Safari!

Fredag

Tidigt på morgonen lämnade vi Nkinga och åkte buss till nästa etapp av vår resa som är safari.  Vi hade en åtttimmarsresa till Makuyuni där vi sedan blev upphämtade av vår guide som körde oss till vårt hotell. Vi bor väldigt lyxigt. Personalen stod och väntade med varma handukar när vi kom och det låg blommor strödda över våra 120 cm sängar.

Det känns väldigt konstigt att vara turist igen och det är första gången på två veckor vi ser andra västerlänningar. Vi kommer på oss själva med att bli irriterade på de amerikanska turisterna och tycker det är tråkigt att den lilla lokalbefolkning vi mött bara velat sälja saker till oss.

På hotellet mötte vi upp med Emanuel, Maggis pojkvän, som ska följa med oss de två sista veckorna. Trötta men glada satt vi alla fyra och åt god hotellbuffé och drömde om morgondagens safari.

Lördag – Ngoregore Crater
Idag gick vi upp tidigt, åt frukost vid sex och åkte iväg mot Ngoregore national park en halvtimme senare.

Ngoregore-kratern är en 3762 kvadratmeter stor krater som omringas av berg och djungel.  Nere i kratern det stepp/savann och det finns lite träd och vattendrag här och var. Ngoregore är ett naturreservat sedan år 2004 och känt för sitt rika djurliv (och nu börjar jag låta som en discovery channel-dokumentär… ;).

När vi kommit innanför grindarna till reservatet åkte vi igenom grön djungel på slingringa bergsvägar tills vi kom till randen av kratern där vi gick ut och tittade. Utsikten var helt fantastisk. Vi var ca 600 meter upp över kratern och hade överblick över hela området. Man kände sig liten och ödmjuk.

Efter utkikspausen gav vi oss ner i kratern och började safarin på riktigt.

Under dagen körde vi igenom hela området och såg massvis med djur längs med vägarna. Innan idag hade jag en tanke om att vi skulle få se lite djur på avstånd och med lite tur kunna få några bra bilder genom att använda kamerans zoom. Men det kryllade av vilda, vackra djur överallt. Precis intill bilen såg vi zebraflockar, strutsar och gnuer. Vi åkte rakt igenom en vild hjord med bufflar och åt lunch 20 meter från en flock flodhästar. Under lunchen blev Maggi för övrigt av med sitt kycklinglår då en stor rovfågel dök ner från ingenstans och tog den ur händerna på henne. Kan det bli vildare? ;)

Dagens absoluta höjdpunkt var lejonen. Strax innan lunch såg vi en stor samling jeepar framför oss på vägen. Guiden sa att de stannat för att se lejon och vi ställde oss upp och spejade ut över steppen för att försöka få en skymt av djuren. När jeepen sakta rullade framåt insåg vi att lejonen inte låg ute i gräset någonstans utan på vägen mitt bland alla bilar! På två meters avstånd fick vi se två fullvuxna honor och tre små lejonungar. Honorna var jättefina med stora tassar och smidiga kroppar. Ungarna var underbart knubbiga och klumpiga och alldeles ulliga. Vi var så nära att vi kunde se alla detaljer och jag har nog aldrig varit med om något så mäktigt.

Efter en makalös dag kom vi tillbaka till hotellet runt klockan fyra och sedan dess har vi badat i deras pool och nu sitter Maggi, Magda och Emanuel och spelar kort medan jag försöker balansera laptopen i solstolen. Och nu kommer en tjej som jobbar här med varma popcorn till oss.

Det är bra nu.

Söndag – Tarangire park

Idag åkte vi till Tarangire park som är större än Ngoregore Crater, men som inte har samma vackra miljö utan är mer som en slät savann. Här i norra Tanzania finns åtminstone fyra större parker där man kan åka på safari – Serengeti, Ngoregore Crater, Lake Manyara och Tarangire park. Serengeti är den allra bästa och är många gånger större än de andra med ett fantastiskt djurliv – men en resa dit tillät inte studentbudgeten och vi har haft tur både idag och igår och sett mer ovanliga djur på nära håll än vad många ser i Serengeti (enligt vår guide i alla fall).

Tarangire park är döpt efter gire – dvs vårtsvin på swahili – och vi såg en flock vårtsvin mot slutet av turen genom parken. Det är jättefula djur (så pass att de blir väldigt charmiga bara för det) med stora trynen, utstickande polisonger och rejält underbett. De är egentligen ”feldimensionerade” och har för långa framben i förhållande till nacken och måste därför gå ned på knä när de ska äta, annars når de inte. Väldigt sympatiskt på något vis.

På väg genom parken började vår guide helt plötsligt köra jättefort efter att han pratat med kollegorna via radion. Man hade nämligen fått syn på geparder! Geparder är vanligtvis väldigt skygga och jagar på natten. Men idag fick vi se två stycken geparder dela på ett byte, 100 meter från vår bil! Otroligt vackra och smidiga djur! Varenda rörelse de gör är perfekt koordinerade och man ser hur pass livsfarliga de är.

