknade och firade det genom att göra bananpannkakor till frukost och lyssna på bra musik.

 I tisdags kväll var jag på en fest med många andra utbytesstudenter. Vi spelade Beer Pong och dansade till sent på natten. Många av de jag gillar mest var där och jag hade jättekul. Däremot sov jag mellan 03.30 till 06.30 och sömnbristen var tillbaka igen :p.

Alla den här veckans vardagseftermiddagar har jag spenderat på universitetets träningshall och tränat gruppass, salsa, pilates, styrketräning, klättring… Det finns massor med aktiviteter och för 25 euro får man delta i hur många man vill under ett års tid. Något för Linköpings Universitet att anamma tycker jag. Nästa vecka är det lov för alla studenter (förutom läkarstudenterna tråkigt nog) och all idrott och min franskalektion är inställd. Jag är lite orolig för att det kommer bli mycket dötid i veckan, men kanske att jag kan använda den till att sova och plugga lite mer… Jag har lite dåligt samvete över hur lite jag pluggar här nere, samtidigt vet jag att jag kommer kunna ta igen det mesta i december och det är inte därför jag är här tänker jag.

I torsdags var jag på inomhusklättring tillsammans med min ungerska kompis Gyurka. Jag blir fortfarande helt vettskrämd av att klättra, men det går lite bättre för varje gång. I och med att jag är så rädd går det inte att tänka på något annat än hur jag ska flytta mina händer och fötter för att ta mig uppåt och inte ramla ner och det är, även om det låter konstigt, avkopplande att få en paus från allt och koncentrera sig helt på något. Lite meditativt, om man bortser från panikkänslorna…

På torsdag kväll var jag på en stor fest för alla studenter och utbytesstudenter i Saint Etienne. Festen var i en lokal en bit utanför staden och större delen av kvällen gick mest åt till att försöka ta sig dit och tillbaka. Jag hade tänkt gå på festen med några vänner och hade redan köpt biljetten dit, men inte biljetten till bussarna som åkte ut till festlokalen. När jag kom till baren där det var förfest smsade mina vänner och sa att de inte orkade gå ut utan istället stannade hemma. Jag var med ett annat kompisgäng i baren en stund, men de kände inte heller för att åka ut till nattklubben. Till slut hittade jag i alla fall några jag kände som skulle dit och jag hade sällskap. Däremot inga biljetter till bussen och jag ägnade en timme åt att försöka lösa det innan min vän Alex, som hade arrangerat festen, lyckades trolla fram en fastän de var slutsålda egentligen. Nu var klockan redan halv ett och jag hade egentligen mest lust att vara hemma och sova men med min redan köpta (ganska dyra) festbiljett och bussbiljetten Alex lyckats fixa åt mig gick jag i alla fall iväg med några vänner och väntade på bussen som skulle komma inom några minuter. Istället kom den kl halv två och vi var isbitar allihopa och jag ångrade att jag hade på mig tunna strumpbyxor istället för jeans.

Medan jag väntade pratade jag med två jättehärliga ryska studenter jag inte träffat tidigare. Vi, en vän från Korea och en kille från Gabon höll ihop under kvällen och de var verkligen roliga människor att lära känna.

Väl framme vid nattklubben fick vi vänta utanför en halvtimme innan vi blev insläppta. Själva festen var enorm med tusentals studenter, housemusik och dansuppträdaden och vi dansade som galningar i en timme innan det var dags att åka hemåt igen. Tjejen i garderoben hade tappat bort min kofta och när vi väl kommit ut igen tog den 45 minuter innan bussen hem kom. Bussen stannade en bit utanför centrum, ca 40 minuters gångavstånd från där jag bodde. Även om jag höll på att frysa ihjäl hade jag i alla fall inte tråkigt, vårt nya lilla gäng blev väldigt sammansvetsade under kvällen och kunde skratta åt det miserabla med allt. Innan jag gick hem till mig åt vi frukost hemma hos Kim, killen från Korea, och klockan sju gick jag till slut och lade mig, men drömmar om en riktigt lugn fredagkväll framför ögonen.

