Grenoble

Idag har jag haft en toppendag! Jag besökte Grenoble och har hunnit uppleva mycket.

Imorse vaknade jag efter fem timmars sömn och gjorde mig i ordning för att åka till Grenoble med ett par kompisar. De hade kommit hem senare än mig igår och när jag åt frukost smsade de att de inte orkade ta sig upp i tid för att hinna med morgontåget. Alltså hade jag inget resesällskap och undrade om jag skulle känna mig ensam på utflykt själv. Men å andra sidan hade jag redan druckit mitt kaffe och ville gärna åka så det gjorde jag.

Grenoble ligger 2,5 timme från Saint-Etienne med tåg och jag kom fram kl 11.30. Tågresan dit var vacker med Alperna och gröna skogar utanför fönstret. Framme på stationen träffade jag ett gulligt par från Grenoble som visade mig vägen till stadskärnan och önskade mig lycka till med dagen och resten av tiden i Frankrike.

Efter att ha ätit och vandrat runt i staden lite besökte jag la Bastille! På en 500 meter hög höjd ligger krigsfortet la Bastille och därifrån kan man se ut över hela Grenoble. För att ta sig upp dit åker man linbana i små bubbleliknade glasburar. Det var så vackert att glida över Grenoble och se hur Alperna ramade in staden i utkanterna.

Jag delade glasbubbla med en kvinna som hette Maria, en astronom från Madrid. Hon forskar om hur planeter i andra solsystem bildas och har rest väldigt mycket i sitt jobb. Medan vi gick runt i krigsfortet berättade hon om tiden hon bott i Holland, hur det var att bo i Liverpool som hon gjorde nu och om mannen hon precis gift sig med. Vi pratade om resor, att vara ny i ett land, det svåra att hålla koll på flera språk samtidigt och framtidsdrömmar. Ni vet sådana där ögonblick då man plötsligt blir väldigt medveten om allt i sin omgivning och tiden stannar upp lite? När jag stod och pratade med Maria om hennes liv och samtidigt kände vinden i mitt hår och såg de snötäckta bergen sträcka sig mot himlen fick jag ett sådant ögonblick och kände mig väldigt lycklig och tacksam för att jag åkt iväg till Grenoble ändå, på egen hand.

Därefter gick hon på en promenad i bergen och jag besökte museerna som fanns inne i fortet. Det första var en modern konstutställning som jag inte förstod alls. Temat var ”13 olika sätt att betrakta en koltrast” och själva utställningen bestod av sju svartvita bilder utspridda i olika rum. Bilderna föreställde inget särskilt (en kaffekopp, en halv människa, en regnskur osv) och inte var det några fåglar på dem heller… :p. Förvirrad och med en känsla av att vara kulturellt obildad gick jag därifrån och satsade istället på det mer konkreta krigsmuseet som låg bredvid. Där gick man från rum till rum med hörlurar och lyssnade på historierna om de olika arméerna som har tjänstgjort eller som tjänstgör nu i de franska bergen. Utställningen började med berättelser om Hannibal och Napeolon och slutade med korta intervjuer med nutida franska bergssoldater som berättade om sin träning i alperna och sina tjänstgöringar utomlands. I receptionen innan jag gick in träffade jag en kille från Rumänien som tjänstgjorde som soldat i främlingslegionen. Han var placerad i Grenoble i två veckor för att bland annat jobba på krigsmuseet. Han följde med mig runt och berättade bland annat om sin tjänstgöring i franska Guyana där han jobbat med att spåra guldsmugglare vid brazilianska gränsen, väldigt spännande. Mot slutet ville han bjuda ut mig på fika/middag men jag tackade artigt nej.

Efter en kort promenad tog jag glasbubblorna ner igen och letade rätt på ett kafé inne i staden i väntan på min hemresa. Där köpte jag en himmelskt god nöt- och chokladbrownie och en kopp grönt te. Jag läste min nyinköpta bok och pratade med den äldre kvinnan vid bordet bredvid som jobbade som dagisfröken i Montpellier och varit i Grenoble för att hälsa på sin mamma.

