Grenoble

Idag har jag haft en toppendag! Jag besökte Grenoble och har hunnit uppleva mycket.

Imorse vaknade jag efter fem timmars sömn och gjorde mig i ordning för att åka till Grenoble med ett par kompisar. De hade kommit hem senare än mig igår och när jag åt frukost smsade de att de inte orkade ta sig upp i tid för att hinna med morgontåget. Alltså hade jag inget resesällskap och undrade om jag skulle känna mig ensam på utflykt själv. Men å andra sidan hade jag redan druckit mitt kaffe och ville gärna åka så det gjorde jag.

Grenoble ligger 2,5 timme från Saint-Etienne med tåg och jag kom fram kl 11.30. Tågresan dit var vacker med Alperna och gröna skogar utanför fönstret. Framme på stationen träffade jag ett gulligt par från Grenoble som visade mig vägen till stadskärnan och önskade mig lycka till med dagen och resten av tiden i Frankrike.

Efter att ha ätit och vandrat runt i staden lite besökte jag la Bastille! På en 500 meter hög höjd ligger krigsfortet la Bastille och därifrån kan man se ut över hela Grenoble. För att ta sig upp dit åker man linbana i små bubbleliknade glasburar. Det var så vackert att glida över Grenoble och se hur Alperna ramade in staden i utkanterna.

Jag delade glasbubbla med en kvinna som hette Maria, en astronom från Madrid. Hon forskar om hur planeter i andra solsystem bildas och har rest väldigt mycket i sitt jobb. Medan vi gick runt i krigsfortet berättade hon om tiden hon bott i Holland, hur det var att bo i Liverpool som hon gjorde nu och om mannen hon precis gift sig med. Vi pratade om resor, att vara ny i ett land, det svåra att hålla koll på flera språk samtidigt och framtidsdrömmar. Ni vet sådana där ögonblick då man plötsligt blir väldigt medveten om allt i sin omgivning och tiden stannar upp lite? När jag stod och pratade med Maria om hennes liv och samtidigt kände vinden i mitt hår och såg de snötäckta bergen sträcka sig mot himlen fick jag ett sådant ögonblick och kände mig väldigt lycklig och tacksam för att jag åkt iväg till Grenoble ändå, på egen hand.

Därefter gick hon på en promenad i bergen och jag besökte museerna som fanns inne i fortet. Det första var en modern konstutställning som jag inte förstod alls. Temat var ”13 olika sätt att betrakta en koltrast” och själva utställningen bestod av sju svartvita bilder utspridda i olika rum. Bilderna föreställde inget särskilt (en kaffekopp, en halv människa, en regnskur osv) och inte var det några fåglar på dem heller… :p. Förvirrad och med en känsla av att vara kulturellt obildad gick jag därifrån och satsade istället på det mer konkreta krigsmuseet som låg bredvid. Där gick man från rum till rum med hörlurar och lyssnade på historierna om de olika arméerna som har tjänstgjort eller som tjänstgör nu i de franska bergen. Utställningen började med berättelser om Hannibal och Napeolon och slutade med korta intervjuer med nutida franska bergssoldater som berättade om sin träning i alperna och sina tjänstgöringar utomlands. I receptionen innan jag gick in träffade jag en kille från Rumänien som tjänstgjorde som soldat i främlingslegionen. Han var placerad i Grenoble i två veckor för att bland annat jobba på krigsmuseet. Han följde med mig runt och berättade bland annat om sin tjänstgöring i franska Guyana där han jobbat med att spåra guldsmugglare vid brazilianska gränsen, väldigt spännande. Mot slutet ville han bjuda ut mig på fika/middag men jag tackade artigt nej.

Efter en kort promenad tog jag glasbubblorna ner igen och letade rätt på ett kafé inne i staden i väntan på min hemresa. Där köpte jag en himmelskt god nöt- och chokladbrownie och en kopp grönt te. Jag läste min nyinköpta bok och pratade med den äldre kvinnan vid bordet bredvid som jobbade som dagisfröken i Montpellier och varit i Grenoble för att hälsa på sin mamma.