Tidigare under torsdagskvällen, medan vi väntade på bussen på väg till festen, blev jag mer upprörd än vad jag varit på länge. En full tjej satt hopkurad på gatan bredvid alla studenter som stod och väntade på bussen och hon kunde varken prata eller gå, men var i alla fall vid medvetande. Eftersom det var en kall natt och hon bara hade nylonstrumpbyxor och klänning visste jag att hon var tvungen att komma in någonstans för att inte få en skadligt låg kroppstemperatur, men ingen kände igen henne och hon hade ingen mobil. Så jag ringer den franska polisen, och det är nu jag börjar bli förbannad. Polisen jag pratar med menar att det inte finns något att göra och att vi ska lämna henne på gatan och jag får i princip skälla ut honom innan han till slut ser till att skicka ut en polisbil. Jag går och möter poliserna och förklarar situationen och tänker att de ska ta med henne till sjukhuset eller en fyllecell. Istället tar de en titt på henne, förklarar för mig att det inte finns något att göra då hon är för full för att uppge några kontaktuppgifter och tänker sedan åka därifrån. Chockat funderar jag över vad de skulle ha gjort om det var någon av deras döttrar som låg där på marken innan jag mycket lugnt förklarar för dem att det inte är något alternativt att lämna kvar henne på marken, att hon kan lämna kontaktuppgifter imorgon när hon nyktrat till och att hon mycket väl kan få en dödlig hypotermi (låg kroppstemperatur) om hon lämnas kvar till på morgonen. Efter säkert 10 minuters diskuterande börjar poliserna till slut dra lite i henne för att få med henne till polisbilen. Då vaknar tjejen till lite och sluddrar att hon inte vill åka med polisen utan istället vill gå på festen (lite som de flesta fulla ungdomar skulle resonerat). Då släpper polismännen henne igen så att hon dråsar ner på marken och förklarar sedan för mig med en ”flicka-lilla”-röst att ”Nä, det bästa är nog om ni ungdomar kan bära in henne på en av festbussarna istället”. En millisekund blir jag så rasande att jag glömmer bort hur man pratar innan jag frågar dem vad de tror kommer hända ifall vi sätter en nästan medvetslös tjej på en buss med en massa fulla killar, att det inte är särskilt troligt att hon ens kommer få komma in på klubben, och att det framför allt är deras ansvar ifall det händer något med henne om de lämnar henne så här. Till slut ser en av poliserna lite skamsen ut och tar äntligen med sig tjejen i polisbilen. Kvar står jag, glad för att tjejen hamnat i säkerhet men illa berörd över hur kalla och ointresserade poliserna varit. Om jag hade varit i ett korrumperat land i Afrika hade jag förstått mer, men här i Frankrike hade jag väntat mig mer och jag blev både chockad och kall av att se hur lite de brydde sig om vad som hände med henne.

Fredagkvällen blev precis så lugn som jag ville. Jag åt sushibuffé till middag med två fina spanska vänner och somnade sedan tidigt.

I lördags besökte jag två franska slott. Det kändes som att jag var med i en historisk film när jag vandrade runt bland murar, trädgårdar och inne i salonger. Det var perfekt utflyktsväder med solsken och fräsch höstluft.  Senare på kvällen träffade jag några vänner på en bar och hade en bra kväll med mycket skratt och samtal.

Och nu ska jag äntligen gå och lägga mig. Det känns som att jag är trött hela tiden och jag ska verkligen försöka bli bättre på att lägga mig tidigt nästa vecka.

Godnatt!

Min spanska kompis Laura har en så bra klädsmak! ;)

Lyxplugg på kafé! ;)

Ines och Laura på sushibuffén i fredags. Jag har aldrig ätit så mycket sushi på samma gång i mitt liv!

Slottet i Pommiers-en-Forez

Deborah, Miriam, Ibbi och Rocio i solskenet :)

Supersnälla Ceyhun från Turkiet

Alena, den ryska tjejen jag träffade på festen i torsdags

Le Suèdois = Svensken. Mackor gjorde med Polarbröd.  (man blir verkligen mer nationalistisk utomlands)

Jag, Rocio, Ines och Laura

Det var verkligen en vacker höstdag

"Kärlekens fontän" stod i mitten av slottsträdgården. Om man har upplevt den stora kärleken ska man enligt legenden se sin kärlek bredvid sig när man speglar sig i fontänen.