I parken såg vi även mängder med afrikanska elefanter som gick i flockar, sida vid sida med zebror, gnuer och giraffer. Det är magiskt att se den vidsträckta afrikanska savannen och alla magnifika djur som strövar bredvid varandra, precis så vilda och fria det är tänkt att de ska vara. Medan guiden körde genom parken ställde jag mig upp och hade överkroppen utanför den uppfällda takluckan. Akaciaträd och hundratals år gamla balboaträd svischade förbi mig och var jag än vände mig om sträckte savannen ut sig, full med flockar av muskulösa zebror, graciösa gaseller, haltande gnuer, spinkiga giraffer och kloka elefanter. Vägdammet fick mina ögon och lungor att svida, och utsikten gjorde mig andlös.

Utanför Ngoregore

Utsikt över Ngoregore Crater

En "common giraffe" och en "Massai giraffe" - de två sorterna som finns här. Twiga - giraff på swahili

En hjord gnuer. Lustiga djur som springer haltande och är väldigt fula. På nära håll ser de ut som slitna hårdrockare.

Hyenor - mycket fluffigare och gosigare än vad jag föreställd mig. Fisi - hyena på swahili (kanske för att de luktar äckligt? :p)

Två flodhästar som sover middag. 

Bufflar - Mbogo. Utav the Big Five (lejon, buffel, gepard, noshörning och elefant) anses buffel vara den farligaste. Ett ensamt lejon klarar inte av att fälla en buffel, för att lyckas behöver de oftast vara fyra stycken som attackerar. The Big Five är förresten inte savannens fem största djur utan de fem djur som förr ansågs vara allra farligast att jaga till fots. Idag är blir de förhoppningsvis bara fotade istället.

Lejon - en meter från mitt nedvevade fönster!!

Simba - lejon på swahili

En strutshona. De kan springa i upp till 75 km/h och ser ut som överdimensionerade hönor med pinnben och jättehals, mycket märkliga egentligen.

Punda milia - Zebra på swahili

Stolt strutshane

Tembo

Gepard! (och tre självmordbenägna zebror :p) Maggi och Magda fick betydligt bättre bilder eftersom deras kameror har bättre zoom, men jag har inte hunnit lägga över dem ännu.

Twiga

Vårtsvin - nere på knä för att nå till maten :)

Projekt Outreach

Idag följde vi med ett gäng sjuksköterskor ut till en by för att vaccinera byns barn och ge mödravård. Här på sjukhuset finns det ett projekt som heter Outreach som består av en grupp sköterskor som varje tisdag och torsdag åker runt till byarna häromkring. I byarna vaccinerar de alla nyfödda, alla tvååringar och alla sexåringar. Dessutom delar de ut vitamin A, folsyra och avmaskningsmedel. De gravida kvinnorna får en stelkrampsspruta och undersöks sen ordentligt.

Vi åkte från sjukhuset vid niotiden idag och resan var skumpig som vanligt. Vi satt inklämda fyra personer (varav en gravid sköterska) i baksätet och hängde på varandra beroende på vilket håll bilen tippade åt för tillfället. Det var roligt att komma utanför Nkinga och se mer av området runt omkring. Vi åkte på röda sandvägar och naturen utanför var snustorr. Då och då passerade vi lerhus med halmtak. Det är svårt att förstå hur enkelt människorna i byarna lever här.

På vägen stannade vi till hos några av gruppens vänner och fick med oss en skål grillad sötpotatis och rostade jordnötter, gott :).

Efter ca en timme var vi framme i byns centrum. Det bestod av två skolbyggnader och en utomhustoalett. Invånarna i byn bodde utspritt i omgivningarna och vi såg några hus på håll.

Vi fick vara med och vaccinera och jag förstår verkligen inte hur sköterskorna lyckades hålla reda på alla barn och vilka som skulle ha vad. Folk kom fram i en klump och ena sjuksköterskan gav av order om vad som skulle ges till vem. Vi saknade Sveriges system där man går in en i taget och säger sitt personnummer innan vaccineringen. Nu blev jag orolig för att det blev rätt vaccin till alla, men sköterskan verkade som sagt ha koll trots kaoset. Vi gav vaccin mot mässling (axeln), tuberkulos (axeln), pneumokocker (höger lår), ett blandvaccin mot många sjukdomar (vänster lår), rotavirus (munnen) och polio (munnen). Inte alla till alla som tur var, men många bebisar fick i alla fall två sprutor var och två vacciner i munnen. Man känner sig som en särskilt hemsk människa när man sticker nålar i bebislår. När vi var klara satt trettio små barn och grät hos sina föräldrar och vi konstaterade att vi aldrig fått så många barn att gråta på samma gång förut… Mammorna var i alla fall glada och skrattade när vi försökte prata med dem på dålig swahili.