Jag samåkte hem i bil. Här, och i många andra europeiska länder, finns det en internetsida där folk som ska åka bil mellan olika städer och har lediga platser kan sälja dem till andra som vill åka med. Ett jättebra system då det är både snabbare, smidigare och mycket trevligare att åka bil ihop med andra istället för att ta tåg. När jag valde resa valde jag för säkerhets skull att åka med en 22-årig tjej som pluggade i Saint-Etienne. Harmonie, som föraren hette, pluggade osteopati och vi pratade mycket om vad man gör som osteopat och om hur läkare och osteopater samarbetar i Frankrike. Deras utbildning är 5 år lång och de behöver lära sig mycket medicin för att veta vilka patienter de ska skicka till läkare istället för att behandla. Det var en spännande diskussion eftersom jag i princip inte vet någonting alls om osteopati. Mycket av deras synsätt krockar med mitt sätt att se på kroppen men jag tänker ändå att det är jätteviktigt att höra mer om hur de med flera tänker istället för att bara anta att mitt sätt att tänka är det som stämmer. Med i bilen var även en kille vars bror konstruerade tv-spel och precis hade tävlat i att under 48 timmar skapa ett så bra spel som möjligt. Tillsammans med astronom, främlingslegionsoldat och osteopat var tv-spelsskapare det fjärde yrket jag knappt visste någonting om innan idag och det känns verkligen som att min världsbild blivit lite större.

Nu ska jag alldeles strax sova och ladda inför en måndag på sjukhuset. Jag ser fram emot den här veckan och ska göra mitt bästa för att njuta så mycket som möjligt av den näst sista veckan här. Jag bokade flygbiljetter igår och kommer hem till Sverige den första december. Det känns mest surrealistiskt just nu. Som om att jag är på väg att vakna upp ur en dröm jag levt i de senaste tre månaderna för att komma tillbaka till den riktiga världen igen. Det ska bli roligt att träffa alla igen och till dess ska jag göra mitt bästa för att göra de sista dagarna här riktigt minnesvärda.

Linbanan på väg upp mot La Bastille

Utsikt från glasbubblorna

Maria

Uppe på toppen av fortet var utsikten enastående. Franska flaggor och EU-flaggan fladdrade tillsammans i vinden

On top of the world? ;)

Det var så vackert med alla höstfärger

På väg ned igen

Min fikastund :)

La belle vie

Idag är det helgdag i Frankrike, det är stilleståndsdagen (Armistice de la Première Guerre Mondiale) till minne av att det första världskriget tog slut den 11 november 1918. För mig innebär det mest en ledig dag från sjukhuset. Hittills har jag inte gjort så mycket mer än att sova, äta och lyssna på musik idag. Utanför regnar det och genom mitt öppna fönster kommer frisk höftluft in. Trädens färger har börjat slå om här, men fortfarande sitter löven kvar och fortfarande kan solen värma upp luften till 16-20 grader under vackra dagar.

Den här veckan har varit något av en födelsedagsvecka. I tisdags förra veckan var jag på en pub och firade engelska Cleo och kanadensiska Veronica som båda fyllde 21. I onsdags var det crepeskväll och fest för franska Antoine, i fredags firade jag engelska Syd och igår kväll var det spanska Pablo som hade födelsedagsfest. Dessutom har jag gått på bio två kvällar och i måndags förra veckan hade jag en jättemysig kväll hemma hos min granne Miriam. Vi diskuterade musik och medicin över chokladkakor och vitt vin. Miriam läser musik och att få höra hur hon arbetar när hon analyserar klassiska musikstycken är som en ny värld för mig. Hon visade hur man kunde se kompisitörernas humor och sinnesstämningar i musiken och hur ett stycke kan spegla både tiden den är skriven och kompositörens liv. Jag har aldrig riktigt lyssnat på musik på det sättet.