Jag samåkte hem i bil. Här, och i många andra europeiska länder, finns det en internetsida där folk som ska åka bil mellan olika städer och har lediga platser kan sälja dem till andra som vill åka med. Ett jättebra system då det är både snabbare, smidigare och mycket trevligare att åka bil ihop med andra istället för att ta tåg. När jag valde resa valde jag för säkerhets skull att åka med en 22-årig tjej som pluggade i Saint-Etienne. Harmonie, som föraren hette, pluggade osteopati och vi pratade mycket om vad man gör som osteopat och om hur läkare och osteopater samarbetar i Frankrike. Deras utbildning är 5 år lång och de behöver lära sig mycket medicin för att veta vilka patienter de ska skicka till läkare istället för att behandla. Det var en spännande diskussion eftersom jag i princip inte vet någonting alls om osteopati. Mycket av deras synsätt krockar med mitt sätt att se på kroppen men jag tänker ändå att det är jätteviktigt att höra mer om hur de med flera tänker istället för att bara anta att mitt sätt att tänka är det som stämmer. Med i bilen var även en kille vars bror konstruerade tv-spel och precis hade tävlat i att under 48 timmar skapa ett så bra spel som möjligt. Tillsammans med astronom, främlingslegionsoldat och osteopat var tv-spelsskapare det fjärde yrket jag knappt visste någonting om innan idag och det känns verkligen som att min världsbild blivit lite större.

Nu ska jag alldeles strax sova och ladda inför en måndag på sjukhuset. Jag ser fram emot den här veckan och ska göra mitt bästa för att njuta så mycket som möjligt av den näst sista veckan här. Jag bokade flygbiljetter igår och kommer hem till Sverige den första december. Det känns mest surrealistiskt just nu. Som om att jag är på väg att vakna upp ur en dröm jag levt i de senaste tre månaderna för att komma tillbaka till den riktiga världen igen. Det ska bli roligt att träffa alla igen och till dess ska jag göra mitt bästa för att göra de sista dagarna här riktigt minnesvärda.

Linbanan på väg upp mot La Bastille

Utsikt från glasbubblorna

Maria

Uppe på toppen av fortet var utsikten enastående. Franska flaggor och EU-flaggan fladdrade tillsammans i vinden

On top of the world? ;)

Det var så vackert med alla höstfärger

På väg ned igen

Min fikastund :)

La belle vie

Idag är det helgdag i Frankrike, det är stilleståndsdagen (Armistice de la Première Guerre Mondiale) till minne av att det första världskriget tog slut den 11 november 1918. För mig innebär det mest en ledig dag från sjukhuset. Hittills har jag inte gjort så mycket mer än att sova, äta och lyssna på musik idag. Utanför regnar det och genom mitt öppna fönster kommer frisk höftluft in. Trädens färger har börjat slå om här, men fortfarande sitter löven kvar och fortfarande kan solen värma upp luften till 16-20 grader under vackra dagar.

Den här veckan har varit något av en födelsedagsvecka. I tisdags förra veckan var jag på en pub och firade engelska Cleo och kanadensiska Veronica som båda fyllde 21. I onsdags var det crepeskväll och fest för franska Antoine, i fredags firade jag engelska Syd och igår kväll var det spanska Pablo som hade födelsedagsfest. Dessutom har jag gått på bio två kvällar och i måndags förra veckan hade jag en jättemysig kväll hemma hos min granne Miriam. Vi diskuterade musik och medicin över chokladkakor och vitt vin. Miriam läser musik och att få höra hur hon arbetar när hon analyserar klassiska musikstycken är som en ny värld för mig. Hon visade hur man kunde se kompisitörernas humor och sinnesstämningar i musiken och hur ett stycke kan spegla både tiden den är skriven och kompositörens liv. Jag har aldrig riktigt lyssnat på musik på det sättet.