Det är så bra att det här projektet finns. Människorna i byarna lever så enkelt och ohygieniskt och skulle inte ha en chans mot många av virusen och bakterierna vi vaccinerade barnen mot idag. Varje by får besök en gång i månaden så Outreach kan hålla koll på alla gravida kvinnor och ge dem råd och rekommendera de som behöver det att komma in till sjukhuset. Vi blev glada och hoppfulla av att se jobbet det här teamet gör.

Däremot mådde vi så där när vi väl kom hem. Vi var trötta, hungriga och hade vätskebrist redan när vi satte oss i bilen på väg hem. Ungefär halvvägs stannade vi till vid ett litet lerhus och blev bjudna på mat av en vän till sjuksköterskorna. Vi fick ugali (majsgröt med konsistens som deg och ingen smak alls), ris med torkade sardiner (som smakade lite jäst och gjorde mig illamående) och någon slags mjölk som var väldigt sur och full med klumpar. Vi satt på golvet i kvinnans hus och åt med händerna och pratade. Det var rörande att hon bjöd oss på mat trots att hon verkade ha så lite. Däremot var det jobbigt att äta av allt för att vara artig och uppskattande när jag blev mer och mer illamående. Innan vi åkte undrade hon om hon kunde få vara med på bild. Så jag tog en och hon blev överlycklig! Hon skrattade en hel minut och slog ihop händerna av glädje.

Nu har vi varit hemma en timme och hunnit återhämta oss lite. Vi har sovit lite och druckit vätskeersättning. Ikväll blir en lugn kväll tänker vi. Kanske att vi tittar på någon av filmerna som finns här i Maggans hus. Lugna kvällar brukar vi kunna krypa ihop framför en film, äta färsk frukt och ha det mysigt.

På fredag morgon åker vi härifrån och det känns sorgligt. Jag kommer sakna Nkinga och människorna här. Innan vi åker vill vi hälsa på hos en skola för sjuksköterskor som finns här, besöka CTC (en öppenvårdsavdelning som tar hand om alla patienter med HIV i närområdet), se lite fler operationer, och säga hej då till alla.

Det blir en jättelång bussresa igen på fredag och därefter ska vi på safari i två dagar. På måndag åker vi till Zanzibar. Mycket att se fram emot :).

På väg till byn

Kö till vaccination (innan den förvandlades till en oordnad klump istället)

Vaccinerande

Maten vi fick

Kvinnan som jättegärna ville vara med på bild :)

Sjukhus, vänskap och reality check

Det är söndag morgon och jag har äntligen fått igång min dator. Igår upptäckte jag att den lagt av och stod och stampade i ”Windows avslutas”-läge, där har den antagligen varit ett par dagar. Omstarter och vila över natten fungerade inte och jag vaknade tidigt idag för att göra ett nytt försök, men med samma resultat. För en stund sen kom Magda upp och hittade mig med datorn upp och ned och en kockkniv i handen jag försökte använda som skruvmejsel (varför man inte ska lämna mig ensam med teknik). Till slut gav jag upp, startade om den en sista gång och satte mig och läste, då kom den helt plötsligt igång och jag vet fortfarande inte varför. Jag har inget tålamod med tekniska problem, det tar fram mina sämsta sidor (verkligen :p) och får mig att känna mig okunnig. Förhoppningsvis kan jag hålla sams med datorn de här veckorna i alla fall.

Annars har vi det riktigt bra här. Igår satt vi ute på altanen och åt frukost. Vi pratade om att det kändes som att det var första gången på länge vi hade en riktig semester och paus från allt. Jag älskar att vara här. Varje dag upplever vi nya och saker och lär oss massor om oss själva. Många personliga saker vi behövt skjuta undan under skolåren kommer fram nu och att se problemen människorna har här ger oss perspektiv på våra liv.

På vardagarna går vi upp tidigt och går till sjukhuset. Den här veckan har vi varit mycket på operationsdelen av sjukhuset och har fått vara med och assisterat och sytt en del. När vi inte är där går vi runt till de olika mottagningarna och avdelningarna och försöker se och fråga så mycket som möjligt.

Efter min utbildning skulle jag vilja komma tillbaka till Östafrika och jobba något år. Jag drömmer om att bli en läkare som kan klara av de flesta akuta situationer, som kan operera livshotande tillstånd och samtidigt kunna det som behövs om infektioner, internmedicin och barnavård. Läkarna här nere klarar allt det, för att de måste. De kan tolka patienters röntgenbilder (i Sverige har vi röntgenläkare som är specialister på det) och symptom, vet det mesta om hur sjukdomarna och läkemedlena fungerar här och alla läkare här nere kan gå in i buken hos en patient med okända magsmärtor, leta sig fram till orsaken, och operera. (Något som för det första inte händer i Sverige då vi först undersöker de patienterna med CT, och därefter är det en specialiserad kirurgläkare som opererar den numera kända/starkt misstänkta åkomman).