I lördags var jag i Lyon tillsammans med min kompis Alex. Han är uppvuxen i fyra olika länder och pratar franska, spanska, engelska och arabiska. Det är en av de mest öppna människorna jag träffat och jag älskar att diskutera människor med honom eftersom han har en förmåga att kunna se bortom landsgränser och kulturella skillnader. Vi var i gamla Lyon under dagen och såg vackra byggnader och broar. Det är en väldigt fin stad och bara att promenera på gator, gränder och broar var en upplevelse. På kvällen hittade vi ett kvarter med många pubar och restauranger och tog varsitt glas på en irländsk bar. På barens TV visades en rugbymatch (det är verkligen en brutal sport! :p), i bakgrunden hördes musik från Bob Dylan och runt omkring oss var det fullt med skrattande människor.

Vardagarna här har jag varit på njurmedicinska avdelningen, min nya placering. Dagarna där varierar mellan långtråkiga och riktigt bra. Avdelningsarbetet består mest av att organisera upp en oändlig mängd papper i de franska journalerna. Administrativt arbete är tråkigt i sig, men ännu värre är att jag oftast inte ens kan hjälpa till med allt då jag fortfarande har svårt att förstå mig på hur allt fungerar (de flesta patienter har till exempelvis tre olika pappersjournaler här på njurmedicin och jag har fortfarande inte listat ut vilka papper som ska vara i vilka och vilka sekreterare som har hand om vilka och var man, till och början med, ens hittar de olika blanketterna som verkar vara utspridda över hela avdelningen). Riktigt dåliga dagar spenderar jag alltså med att titta på då de franska studenterna gör hål i papper med labratorieprovsvar (och då och då ger mig en bunt med papper och en 5 min lång instruktion om vad jag ska göra med dem för att jag ska kunna få vara med lite jag också). Bra dagar har jag istället då jag lyckas komma iväg på mottagningar och hittills har jag gått med två duktiga njurläkare och lärt mig massor. Igår fick jag prata med, undersöka och skriva in en patient helt själv, något man gör hela tiden i Sverige men det här var första gången jag gjorde det på franska utan hjälp. När jag till slut lämnade ifrån mig min franska journalanteckning och gick för lunch kände jag mig helt oproportionerligt stolt (typ som om att jag precis fått nobelpriset i något), men stunderna då jag inte känner mig smått/helt korkad på de franska avdelningarna är fortfarande få och det är bäst att njuta av dem ordentligt tänker jag ;p.

Överhuvudtaget försöker jag skrapa ihop så många bra stunder/ögonblick här som möjligt. Jag åker hem om tre veckor och det gör att jag verkligen börjat värdesätta tiden jag har här. När jag vet att det inte är så många dagar kvar här blir det viktigare att göra det jag vill göra varje dag istället för att skjuta upp det. Det är ett fint sätt att leva och jag känner mig mer tacksam och medveten nu än vad jag normalt gör hemma. Vilket kanske är konstigt egentligen eftersom man aldrig vet hur mycket tid man har kvar på en plats eller tillsammans med någon. Jag hoppas att jag kan ta med mig känslan hem och i alla fall försöka sluta ta vardagarna för givet.

Det har slutat regna nu och solens strålar lyser genom molnen som fortfarande täcker himlen utanför mitt fönster. Jag tror att jag gå ut en stund och fånga lite solsken innan mörkret och regnet kommer tillbaka.

En glad crêpe :p, från Antoines födelsedagsfest i onsdags

Franska Anaël och födelsedagsbarnet Antoine (onsdag kväll)

I torsdags kväll lagade jag Tortilla de Patata efter recept från en spansk kompis och sjöng högt till musik under tiden. Formen på tortillan blev en katastrof (jag misslyckades helt med vändingen :p) men den blev god ändå.