I lördags var jag i Lyon tillsammans med min kompis Alex. Han är uppvuxen i fyra olika länder och pratar franska, spanska, engelska och arabiska. Det är en av de mest öppna människorna jag träffat och jag älskar att diskutera människor med honom eftersom han har en förmåga att kunna se bortom landsgränser och kulturella skillnader. Vi var i gamla Lyon under dagen och såg vackra byggnader och broar. Det är en väldigt fin stad och bara att promenera på gator, gränder och broar var en upplevelse. På kvällen hittade vi ett kvarter med många pubar och restauranger och tog varsitt glas på en irländsk bar. På barens TV visades en rugbymatch (det är verkligen en brutal sport! :p), i bakgrunden hördes musik från Bob Dylan och runt omkring oss var det fullt med skrattande människor.

Vardagarna här har jag varit på njurmedicinska avdelningen, min nya placering. Dagarna där varierar mellan långtråkiga och riktigt bra. Avdelningsarbetet består mest av att organisera upp en oändlig mängd papper i de franska journalerna. Administrativt arbete är tråkigt i sig, men ännu värre är att jag oftast inte ens kan hjälpa till med allt då jag fortfarande har svårt att förstå mig på hur allt fungerar (de flesta patienter har till exempelvis tre olika pappersjournaler här på njurmedicin och jag har fortfarande inte listat ut vilka papper som ska vara i vilka och vilka sekreterare som har hand om vilka och var man, till och början med, ens hittar de olika blanketterna som verkar vara utspridda över hela avdelningen). Riktigt dåliga dagar spenderar jag alltså med att titta på då de franska studenterna gör hål i papper med labratorieprovsvar (och då och då ger mig en bunt med papper och en 5 min lång instruktion om vad jag ska göra med dem för att jag ska kunna få vara med lite jag också). Bra dagar har jag istället då jag lyckas komma iväg på mottagningar och hittills har jag gått med två duktiga njurläkare och lärt mig massor. Igår fick jag prata med, undersöka och skriva in en patient helt själv, något man gör hela tiden i Sverige men det här var första gången jag gjorde det på franska utan hjälp. När jag till slut lämnade ifrån mig min franska journalanteckning och gick för lunch kände jag mig helt oproportionerligt stolt (typ som om att jag precis fått nobelpriset i något), men stunderna då jag inte känner mig smått/helt korkad på de franska avdelningarna är fortfarande få och det är bäst att njuta av dem ordentligt tänker jag ;p.

Överhuvudtaget försöker jag skrapa ihop så många bra stunder/ögonblick här som möjligt. Jag åker hem om tre veckor och det gör att jag verkligen börjat värdesätta tiden jag har här. När jag vet att det inte är så många dagar kvar här blir det viktigare att göra det jag vill göra varje dag istället för att skjuta upp det. Det är ett fint sätt att leva och jag känner mig mer tacksam och medveten nu än vad jag normalt gör hemma. Vilket kanske är konstigt egentligen eftersom man aldrig vet hur mycket tid man har kvar på en plats eller tillsammans med någon. Jag hoppas att jag kan ta med mig känslan hem och i alla fall försöka sluta ta vardagarna för givet.

Det har slutat regna nu och solens strålar lyser genom molnen som fortfarande täcker himlen utanför mitt fönster. Jag tror att jag gå ut en stund och fånga lite solsken innan mörkret och regnet kommer tillbaka.

En glad crêpe :p, från Antoines födelsedagsfest i onsdags

Franska Anaël och födelsedagsbarnet Antoine (onsdag kväll)

I torsdags kväll lagade jag Tortilla de Patata efter recept från en spansk kompis och sjöng högt till musik under tiden. Formen på tortillan blev en katastrof (jag misslyckades helt med vändingen :p) men den blev god ändå.