Självklart blir vården i Sverige mer patientsäker då varje litet område lämnas till specialister, men jag kan ändå inte låta bli att känna att jag skulle vilja lära mig mer än vad jag har möjlighet till i Sverige. Efter ett halvår här nere som färdiga läkare skulle vi ha lärt oss akuta operationer som kejsarsnitt och blindtarmsinflammation och kunna hantera livshotande tillstånd hos både barn, vuxna och gravida.

Däremot vet jag inte om jag skulle vilja tillbaka till just Nkinga. Det är något magiskt över att vara här just nu, med Maggi och Magda, och jag tror inte att det kommer gå att återskapa.

Igår sov vi länge och gjorde oss extra fina innan vi gick iväg till byns marknad som hålls på lördagar. Vi satte på musik på Magdas iphone och dansade i vardagsrummet så att Raheli, vår hemhjälp, började gapskratta och klappa händerna. På det lilla torget var det fullt med afrikanska tyger, kryddor, skor och grönsaker. Vi har lärt oss siffrorna och kan pruta lite granna på swahili nu vilket är jätteroligt. Däremot blir vi nog fortfarande rätt så lurade och igår så råkade jag dessutom pruta upp ett tygstycke med 500 shilling på grund av språkproblem (Jag trodde att varje meter kostade 7500 shilling och började med att säga att jag kunde betala 8000 shilling för en tvåmetersbit. Men med tanke på att försäljaren först såg på mig som att jag var dum i huvudet och sedan tog emot pengarna med ett gigantiskt leende så tror jag att han menade hela tygbiten när han sagt sitt pris.) Men men, 500 shilling är i alla fall bara 2 kr, det är ett billigt pris för att göra någons dag tänker jag :p.

Igår eftermiddag åkte vi på utflykt tillsammans med vår granne Lillian och besökte en liten sjö utanför Nkinga. Vägen dit var knappt körbar och ofta var bilen lutad 45 grader i sidled eller insvept i buskar på båda sidor. Det är alltid spännande att åka bil/buss här nere.

Sjön var fin och vi njöt av den lite friskare luften. Lillians son var med och lekte vid strandkanten och en stor flock boskap vadade förbi oss ned mot vattnet efter en stund. Vi pratade med Lillian om Tanzania och hur det är att leva här. Hon är frustrerad över att utbildningen kostar så mycket (60 % av befolkningen är analfabeter!), att vården är för dyr för många, att politikerna är korrumperade och över hur svårt det kan vara att vara kvinna här. Det är till exempelvis olagligt med abort här. Samtidigt blir man relegerad från skolan och ofta utstött socialt om man skulle bli gravid utan att vara gift, oavsett om graviditeten beror på våldtäkt eller inte. Därför är olaglig abort vanligt, något som kan göra tjejerna infertila och i värsta fall dödligt sjuka.

Det är svårt att ta in deras situation. Det är så frustrerande att många har det dåligt och det är framför allt svårt att inse att det är något som är mycket svårt att förändra. Saker som är självklara i Sverige kan folket här än så länge bara drömma om. Samtidigt är det ett starkt och kärleksfullt folk vi möter och de förtjänar så mycket bättre. Vi sa till Lillian att vi beundrade henne och att det hon gjorde var viktigt. Hon är lärare för sjuksköterskor, uppfostrar sin dotter till att bli självständig och välutbildad och har precis skrivit en avhandling om synen på abort i Tanzania. Jag tror att varje person som Lillian gör en skillnad, som så småningom kommer kunna leda till stora förändringar. Jag önskar bara att det kunde gå fortare.

Huvudgatan i Nkinga

Torget en vardagskväll

Samma torg under marknadsdagen

Kvinnan till vänster ville så gärna smita med på bild

Barnen är också fascinerade av kameror

Vår vän Asifiwe

På väg till sjukhuset

Dr Lindgren in action!

Magda och David, en av operationssköterskorna

Sjön vi besökte

Berörd

Idag är det måndag, men eftersom det är något slags holiday idag känns det ändå som helg och vi gick hem tidigt från sjukhuset idag. Vi är väldigt trötta alla tre och både Magda och Maggi ligger och sover middag nu. Det har varit en omskakande helg och det är svårt att tänka sig att vi bara varit här i fyra dagar.

Igår umgicks vi bland annat med en ung man som heter Asafiwe (”Praise” på swahili). Han läser till lärare och tar hand om byns föräldralösa på sin fritid. Vi försöker lära oss swahili av honom och igår hjälpte han oss översätta ett brev vi skrev till husan som jobbar här, eftersom hon inte förstår så mycket engelska. Vi försökte bjuda honom på mat, men han ville bara ta emot vatten och te. Vi fick följa med och träffa de föräldralösa barnen. Hans tanke var nog att vi skulle se hur de hade det och sedan gå därifrån.