Natt i Saint-Etienne

Vackra Lyon och floden Rhone som löper genom staden

Alex

Det var en varm och solig dag :)

Place Bellecour, Lyon

Ett väldigt franskt gatustånd i Lyon

En suddig bild från Pablos födelsedagsfest igår :D

Hjälte på natten hjälte på dagen?

Den här veckan varit som en berg- och dalbana. Den har pendlat mellan toppar på kvällarna då jag varit på fester/middagar och träffat härliga människor och haft sina dalar med sömnbrist och träningsabstinens.

Det har varit lov för studenterna (alla utom läkarstudenterna) och därför har många jag känner passat på att åka utomlands och universitetets sporthall stängt för veckan. Jag har försökt träna på egen hand och åkte till simhallen i fredags, men trots det har jag varit understimulerad och saknat mina vanliga kurser och många kompisar. För att kompensera upp för trötta dagar på sjukhuset och träningslösa eftermiddagar har jag istället haft fantastiska kvällar med fester och dans. Och ännu tröttare morgnar därefter så klart :p. Redan i måndags var jag jättetrött, jag tog t ex ut pengar i en automat i måndags eftermiddag och insåg inte förrän en halvtimme senare att jag aldrig tog mina sedlar utan bara bankkortet. De var borta när jag kom tillbaka och jag hoppas verkligen att den som fick/tog dem var en snäll och fattig tant som tänkt köpa mat till sin labrador för pengarna. För att ändå göra något positivt av dagen gick jag och köpte en cafe au lait och en croissant efteråt. Men jag var så trött att jag glömde bort att ta min kapsel med laktasenzym (som bryter ner laktos som jag annars inte tål) och fick istället en kväll med magsmärtor… :p.

I tisdags var jag på beer pong tillsammans med mina vänner från Spanien, som också är läkarstudenter. Det var bra stämning under kvällen och jag dansade i timmar innan vi till slut gick hem. Onsdagsmorgonen var såklart sådär, men efter en stor kaffe fick jag ändå en bra förmiddag. Jag var med en specialist på höft- och knäproteser och hans sekreterare. Det var femte (och sista) gången jag gick med dem och jag har verkligen fått en fin kontakt med sekreteraren som pussade mig på kinderna och önskade mig lycka till på min nästa placering när jag gick därifrån. Det är en jättehärlig kvinna som älskar ABBA och drömmer om att åka till ABBA-museumet i Stockholm.

På onsdagen var jag på maskeradfest. Jag gillar egentligen inte maskerader. Eller själva festerna är bra, jag tycker bara inte om planerandet med att hitta en bra utklädnad innan. Jag tycker att alla steg (funderandet, letandet, handlandet) mest är jobbiga och dessutom får jag lite prestationsångest. Det är synd, jag tänker att människor som gillar maskerader ofta brukar vara fantasifulla, nyfikna människor med mycket humor och i hemlighet skulle jag vilja vara en maskeradälskare. Men man är det man är.

Hur som helst letade jag i tisdags maskeradkläder tillsammans med mina spanska vänner och det gjorde det hela mycket roligare. Vi hittade en butik med alla möjliga sorters utklädnader och provade hattar, kostymer och lösöron. Till slut hittade vi varsin polishatt och vattenpistol och jag kände att det var lagom avancerat för mig. Teresa undrade om vi inte kunde få lite rabatt då vi var så många som köpte hattar och försäljaren gav oss några paket smällare istället. På kvällen på väg mellan en bar och maskeradfesten kastade vi alltså smällare (väldigt tysta såna i alla fall) och sjöng spanska sånger i våra polishattar. Den ca 55-åriga bartendern på nattklubben tog en av våra vattenpistoler och startade vattenkrig med killen som arrangerat festen. Det var en bra kväll ;).

I torsdags sov jag länge, pluggade och träffade sedan Laura, Rocio och Teresa (de spanska läkarstudenterna) och åt kakor i deras korridorsrum.