Looking for love

Utanför den strikta slottsträdgården växte en sommaräng

På innergården i Bâtie d'Urfé, det andra utflyktsmålet. Det här slottet tillhörde renessansmannen Claude d'Urfé (1500-talet) som dekorerade sitt hem med symboler från romersk mytologi och kristna legender. Han var en framstående man, väldigt konstintressad och hade Frankrikes näst största bibliotek hemma hos sig. Han var djupt förälskad i sin hustru som dog från honom i ung ålder. Han var aldrig med en kvinna efter det och flera av konstverken och skulpturerna i huset handlar om hans kärlek till henne. Det får mitt hjärta att värka lite.

Rummet där Claude d'Urfé sov och arbetade

I slottet har Claude d'Urfé låtit skapa en grotta helt täckt i dekorationer gjorde i mineraler. Bilden är tagen från en liten del av väggen. Grottan var täckt med konstverk från golv till tak, alla gjorda med stenar och snäckor. 

Helgen i bilder

Här kommer min helg i fotoform:

I fredags var jag och klättrade i berg i ett område utanför Saint Etienne som heter Doizieux. På bilden håller franska Elodie på att närma sig toppen av bergsväggen vi klättrade på.

Jag på väg upp

Teresa och Ines, två spanska läkarstudenter jag tycker mycket om.

I säkerhet på marken igen :)

På besök i staden Annecy som även kallas för "Alpernas Venedig". En otroligt vacker stad, det kändes som att gå omkring i ett vykort.

Nykära Elisa och Antoine :)

Elisa, Antoine, Laura, jag, Pablo och Teresa.

La basilique, en stor kyrka som ligger på en höjd i Annecy

Ledig och glad i solskenet

Pablo och Teresa

Idag var jag på "Fête du Livre". En bokmässa där mängder med författare och illustratörer sålde sina verk. Det var väldigt roligt att få prata med författarna och, som på bilden, se illustratörerna jobba.

Rocio med sin nyinköpta bok. Illustratören kom från samma stad som Rocio (och de andra spanjorerna jag umgås med) - Zaragoza, och ritade en bild till henne i bokens första sida.

Teresa med sin illustration och hälsning

Jag köpte också en bok och fick en fin akvarell och en hälsning som minne i bokpärmen

Efter bokmässan gick vi till ett kafé och beställde in lyxiga efterrätter. Min chokladmousse gjorde mig varm och lycklig rakt igenom och Teresas Crème Brulé var en av de godaste jag smakat! :)

Och nu har jag precis avslutat ett skypesamtal med underbara Maggi och ska ta lite te och skumma i mina nya franska böcker innan jag somnar. I morgon ska jag till sjukhuset på ortopedmottagning, det känns bra.

Godnatt!

Små steg mot stora insikter

Hittills har jag skrivit mycket om vad som hänt runt omkring mig här i Saint-Etienne och lite om vad som hänt inom mig. Det här är första gången jag reser iväg en längre tid på egen hand och får möjlighet att bygga upp en ny tillvaro från början. Här har jag varit mer rädd, ensam och osäker än vad jag kunnat minnas på länge. Nu, när jag börjar få några fasta punkter här, kan jag se hur mycket som redan hänt inom mig. Jag var och klättrade i bergen igår och slogs senare på kvällen av hur många likheter den stunden hade med hur jag upplever resan här.

Jag gjorde en utflykt till ett bergsområde här i närheten igår, för att för första gången klättra vertikalt i berg. Förra helgen var jag och klättrade i Via Ferrata, men det är mer som en hinderbana man ska ta sig igenom och det går bra att klara sig igenom det med jeans och gympaskor. I fredags skulle jag istället för första gången ta mig upp för en 20 meter hög bergsvägg utan särskilt mycket att hålla sig i förutom naturliga skrovlor i bergsväggen. Jag klättrade tillsammans med en annan tjej (Caroline) som även hon var helt nybörjare. Tillsammans fick vi lära oss hur man gör för att spänna selen och knyta linan rätt och hur man gör för att säkra varandra. När den ena är uppe i luften ska den andra mata linan i takt med den som klättrar så att den hela tiden är spänd. Precis när man tar ett nytt tag och matar en ny längd av linan släpper man säkringen och om personen som klättrar ramlar då finns det inget som stoppar fallet. Det är inget problem egentligen om personen som matar linan gör det kritiska momentet fort och/eller har sinnesnärvaro nog att föra tillbaka linan till spärrat läge fort vid ett eventuellt fall. Problemet för mig var att Caroline som höll i min lina var nybörjare precis som jag och minuterna innan hade jag sett henne kämpa för att förstå hur momenten gick till och misslyckats några gånger innan hon fått till det rätt (precis som jag och alla andra som lär sig något för första gången). Instruktören hade sett henne säkra en gång och rättat hennes rörelser och nu bedömd att hon kunde säkra själv och gått vidare till en annan grupp. Det borde ha gjort mig trygg, men det är svårt att vara logisk när man är panikslagen.