När vi kom fram till huset barnen bodde i stod de alla uppradade och väntade spänt på att få träffa oss. De blev lite blyga och sprang undan när vi närmade oss och vi satte oss ned på huk och småpratade lite tills de nyfiket kom fram. Vi blev visade in och hur de bodde krossade mitt hjärta. Huset var smutsigt med öppna fönster och kala betongväggar. Det fanns tre sängar som de åtta barnen delade på. Barnen var smutsiga och hade sår på armar och ben. Asafiwe frågade om vi ville gå när han visat oss runt och vi sa att väldigt gärna ville stanna kvar och leka. Tillsammans med barnen sjöng vi sånger, dansade, lekte ringlekar (bland annat ”Små grodorna”) och tog massor av bilder. De var fascinerade av kameran och hur de såg ut på bild. Jag tog upp en flicka i knät, vaggade henne och sjöng. Vi gjorde vårt allra bästa för att visa barnen hur speciella, älskade och värdefulla de är. Vi stannade en timme och jag tror att Asafiwe kände sig orolig över att vi blev besvärade. Han beklagade att vi blev smutsiga av att sitta på golvet och varnade för att barnen kanske kunde ha sönder mina glasögon om de kom för nära. Vi förklarade att vi var så glada över att vara där och inte hade något emot att bli smutsiga. Det var helt underbart att se barnens glädje och så fruktansvärt orättvist att var och en av barnen inte hade en egen familj som gav dem kärlek varje dag. Asafiwe försöker laga mat och ge det nödvändigaste till dem inklusive utbildning, tillsammans med några andra personer i byn som skänker pengar. Vi tänker att vi ska köpa en boll och en nalle till barnen och ge pengar när vi åker härifrån. Jag önskar att vi skulle kunna ge alla en familj och en framtid där de kan bli vad de vill.

På sjukhuset möter vi många väldigt sjuka människor som inte går att bota. Det är vanligt att befolkningen här söker sjukvård alldeles för sent, med till exempelvis en redan metastaserad cancer eller ben som måste amputeras. Det är också frustrerande att se patienter som kanske skulle kunna botas i Sverige men inte här. Sjukvården här nere är väldigt bra överlag, och långt över mina förväntningar. Men det finns till exempelvis inte pengar till specialinriktad cancervård och möjligheterna att transplantera organ tycks vara små.

Det är tufft att se hur orättvis världen kan vara. Det är lätt att må dåligt över att vi har det så bra, medan andra saknar möjligheterna. Våra egna känslor av otillräcklighet kan spädas på av förväntningarna vi möter från en del att förändra deras liv. En kille frågade Maggi häromdagen om hon kunde finansiera hans framtida läkarutbildning och hon förklarade att hon inte hade de ekonomiska möjligheterna då hon själv var student och kämpar för att få ekonomin att gå ihop i Sverige. ”Never mind then” sa killen med hopplöshet och förakt i rösten och visade tydligt att han inte trodde på henne.

Samtidigt blir vi bemötta med glädje och nyfikenhet av de allra flesta. Jag imponeras av deras sätt att leva. Människorna här har hela tiden nära till skratt och njuter av att umgås med andra. Folk kommer hem till oss knackar på för att de är nyfikna och vill hälsa oss välkomna. De skrattar högt åt våra försök att prata swahili och är nyfikna på hur vi har det i Sverige.

Jag trivs här nere. Jag trivs med människornas värme och glädje och jag trivs med hur okomplicerat livet kan kännas. På ett sätt känns saker och ting mer levande här nere. Det är som att Afrika har träffat oss rätt i hjärtat och får oss att gråta, skratta och fascineras. Vi lämnas aldrig oberörda.

Nkinga

Det här inlägget skrev jag i fredags kväll, nu har vi äntligen lyckats få tag på internet, så här kommer det, några dagar senare:

Arusha – Nkinga
Igår morse reste vi med buss från Arusha hit till Nkinga, byn där vi ska bo i två veckor.

Bussen vi tog skulle gå klockan sju och vi skulle få skjuts in till stationen kl 6.30 och frukost på vandrarhemmet klockan sex. Så vi staplade upp jättetidigt igår och försökte packa i ordning samtidigt som vi vaknade. Solen går upp runt klockan sju och ner kl 19 på kvällen, så innan klockan sju är det becksvart och det känns som att man vaknar upp till svensk vinter.

När vi vaknat till gick vi till vandrarhemköket, men där fanns ingen. Vi såg en gryta med kokande vatten och hörde att någon stod och duschade, men det här med frukosten verkade visst vara bortglömt. När de som skulle hämta oss kom förklarade vi desperat läget (tanken på utebliven frukost och en åttatimmars bussresa utan pauser gjorde mig orolig :p), så de rotade fram lite långfranska och sylt som vi åt samtidigt som vi packade in våra grejer i bilen (Magda fick en glutenfri energibar av mig istället).

Busstationen var en upplevelse i sig. Bussarna stod huller om buller och det var väldigt svårt att lista ut vilken som skulle vart eftersom det inte fanns en enda informationsskylt på vare sig stationen eller bussarna. När det kom en ny buss sprang en stor grupp människor fram till den och försökte tränga sig in, samtidigt som man skrek och puffade till grannen för att säkert få komma med. Vi var så glada att vi hade med oss någon som kunde hjälpa oss ta reda på vilken buss vi skulle med.