På fredagen var jag på halloweenfest. Japp, två maskerader på samma vecka… :p. Den här gången klädde jag ut mig till katt och hade faktiskt riktigt roligt när jag målade kattnos och ögon med eyeliner. Festen var i gymlokalen i ett av studentresidensen, med dåliga högtalare, trevliga människor och öl i plastglas. Det var bra stämning och jag träffade många vänner och många spännande människor jag inte pratat med förut (som en framtida diplomat från Uzbekistan – jag visste knappt att det var ett land innan, en tjej från Moldavien och en jättetrevlig tjej från Kroatien som blivit lite kär i Saint-Etienne efter sitt Erasmusutbyte här och nu kommit tillbaka för att läsa en master också).

I lördags var jag hemma hos min kompis Alex som bjöd mig med flera på libanesisk mat. Vi åt kyckling med kryddigt ris och bönsalsa och det var jättegott. Förutom jag var det ett par från Mexico och en man från Kuba med hans franska fru där och eftersom varken mannen från Kuba eller mannen från Mexico pratade franska blev det väldigt mycket spanska. Efter all tid med de spanska studenterna börjar jag kunna fatta några ord på spanska, men oftast är det svårt att förstå mer än så. Någon gång i framtiden vill jag verkligen lära mig spanska. Jag börjar inse hur pass stort det är och det är många människor i världen som pratar spanska som enda språk.

Idag har jag varit på bio och såg Gone Girl med några vänner. En thriller med psykopatisk twist. Lite för läskig för mig egentligen, men spännande ändå.

När jag rabblar upp min vecka så här så inser jag att jag hunnit med mycket ändå. Trots det har jag i veckan känt att jag har haft mycket dötid och jag börjar dessutom längta lite efter rutinerna jag har i Sverige med tidiga morgnar och sammanhängande sömn. Jag har också en enorm lust att resa iväg och se något nytt, kanske att jag kommer iväg någonstans nästa helg. Den här veckan har jag inte kunnat hitta någon som vill göra en kort helgutflykt eftersom de flesta redan varit/var iväg på resa eller varit för  trötta.

Mitt humör har också varierat ovanligt mycket den här veckan. På kvällarna känner jag mig väldigt levande och njuter av att kunna få träffa så många spännande och olika människor. På dagarna har jag istället ofta känt mig rastlös och orkeslös på samma gång. En frustrerande kombination. Jag skulle behöva sova åtta timmar mer än en natt per vecka och jag skulle behöva fler långa samtal med någon jag känner väl och färre ögonblickskonversationer. Samtidigt är jag rädd för att inte hinna uppleva allt jag vill och jag vet att jag mår som bäst när jag har mycket aktiviteter.

Imorgon ska jag börja min placering på njurmedicinska avdelningen och på eftermiddagen ska jag äntligen få träna igen. På kvällen funderar jag på att gå på en föreläsning om Ebola och sedan besöka min granne Miriam och ta med mig några brownies dit. Jag skulle också vilja läsa lite om fotens anatomi, titta i min nya Paulo Coelho på franska, gå igenom en artikel och kanske laga mat. Istället skulle jag kanske må bättre av att bara lyssna på lugn musik och slappna av. Det är svårt att hitta balans mellan återhämtning och aktiviteter. Ändå tror jag att jag är bra mycket bättre på den balansen än vad jag var för några år sedan. Den här veckan ska jag verkligen försöka känna efter lite mer och anpassa mig efter vad jag orkar. Hur det kommer att gå? Fortsättning följer.

Från polisfesten i onsdags :)

Halloweenfesten. Ceyhun från Turkiet är blodtörstig vampyr.

Två personer jag inte känner :p, Amanda från Kanada, Alex som jag var hos i lördags och paketinslagna Cleo och Veronica :).