Panikslagen är nämligen det jag blir av höga höjder. Hög puls, klump i halsen, mjuka knän och svårigheter att röra mina armar och ben. Om jag inte lyckas bryta känslan börjar jag istället höra sus/ringande i öronen och slutar andas för en stund.

Den första delen av klättringen gick bra om än skakigt, men på ca 15 meters höjd har jag plötsligt inget ställe att flytta mina fötter till. Mina armar och ben är utsträckta till max i en obekväm ställning och jag hittar inga nya ställen att greppa för att ta mig vidare. Istället blir jag hängande så en stund, tryckt mot bergsväggen med krampaktigt vita fingrar och ett öronsus som slår ut allt det de på marken försöker säga till mig. Jag är livrädd för att falla eftersom jag just då inte känner att kan lita på att Caroline tar emot mig. Jag kan inte riktigt röra mig eftersom mina leder låst sig krampartat och samtidigt känner jag hur musklerna i händerna börjar domna av smärta och ge vika.

Till slut tar jag ett andetag och sedan ett till och börjar kunna tänka igen. Då inser jag att tillit aldrig handlar om att veta säkert utan snarare om att tro. Det går aldrig att garantera att saker och ting kommer att ordna sig, men man kan välja att våga tro och lita på att det kommer att gå bra. Jag väljer att lita på att Caroline vet vad hon gör eftersom motsatsen skulle göra att jag aldrig kommer vilja röra mig. Jag inser också att min rädsla bara är en känsla. Den har ingenting med verkligheten och göra och innebär inte att det finns en fara på riktigt. Om jag fortsätter att andas kommer känslan så småningom att klinga av och jag kommer kunna röra mig igen.

Jag tog mig därifrån, upp till toppen och sedan säkert ner igen. Starkare och visare innan jag börjat klättringen uppåt.

En av de stora skillnaderna med att resa jämfört med att stanna hemma är osäkerheten. Osäkerheten över ”Var ska jag bo?”, ”Hur ska jag ta mig dit jag ska?”, ”Hur ska jag klara av den här situationen?”. Här har jag gått iväg på många aktiviteter själv och ofta har jag känt mig osäker på om jag kommer träffa några trevliga människor att vara med eller om jag kommer känna mig ensam och få en dålig kväll. Jag har också känt mig osäker på exakt hur mina praktiska problem kommer lösa sig och om jag kommer lära mig det jag behöver på sjukhuset här.

Grejen med osäkerhet är att den alltid kommer att finnas där. Även om vi i vardagen försöker kontrollera så mycket så möjligt har vi egentligen ingen kontroll alls. Det går inte att förutsäga eller kontrollera livet, däremot kan man välja att acceptera osäkerheten och börja lite på att saker och ting kommer ordna sig till det bästa. För mig innebär det att inse att jag är kapabel att klara av vilka problem jag än kommer möta och att inse att jag inte kan påverka framtiden genom att oroa mig. För mig innebär det att jag väljer att lita på att allt kommer ordna sig, inte för att jag säkert kan veta det utan för att jag vägrar vara paralyserad när jag istället kan röra mig fritt.

Här har jag också insett att rädsla inte behöver betyda att jag är utsatt för något farligt. Rädsla, ensamhet och osäkerhet är inget annat än känslor. Om jag istället för att handla utefter dem och börja försöka kontrollera min omgivning låter de få vara fritt kommer de att klinga av. Ifall tanken på att gå på en fest där jag inte känner någon gör mig rädd låter jag mig själv få vara rädd en stund. Jag accepterar att det är så jag känner utan att försöka få känslan att försvinna. När den så småningom lägger sig går jag mjukt men bestämt över mina instinkter och gör det som får mig att darra lite i knäna.