Natt i Saint-Etienne

Vackra Lyon och floden Rhone som löper genom staden

Alex

Det var en varm och solig dag :)

Place Bellecour, Lyon

Ett väldigt franskt gatustånd i Lyon

En suddig bild från Pablos födelsedagsfest igår :D

Hjälte på natten hjälte på dagen?

Den här veckan varit som en berg- och dalbana. Den har pendlat mellan toppar på kvällarna då jag varit på fester/middagar och träffat härliga människor och haft sina dalar med sömnbrist och träningsabstinens.

Det har varit lov för studenterna (alla utom läkarstudenterna) och därför har många jag känner passat på att åka utomlands och universitetets sporthall stängt för veckan. Jag har försökt träna på egen hand och åkte till simhallen i fredags, men trots det har jag varit understimulerad och saknat mina vanliga kurser och många kompisar. För att kompensera upp för trötta dagar på sjukhuset och träningslösa eftermiddagar har jag istället haft fantastiska kvällar med fester och dans. Och ännu tröttare morgnar därefter så klart :p. Redan i måndags var jag jättetrött, jag tog t ex ut pengar i en automat i måndags eftermiddag och insåg inte förrän en halvtimme senare att jag aldrig tog mina sedlar utan bara bankkortet. De var borta när jag kom tillbaka och jag hoppas verkligen att den som fick/tog dem var en snäll och fattig tant som tänkt köpa mat till sin labrador för pengarna. För att ändå göra något positivt av dagen gick jag och köpte en cafe au lait och en croissant efteråt. Men jag var så trött att jag glömde bort att ta min kapsel med laktasenzym (som bryter ner laktos som jag annars inte tål) och fick istället en kväll med magsmärtor… :p.

I tisdags var jag på beer pong tillsammans med mina vänner från Spanien, som också är läkarstudenter. Det var bra stämning under kvällen och jag dansade i timmar innan vi till slut gick hem. Onsdagsmorgonen var såklart sådär, men efter en stor kaffe fick jag ändå en bra förmiddag. Jag var med en specialist på höft- och knäproteser och hans sekreterare. Det var femte (och sista) gången jag gick med dem och jag har verkligen fått en fin kontakt med sekreteraren som pussade mig på kinderna och önskade mig lycka till på min nästa placering när jag gick därifrån. Det är en jättehärlig kvinna som älskar ABBA och drömmer om att åka till ABBA-museumet i Stockholm.

På onsdagen var jag på maskeradfest. Jag gillar egentligen inte maskerader. Eller själva festerna är bra, jag tycker bara inte om planerandet med att hitta en bra utklädnad innan. Jag tycker att alla steg (funderandet, letandet, handlandet) mest är jobbiga och dessutom får jag lite prestationsångest. Det är synd, jag tänker att människor som gillar maskerader ofta brukar vara fantasifulla, nyfikna människor med mycket humor och i hemlighet skulle jag vilja vara en maskeradälskare. Men man är det man är.

Hur som helst letade jag i tisdags maskeradkläder tillsammans med mina spanska vänner och det gjorde det hela mycket roligare. Vi hittade en butik med alla möjliga sorters utklädnader och provade hattar, kostymer och lösöron. Till slut hittade vi varsin polishatt och vattenpistol och jag kände att det var lagom avancerat för mig. Teresa undrade om vi inte kunde få lite rabatt då vi var så många som köpte hattar och försäljaren gav oss några paket smällare istället. På kvällen på väg mellan en bar och maskeradfesten kastade vi alltså smällare (väldigt tysta såna i alla fall) och sjöng spanska sånger i våra polishattar. Den ca 55-åriga bartendern på nattklubben tog en av våra vattenpistoler och startade vattenkrig med killen som arrangerat festen. Det var en bra kväll ;).