:D

Slottsutflykt mm

Söndagskväll. Jag har precis ätit thailändsk hämtmat från en restaurang här i närheten. Innan det tränade jag och nu sitter jag inne i värmen och tittar ut på hösten med Ben Howard på låg volym i datorns högtalare. Jag är varm, trött och behagligt mätt.

Det har varit en bra vecka. I måndags lade jag mig tidigt för en gång skull tidigt och sov 8,5 timmar vilket var helt fantastiskt. Jag var pigg när jag vaknade och firade det genom att göra bananpannkakor till frukost och lyssna på bra musik.

 I tisdags kväll var jag på en fest med många andra utbytesstudenter. Vi spelade Beer Pong och dansade till sent på natten. Många av de jag gillar mest var där och jag hade jättekul. Däremot sov jag mellan 03.30 till 06.30 och sömnbristen var tillbaka igen :p.

Alla den här veckans vardagseftermiddagar har jag spenderat på universitetets träningshall och tränat gruppass, salsa, pilates, styrketräning, klättring… Det finns massor med aktiviteter och för 25 euro får man delta i hur många man vill under ett års tid. Något för Linköpings Universitet att anamma tycker jag. Nästa vecka är det lov för alla studenter (förutom läkarstudenterna tråkigt nog) och all idrott och min franskalektion är inställd. Jag är lite orolig för att det kommer bli mycket dötid i veckan, men kanske att jag kan använda den till att sova och plugga lite mer… Jag har lite dåligt samvete över hur lite jag pluggar här nere, samtidigt vet jag att jag kommer kunna ta igen det mesta i december och det är inte därför jag är här tänker jag.

I torsdags var jag på inomhusklättring tillsammans med min ungerska kompis Gyurka. Jag blir fortfarande helt vettskrämd av att klättra, men det går lite bättre för varje gång. I och med att jag är så rädd går det inte att tänka på något annat än hur jag ska flytta mina händer och fötter för att ta mig uppåt och inte ramla ner och det är, även om det låter konstigt, avkopplande att få en paus från allt och koncentrera sig helt på något. Lite meditativt, om man bortser från panikkänslorna…

På torsdag kväll var jag på en stor fest för alla studenter och utbytesstudenter i Saint Etienne. Festen var i en lokal en bit utanför staden och större delen av kvällen gick mest åt till att försöka ta sig dit och tillbaka. Jag hade tänkt gå på festen med några vänner och hade redan köpt biljetten dit, men inte biljetten till bussarna som åkte ut till festlokalen. När jag kom till baren där det var förfest smsade mina vänner och sa att de inte orkade gå ut utan istället stannade hemma. Jag var med ett annat kompisgäng i baren en stund, men de kände inte heller för att åka ut till nattklubben. Till slut hittade jag i alla fall några jag kände som skulle dit och jag hade sällskap. Däremot inga biljetter till bussen och jag ägnade en timme åt att försöka lösa det innan min vän Alex, som hade arrangerat festen, lyckades trolla fram en fastän de var slutsålda egentligen. Nu var klockan redan halv ett och jag hade egentligen mest lust att vara hemma och sova men med min redan köpta (ganska dyra) festbiljett och bussbiljetten Alex lyckats fixa åt mig gick jag i alla fall iväg med några vänner och väntade på bussen som skulle komma inom några minuter. Istället kom den kl halv två och vi var isbitar allihopa och jag ångrade att jag hade på mig tunna strumpbyxor istället för jeans.

Medan jag väntade pratade jag med två jättehärliga ryska studenter jag inte träffat tidigare. Vi, en vän från Korea och en kille från Gabon höll ihop under kvällen och de var verkligen roliga människor att lära känna.