När jag så småningom ser tillbaka på mitt liv skulle jag önska att jag levt så som jag gjorde på bergsväggen igår. Jag hoppas kunna säga att jag följt mitt hjärta istället för mina rädslor.

Ps. Imorgon kommer en uppdatering med lite mer bilder från klättringen och från dagens utflykt till vackra Annecy. Godnatt!

Upplevelser

Just nu sitter jag med en kopp te i handen och vilar mina ben som varit på äventyr idag. Den här veckan har jag varit borta varenda kväll och nu känns det väldigt skönt att ha en kväll själv, med mysbyxor och lugn musik.

I söndags besökte jag gruvmuseumet (Musée de la Mine) i Saint-Etienne tillsammans med några vänner. Vi fick åka ner en bit i gruvan och höra om hur det var att jobba här i gruvan. Saint-Etienne är en industristad och i hundratals år jobbade många av stadens invånare här, fram tills att den stängde år 1973.

Det var ett hårt liv att vara gruvarbetare och när vi gick omkring i gruvlokalerna ovan och under jord gick det kalla kårar utmed min ryggrad. Det jobbade 1000 gruvarbetare i gruvan varje dag och de åkte ned i lag om 60 personer i två små hissar. Vi i turistgruppen fick åka ner med samma hiss som gruvarbetarna brukade använda och det var ett litet, mörkt utrymme där vi klämde ihop oss. Vi var 19 personer och stod så tätt att det var svårt att röra sig. Gruvarbetarna åkte alltid ned 30 personer i samma hiss.

Väl nere i gruvan jobbade gruvarbetarna i mörker förutom en pannficklampa och en oljelampa i bältet vars låga slog om till blått ifall det fanns explosiva gaser i luften. Arbetsdagarna var långa och tunga och många av de som hade turen att inte råka ut för olyckor eller skador dog istället i förtid pga dammlungor. Lunchen åts nere i gruvan för att spara tid, ofta i något förrådsutrymme för att undkomma det värsta bullret från maskiner och hackor.

Efter arbetspasset åkte gruvarbetarna upp 60 pers åt gången, duschade samtidigt i 60 duschar som stod på rad och hängde sedan upp sina arbetskläder i kedjor som hissades upp i taket för att spara plats och underlätta rengöringen av golven. När vi gick omkring bland duscharna och kläderna som hängde i taket kom vi alla att tänka på ett koncentrationsläger. Avhumaniserat.

Ofta började man jobba i gruvan som 14-åring och slutade jobba när kroppen var förstörd. I början jobbade gruvarbetarna varje dag, senare i tiden fick de en ledig dag i veckan.

I byggnaderna ovan jord fanns även en utställning med musik och dikter som skrivits av gruvarbetare. De handlade om ett hårt liv, rädslan att skada sig allvarligt och känslan av att inte ha någon framtid att se fram emot. Där fanns även käcka sånger som gruvarbetarna sjöng när de arbetade i sina lag, men överlag lämnade utställningen mig med en känsla av frustration. Och tacksamhet över att jag har en möjlighet att bestämma över mitt eget liv och kan leva det som jag vill.

*

Veckan på sjukhuset har varit bra. Måndag-onsdag är det mottagningar på morgonen och där lär jag mig mycket. Varje ortoped har mottagning i två rum samtidigt för att spara tid (så att han inte behöver kalla in patienten till besöket och kan gå till nästa rum medan patienten fortfarande sitter på undersökningsbritsen och inte hunnit klä på sig), ett system som går att diskutera ur patientsynpunkt… Hur som helst innebär det för mig att jag får mycket tid själv med patienterna då jag alltid stannar i samma rum istället för att följa med ortopeden mellan rummen. Så jag får kalla in patienten, ta en anamnes (dvs ställa frågor), kolla på röntgenbilderna och oftast hinner jag även undersöka patienten innan ortopeden kommer in. När han kommer in ser jag på hans undersökning och hör vilken behandling han rekommenderar. Det här lär jag mig massor på och det är så skönt att få ha lite tid själv och kunna lägga upp frågorna och undersökningen som jag vill.

På tisdagen blev jag patient själv istället och spenderade dagen på franska akuten eftersom jag haft blod i urinen ett par dagar och tänkte att det var dags att kolla upp det. Det tog fyra timmars väntan och många turer fram och tillbaka med administrationen innan jag äntligen fick träffa en läkare. Administrationen på de franska sjukhusen är nog krånglig som den är och det blev inte bättre av att jag inte är fransk medborgare. Hur som helst var det bara en urinvägsinfektion och helt utmattad kunde jag till slut åka hem med ett recept på antibiotika.