I torsdags sov jag länge, pluggade och träffade sedan Laura, Rocio och Teresa (de spanska läkarstudenterna) och åt kakor i deras korridorsrum.

På fredagen var jag på halloweenfest. Japp, två maskerader på samma vecka… :p. Den här gången klädde jag ut mig till katt och hade faktiskt riktigt roligt när jag målade kattnos och ögon med eyeliner. Festen var i gymlokalen i ett av studentresidensen, med dåliga högtalare, trevliga människor och öl i plastglas. Det var bra stämning och jag träffade många vänner och många spännande människor jag inte pratat med förut (som en framtida diplomat från Uzbekistan – jag visste knappt att det var ett land innan, en tjej från Moldavien och en jättetrevlig tjej från Kroatien som blivit lite kär i Saint-Etienne efter sitt Erasmusutbyte här och nu kommit tillbaka för att läsa en master också).

I lördags var jag hemma hos min kompis Alex som bjöd mig med flera på libanesisk mat. Vi åt kyckling med kryddigt ris och bönsalsa och det var jättegott. Förutom jag var det ett par från Mexico och en man från Kuba med hans franska fru där och eftersom varken mannen från Kuba eller mannen från Mexico pratade franska blev det väldigt mycket spanska. Efter all tid med de spanska studenterna börjar jag kunna fatta några ord på spanska, men oftast är det svårt att förstå mer än så. Någon gång i framtiden vill jag verkligen lära mig spanska. Jag börjar inse hur pass stort det är och det är många människor i världen som pratar spanska som enda språk.

Idag har jag varit på bio och såg Gone Girl med några vänner. En thriller med psykopatisk twist. Lite för läskig för mig egentligen, men spännande ändå.

När jag rabblar upp min vecka så här så inser jag att jag hunnit med mycket ändå. Trots det har jag i veckan känt att jag har haft mycket dötid och jag börjar dessutom längta lite efter rutinerna jag har i Sverige med tidiga morgnar och sammanhängande sömn. Jag har också en enorm lust att resa iväg och se något nytt, kanske att jag kommer iväg någonstans nästa helg. Den här veckan har jag inte kunnat hitta någon som vill göra en kort helgutflykt eftersom de flesta redan varit/var iväg på resa eller varit för  trötta.

Mitt humör har också varierat ovanligt mycket den här veckan. På kvällarna känner jag mig väldigt levande och njuter av att kunna få träffa så många spännande och olika människor. På dagarna har jag istället ofta känt mig rastlös och orkeslös på samma gång. En frustrerande kombination. Jag skulle behöva sova åtta timmar mer än en natt per vecka och jag skulle behöva fler långa samtal med någon jag känner väl och färre ögonblickskonversationer. Samtidigt är jag rädd för att inte hinna uppleva allt jag vill och jag vet att jag mår som bäst när jag har mycket aktiviteter.

Imorgon ska jag börja min placering på njurmedicinska avdelningen och på eftermiddagen ska jag äntligen få träna igen. På kvällen funderar jag på att gå på en föreläsning om Ebola och sedan besöka min granne Miriam och ta med mig några brownies dit. Jag skulle också vilja läsa lite om fotens anatomi, titta i min nya Paulo Coelho på franska, gå igenom en artikel och kanske laga mat. Istället skulle jag kanske må bättre av att bara lyssna på lugn musik och slappna av. Det är svårt att hitta balans mellan återhämtning och aktiviteter. Ändå tror jag att jag är bra mycket bättre på den balansen än vad jag var för några år sedan. Den här veckan ska jag verkligen försöka känna efter lite mer och anpassa mig efter vad jag orkar. Hur det kommer att gå? Fortsättning följer.

Från polisfesten i onsdags :)

Halloweenfesten. Ceyhun från Turkiet är blodtörstig vampyr.

Två personer jag inte känner :p, Amanda från Kanada, Alex som jag var hos i lördags och paketinslagna Cleo och Veronica :).

:D