Väl framme vid nattklubben fick vi vänta utanför en halvtimme innan vi blev insläppta. Själva festen var enorm med tusentals studenter, housemusik och dansuppträdaden och vi dansade som galningar i en timme innan det var dags att åka hemåt igen. Tjejen i garderoben hade tappat bort min kofta och när vi väl kommit ut igen tog den 45 minuter innan bussen hem kom. Bussen stannade en bit utanför centrum, ca 40 minuters gångavstånd från där jag bodde. Även om jag höll på att frysa ihjäl hade jag i alla fall inte tråkigt, vårt nya lilla gäng blev väldigt sammansvetsade under kvällen och kunde skratta åt det miserabla med allt. Innan jag gick hem till mig åt vi frukost hemma hos Kim, killen från Korea, och klockan sju gick jag till slut och lade mig, men drömmar om en riktigt lugn fredagkväll framför ögonen.

Tidigare under torsdagskvällen, medan vi väntade på bussen på väg till festen, blev jag mer upprörd än vad jag varit på länge. En full tjej satt hopkurad på gatan bredvid alla studenter som stod och väntade på bussen och hon kunde varken prata eller gå, men var i alla fall vid medvetande. Eftersom det var en kall natt och hon bara hade nylonstrumpbyxor och klänning visste jag att hon var tvungen att komma in någonstans för att inte få en skadligt låg kroppstemperatur, men ingen kände igen henne och hon hade ingen mobil. Så jag ringer den franska polisen, och det är nu jag börjar bli förbannad. Polisen jag pratar med menar att det inte finns något att göra och att vi ska lämna henne på gatan och jag får i princip skälla ut honom innan han till slut ser till att skicka ut en polisbil. Jag går och möter poliserna och förklarar situationen och tänker att de ska ta med henne till sjukhuset eller en fyllecell. Istället tar de en titt på henne, förklarar för mig att det inte finns något att göra då hon är för full för att uppge några kontaktuppgifter och tänker sedan åka därifrån. Chockat funderar jag över vad de skulle ha gjort om det var någon av deras döttrar som låg där på marken innan jag mycket lugnt förklarar för dem att det inte är något alternativt att lämna kvar henne på marken, att hon kan lämna kontaktuppgifter imorgon när hon nyktrat till och att hon mycket väl kan få en dödlig hypotermi (låg kroppstemperatur) om hon lämnas kvar till på morgonen. Efter säkert 10 minuters diskuterande börjar poliserna till slut dra lite i henne för att få med henne till polisbilen. Då vaknar tjejen till lite och sluddrar att hon inte vill åka med polisen utan istället vill gå på festen (lite som de flesta fulla ungdomar skulle resonerat). Då släpper polismännen henne igen så att hon dråsar ner på marken och förklarar sedan för mig med en ”flicka-lilla”-röst att ”Nä, det bästa är nog om ni ungdomar kan bära in henne på en av festbussarna istället”. En millisekund blir jag så rasande att jag glömmer bort hur man pratar innan jag frågar dem vad de tror kommer hända ifall vi sätter en nästan medvetslös tjej på en buss med en massa fulla killar, att det inte är särskilt troligt att hon ens kommer få komma in på klubben, och att det framför allt är deras ansvar ifall det händer något med henne om de lämnar henne så här. Till slut ser en av poliserna lite skamsen ut och tar äntligen med sig tjejen i polisbilen. Kvar står jag, glad för att tjejen hamnat i säkerhet men illa berörd över hur kalla och ointresserade poliserna varit. Om jag hade varit i ett korrumperat land i Afrika hade jag förstått mer, men här i Frankrike hade jag väntat mig mer och jag blev både chockad och kall av att se hur lite de brydde sig om vad som hände med henne.

Fredagkvällen blev precis så lugn som jag ville. Jag åt sushibuffé till middag med två fina spanska vänner och somnade sedan tidigt.

I lördags besökte jag två franska slott. Det kändes som att jag var med i en historisk film när jag vandrade runt bland murar, trädgårdar och inne i salonger. Det var perfekt utflyktsväder med solsken och fräsch höstluft.  Senare på kvällen träffade jag några vänner på en bar och hade en bra kväll med mycket skratt och samtal.