Onsdag och torsdag var jag ute och dansade till sent. I onsdags var det pubkväll och sedan fest och i torsdags firade jag en kompis födelsedag. I fredags var jag inte det minsta sugen på att gå ut och istället gick jag över till min underbara granne Miriam på kvällen. Vi smuttade på varsin Slivovica (hennes hembrända tjeckiska sprit) och pratade i timmar.

Och idag har jag varit på äventyr! Tillsammans med min kompis Gyurka (läkarstudent från Ungern) och hans vänner besökte jag en ”Via Ferrata” i Rochetaillé. En Via Ferrata är en äventyrsbana utomhus där man tar sig runt genom att klättra i berg.

Rochetaillé ligger en bit utanför Saint-Etienne och tanken var att vi skulle ta en buss dit. Men vi hade feltolkat busstabellen och det gick inga bra bussar så istället gick vi dit vilket tog en och halv timme (med matsäckspaus). Väl där hyrde vi utrustning och gick i ytterligare en halvtimme innan vi kom fram till starten. Själva banan var jätterolig. Den var brant och klurig på sina ställen och jag gillade verkligen att man behövde tänka lite samtidigt som det inte var för svårt. Den slutade med en lång linbana som sträckte sig över en dal. Linbanan var 200 meter lång och den tog ca 30 sekunder att ta sig över. Det var väldigt läskigt att kasta sig ut i dalen, men en helt underbar känsla när jag var i luften – det kändes som att flyga.

Det tog oss två timmar att ta oss runt banan och vid det här laget var jag redan utmattad. Då fick Alex (en av de jag klättrade med) reda på att det fanns en väg man kunde ta för att komma direkt till linbanan igen och trötta men taggade lade vi ytterligare en timme på att klättra upp för en brant backe, åka linbanan igen och ta oss ned till marknivå en gång till. Därefter gick vi i uppförsbacke en halvtimme för att lämna tillbaka vår utrustning och höll tummarna för att det skulle gå en buss från Rochetaillé till Saint-Etienne när vi kommit upp.

Istället visade det sig att dagens sista buss redan gått och det enda att göra var alltså att gå tillbaka till staden. Vägen mellan Rochetaillé och Saint-Etienne går i bergen och på vägen dit kunde vi se staden från ovan. Vi kom fram lagom tills solen började sänka sig över taken och konstaterade att vi haft en riktigt bra dag.

Så nu sitter jag här med galet ont i benen (värt att nämna är att jag igår gick på dubbla träningspass och alltså hade träningsvärk i benen redan i morse) och känner mig sådär skönt trött som man gör efter en dag utomhus.

Imorgon tänkte jag ha en lugn dag och sedan börjar nästa vecka. Veckorna går fort här och ibland får jag lust att stanna upp tiden lite. Jag har många stunder här då jag känner mig orolig eller utanför min komfortzon men får också så många nya upplevelser och lärdomar. Kanske att jag känner mig mer levande här jämfört med i den svenska vardagen. Jag ser ändå fram emot att komma hem och krama om alla er saknade. Och till dess tänker jag njuta av alla människor, kulturkrockar och upplevelser som skakar om mig här.

Min fina granne Miriam, på Musée de la Mine

Elisa, Joseph och Sam lyssnar på musik om gruvarbetarnas liv

Duscharna

Arbetskläderna i sina upphängsningsanordningar. Det gick kalla kårar hos oss alla i det här rummet.

På väg ned mot underjorden

Gyurka i Via Ferrata

Alyzea

Alex, Patric och Nina. Trots att vi klättrade på väggar som den här så kände jag inte alls av min höjdrädsla idag vilket är konstigt eftersom den vanligtvis är väldigt stark. Att vara utomhus och känna berg under händerna istället för en brant klättervägg inomhus gjorde mig lugn istället och hela banan var jag glad och adrenalinrusig men aldrig riktigt skrämd.

Linbanan :D

Framme på andra sidan

:)

Klara med banan! 

Det var en så vacker höstdag idag!

På väg hem med Saint-Etienne i bakgrunden

Solen går ner över en riktigt bra dag