Vår buss var försenad tjugo minuter och när den väl kom samlades en stor grupp kring dem och det var svårt att komma nära utan att bli undanknuffad. Bussen hade en bagagelucka som var fylld med rissäckar och väskor, i den försökte alla att knuffa in sitt bagage, så även vi och mannen som skjutsat oss. När folkgruppen blev för närgången startade bussen och åkte iväg ett tiotal meter medan alla sprang skrikande efter och processen med att få in sitt bagage började igen. Det här upprepades tre-fyra gånger och varje gång blev vi lika förvånade. Till slut fick vi in vårt bagage och männen som hjälpt oss skrek högt av glädje. Nästa projekt blev att komma på bussen. Att ta sig upp för trappan var jättesvårt och så fort man kommit en bit framåt knuffades man bakåt igen, och blev hängade mellan människorna framför och bakom. När vi till slut tagit oss in i bussgången var alla sittplatser tagna och vi blev stående i mitten samtidigt som bussen åkte iväg. Vi tittade på varandra och tänkte att det här kommer bli roliga åtta-timmar. En man som jobbade på bussen skrek till oss att våra platser var lediga.

Det var bara det att de platserna och golvet var nedspydda av en stackars illamående kille som satt ihopkrupen på det innersta sätet. Vi valde att stå istället. Jag gav killen ett åksjuketuggummi, även om det nog var lite sent :p. När vi hade åkt ett tag tittade en man på våra biljetter igen och insåg att våra platser var på raden framför och att någon satt sig fel, så till slut fick vi tre sittplatser.

Under bussturen hade vi två stopp för toalettbesök. Det första varade i fem minuter och gick ut på att alla i bussen skulle ut på en åker och kissa. Jag och Magda kom av sist och alla stod och ropade att vi skulle skynda oss när vi satt och försökte kissa bakom två buskar på åkern. Till Maggi försökte de med swahili och gester förklara att hon också skulle sätta sig och tolkade hennes engelska ”I don’t need to” som att var pryd och inte vågade och skrek ännu mer.

På bussen fick vi mer språkproblem när vi försökte förklara att vi skulle gå av vid byn Ziba. Vi frågade hur långt det var till Ziba, de frågade om vi skulle kunna tänka sig att gifta oss med en afrikan och om vi var singlar. Vi fortsatte att fråga om Ziba och de sa att de ville ha våra mobilnummer. Maggi deklarerade att vi alla hade fästmän och med hjälp av vår swahili-svenska bok lyckades vi till slut få reda på att vi skulle vara framme vid Ziba klockan två.

Klockan halv fyra hade vi börjat bli fundersamma, speciellt eftersom ingen fortfarande verkade förstå oss. Man hade torkat upp spyorna på golvet bakom oss och samtidigt råkat smeta av trasan på mitt ben innan jag fattade vad som hände och han dra undan det. Solen låg på oss där vi satt inklämda tätt ihop, med vår packning över oss. När bussmannen till slut pekade ut och sa ”Ziba” blev vi överlyckliga. Halvvägs av från bussen insåg jag att jag glömt kvar min sjal. Jag gick tillbaka för att leta efter den och en kille plockade upp det från golvet där den legat i resterna från de halvt upptorkade spyorna. Jag blev stående och stirrade på killen ett tag innan jag tackade, tog min sjal i ett rent hörn, och stapplade av bussen.

I Ziba möttes vi av en väldigt vänlig man som körde oss till Nkinga. Vi åkte på en slingrande grusväg och mötte kvinnor i färggranna sjalar och folk på cyklar. Det var jättevackert.

I Nkinga ska vi bo i Margaretas hus då hon är i Sverige nu (vår kontaktperson på Nkinga och en verklig eldsjäl för sjukhuset). Vi möttes av hennes husa som gav oss en varm kram och hälsade oss välkomna. Huset är fantastiskt. Rent, stort, med fint kök och toalett och otroligt hemtrevligt med en blandning och afrikanska och svenska detaljer. Husan hade gjort en stor lunch åt oss med vattenmelon och vi blev nästan tårögda av glädje.

Nkinga Referral Hospital
Idag besökte vi sjukhuset. Dagen började med en gemensam bön då alla samlades och sjöng, det var mysigt och stämningsfullt.

Därefter var det morgonmöte som var långt, utdraget och mestadels på swahili. Under dagen fick vi följa med en läkare på medicinavdelningen. Han hade hand om ca trettio patienter under förmiddagsronden och förklarade samtidigt för oss vad patienterna hade och hur han tänkte sig behandlingen. Jag blev väldigt imponerad över att möta någon så kunnig som dessutom tog sig tid att hjälpa oss förstå de olika diagnoserna. Han blev chockad när vi inte kunde de olika behandlingsregimerna för HIV, när vi inte kände igen vissa afrikanska parasiter och när vi förklarade att det var första gången vi såg en aktiv tuberkulos på en lungröntgen han visade oss.