Och nu ska jag äntligen gå och lägga mig. Det känns som att jag är trött hela tiden och jag ska verkligen försöka bli bättre på att lägga mig tidigt nästa vecka.

Godnatt!

Min spanska kompis Laura har en så bra klädsmak! ;)

Lyxplugg på kafé! ;)

Ines och Laura på sushibuffén i fredags. Jag har aldrig ätit så mycket sushi på samma gång i mitt liv!

Slottet i Pommiers-en-Forez

Deborah, Miriam, Ibbi och Rocio i solskenet :)

Supersnälla Ceyhun från Turkiet

Alena, den ryska tjejen jag träffade på festen i torsdags

Le Suèdois = Svensken. Mackor gjorde med Polarbröd.  (man blir verkligen mer nationalistisk utomlands)

Jag, Rocio, Ines och Laura

Det var verkligen en vacker höstdag

"Kärlekens fontän" stod i mitten av slottsträdgården. Om man har upplevt den stora kärleken ska man enligt legenden se sin kärlek bredvid sig när man speglar sig i fontänen.

Looking for love

Utanför den strikta slottsträdgården växte en sommaräng

På innergården i Bâtie d'Urfé, det andra utflyktsmålet. Det här slottet tillhörde renessansmannen Claude d'Urfé (1500-talet) som dekorerade sitt hem med symboler från romersk mytologi och kristna legender. Han var en framstående man, väldigt konstintressad och hade Frankrikes näst största bibliotek hemma hos sig. Han var djupt förälskad i sin hustru som dog från honom i ung ålder. Han var aldrig med en kvinna efter det och flera av konstverken och skulpturerna i huset handlar om hans kärlek till henne. Det får mitt hjärta att värka lite.

Rummet där Claude d'Urfé sov och arbetade

I slottet har Claude d'Urfé låtit skapa en grotta helt täckt i dekorationer gjorde i mineraler. Bilden är tagen från en liten del av väggen. Grottan var täckt med konstverk från golv till tak, alla gjorda med stenar och snäckor. 

Helgen i bilder

Här kommer min helg i fotoform:

I fredags var jag och klättrade i berg i ett område utanför Saint Etienne som heter Doizieux. På bilden håller franska Elodie på att närma sig toppen av bergsväggen vi klättrade på.

Jag på väg upp

Teresa och Ines, två spanska läkarstudenter jag tycker mycket om.

I säkerhet på marken igen :)

På besök i staden Annecy som även kallas för "Alpernas Venedig". En otroligt vacker stad, det kändes som att gå omkring i ett vykort.

Nykära Elisa och Antoine :)

Elisa, Antoine, Laura, jag, Pablo och Teresa.

La basilique, en stor kyrka som ligger på en höjd i Annecy

Ledig och glad i solskenet

Pablo och Teresa

Idag var jag på "Fête du Livre". En bokmässa där mängder med författare och illustratörer sålde sina verk. Det var väldigt roligt att få prata med författarna och, som på bilden, se illustratörerna jobba.

Rocio med sin nyinköpta bok. Illustratören kom från samma stad som Rocio (och de andra spanjorerna jag umgås med) - Zaragoza, och ritade en bild till henne i bokens första sida.

Teresa med sin illustration och hälsning

Jag köpte också en bok och fick en fin akvarell och en hälsning som minne i bokpärmen

Efter bokmässan gick vi till ett kafé och beställde in lyxiga efterrätter. Min chokladmousse gjorde mig varm och lycklig rakt igenom och Teresas Crème Brulé var en av de godaste jag smakat! :)

Och nu har jag precis avslutat ett skypesamtal med underbara Maggi och ska ta lite te och skumma i mina nya franska böcker innan jag somnar. I morgon ska jag till sjukhuset på ortopedmottagning, det känns bra.

Godnatt!