Senare hade vi ett långt samtal om hur olika sjukdomarna är i Sverige jämfört med Tanzania. Att vi i Sverige knappast har några infektioner, men desto mer hjärt- och kärlsjukdomar och psykiska sjukdomar pga mycket stress i samhället. Han hade svårt att förstå hur så många kunde må psykiskt dåligt i ett land som Sverige och vi förklarade att det är vanligt med stress och ensamhet i Sverige, då det är ett land där det är viktigt att klara sig själv som individ och då karriären är en del av ens identitet. Han berättade att det i Tanzania är helt tvärtom och att han kunde uppleva det som jobbigt att han hade ansvar för att försörja och ta hand om så många personer. ”When you marry in Tanzania you’ll have five families – one with your wife and children and one on each of the partners parents side”. Jag tror att han önskade att han haft möjlighet att fokusera mer på sin kärnfamilj och sin karriär. Kanske vore en medelväg mellan Sverige och Tanzania det bästa.

Imorgon är det helg och alla mottagningar är stängda på sjukhuset. Förhoppningsvis kan vi hitta några avdelningsläkare att gå med. Det är frustrerande att inte kunna prata ordentligt med patienterna då vi inte har språket och mycket är så annorlunda vad gäller sjukdomarna som är vanliga här och vilka behandlingsalternativ de har. Någonstans hade jag hoppats på att kunna bidra mer och kunna göra skillnad men jag tror att vi de här veckorna framför allt kommer att kunna observera hur de gör här och försöka lära oss så mycket så möjligt. Att vara här är utvecklande och jag känner hur min världsbild hela tiden förändras. Vilket i och för sig var det jag hoppades på med den här resan. Jag vill få nya perspektiv och lära mig mer om olika sätt att leva och mer om mig själv. Idag pratade vi om hur tacksamma vi är över att få vara här och uppleva den här världen.

Apropå kulturkrockar så var jag och Magda ute och sprang idag. Två vita människor i tights/shorts som var ute och sprang utan anledning fick hela byn att stanna upp ett tag och vi kände oss väldigt utstirrade. Bortom byn sprang vi på en röd grusväg och såg solen gå ner över de afrikanska slätterna. På vägen tillbaka började en liten tjej springa efter oss och när vi log mot henne skrattade hon tillbaka och ropade ”Hello sisters” med solen glittrande i ögonen.

 

Från Arlanda

Från mellanlandningen i Qatar

Fruktstund på vår altan i Nkinga

Utanför huset

Många stirrar på oss på gatorna och häromdagen var det någon som tog upp sin telefon för att ta kort på oss, så tog vi upp våra kameror och tog kort på honom tillbaka.

This is Africa

Nu är vi framme i Afrika! Och jag har dessutom hittat en internetsticka till datorn (happy day). Resan hit har varit lång och upplevelserik.

Jag och Magda åkte hemifrån Linköping i måndags eftermiddag och träffade Maggi och hennes familj i Stockholm där vi sov över. Det var så roligt att träffa Maggi och Magda igen och peppa för äventyr. Vi lyssnade på låtarna från lejonkungen och sjöng med högt och falskt till "Circle of Life". Hemma hos Maggis mamma och styvpappa blev vi bortskämda med jättegod mat och frukost och på morgonen fick vi skjuts till flygplatsen, väldigt omtänksamt! :)

Flygningen ner kändes som en evighet. Först flög vi i sex timmar från Arlanda till Doha, Qatar, där vi hade sju timmars transittid innan nästa avgång. Vi strosade runt på flygplatsen, övade på swahili, hittade god mat (och godiva-praliner! :p) och bara myste. Det är något speciellt med flygplatser. Jag älskar att se så många olika människor på samma ställe. Alla på väg någonstans, antingen på affärsresa, eller hem till sin familj, eller ut på sitt livs äventyr.

Andra flygningen tog sju timmar inklusive en mellanlandning i Dar es Salaam då personalen hysteriskt väckte samtliga passagerare på planet för att reda ut vems handbagage som skulle stanna till Kilimanjaro Airport, och vems som skulle av i Dar es Salaam.

Till slut landade vi på Kilimanjaro Airport, kl 9.20 i morse. Vädret var mulet och ganska kallt. De har ”cold and dry season” nu och det innebär att det är som bra svenska sommardagar, över 25 grader och uppåt här i norra Tanzania. På flygplatsen ordnade vi visum och gick sedan ut för att möta Mr Kittoh som vi bestämt via mejl skulle hämta upp oss och ordna med morgondagens busstransport till Nkinga.

Mannen vi mötte var lite tystlåten först men mjuknade snabbt och snart satt vi och pratade om hans liv och försökte lära oss så mycket swahili som möjligt. Efter ett tag började vi fråga honom om busstransporten till Nkinga. Då såg han lite bekymrad ut och sa ”Nkinga, hm, Nkinga, I don’t think I’ve heard of that place”. Smått oroade försökte vi förklara för honom att, jo, det borde han nog veta med tanke på att det var han som mejlat oss om busstransporten. När han svarade ”Hm, email, what email do you mean?” ökade oron exponentiellt. Tills han plötsligt sa att ”I’ll call Mr Kittoh and check” och vi insåg att det här alltså inte var Mr Kittoh utan någon som jobbade för honom. Skrattande redde vi ut att han alltså var chafför åt Mr Kittoh och att Kittoh skulle möta oss i Arusha, staden där vi skulle sova i för natten.

Väl i Arusha köpte vi flygbiljetter till Zanzibar (dit vi ska om några veckor). Vi behövde växla innan vi köpte biljetterna och deras valutakurs är annorlunda. Jag växlade in 400 dollar och fick tillbaka en tre centimeter tjock bunt med fem- och tiotusenkronorssedlar motsvarade 656 000 shilling (inflation eller vad :p).

När vi ordnat med biljetterna fick vi skjuts till nattens boende. Vi bor på ett katolskt hostel som är väldigt spartanskt, men mysigt ändå. Det känns verkligen som att vi är på äventyr. Toaletten är en fuktskadad betongfyrkant med en dusch ingen av oss tänker prova. Men imorn ska vi få frukost här och de vi pratat med på hostlet har varit väldigt vänliga.

Innan Kittoh åkte iväg kollade han att vi bodde bra och förklarade att vi när vi rörde oss i Arusha under dagen inte skulle bära värdesaker synligt och helst skulle lämna det mesta på rummet. Alltså lämnade vi kamerorna hemma idag (förutom Magdas iphone) och det kändes tråkigt för att vi upplevde så mycket vi hade velat fånga på bild, även om det säkert var nödvändigt.

Först gick vi iväg och åt lunch och hamnade på en restaurang med jättelyxig mat där vi för 100 kr var fick en trerättersmeny. Maggi beställde friterad avokado med varm mango till förrätt (jättegott) och vi andra tog soppa och sallad. Sedan fick vi underbart god kyckling och sedan fruktsallad. Vi satt på restaurangens uteservering, såg ut över innergårdens gröna gräsmattor och bananträd, åt riktigt god mat och bara njöt av det underbara att vara i Tanzania. Det är svårt att fatta att vi kommer vara här en månad. Det är så mycket vi kommer att få se.

Efter maten var vi helt slut, vi hade egentligen inte sovit ordentligt på ett och ett halvt dygn och den natten (måndag natt) var inte så bra den heller pga alla resfjärilar. Vi bestämde i alla fall att vi skulle försöka hålla oss uppe till kl åtta för att om vi gått och lagt oss efter lunch hade vi nog inte kunnat ta oss upp på många timmar och sabbat dygnsrytmen helt.

Planen vi gjorde för dagen var att gå ut och handla matsäck till bussen, middag och telefonkort och sedan hänga i trädgården resten av dagen. Men det här med att fixa sina ärendet snabbt och effektivt går inte i Tanzania. (Tanzanianernas motto är Hakuna Haraka! = Skynda inte! Och uttryck som ”Pole pole!” = Ta det långsammare! Och TIA = This Is Africa hörs ofta)

Först stötte vi ihop med två kvinnor som sålde frukt som vi köpte mängder av bananer ifrån och gick tillbaka till hotellet med. Sedan stannade vi i en småbutik, köpte vatten, skojade med affärsinnehavaren länge på mycket knacklig swahili (alla vi möter här är väldigt måna om att vi ska lära oss prata så på bara en dag har vi lärt oss hälsningsfraser, lite räkneord, presentationer, fruktnamn, etc etc).

Slutligen stötte vi på en kille som läste en master i Wildlife Protection och som i princip adopterade oss för eftermiddagen. Han tog oss till en telefonbutik där vi kunde ordna med SIM-kort och internet och följde tålmodigt med oss tillbaka till hotellet och tillbaka när vi glömt ta med tillräckligt med pengar. Magda hade en del problem SIM till hennes telefon eftersom den var operatörslåst, så Elias (som han hette) engagerade sig till max med att först försöka hitta någon som kunde låsa upp den och till slut ta oss till någon som kunde sälja en ny billig mobiltelefon. På vägen till mobilförsäljaren slöt sig ytterligare en person sig till oss. Den här gången var det en 28-årig tvättäkta Massai-krigare som förutom trästaven och tygshoket kring axlarna (som visar att han är Massai) också bar färggranna solglasögon, älskade reggie och var konstnär på heltid. Kanske den coolaste människan jag träffat.

Vår konstiga grupp gick genom Arusha på sightseeing och de visade oss den centrala marknaden som verkligen var en upplevelse! Marknaden var enorm och kryllade med frukt och grönt, spännande kryddor och torkad fisk. Överallt var det människor som handlade eller ropade och vi följde våra nyblivna guider genom smala ställ. Hela tiden ropade folk till oss på Swahili och vi försökte ropa tillbaka det korrekta svaret.

Kort swahiliskola för att illustrera vår förvirring: (det som sägs – och det man ska svara):

”Mambo” – ”Poa” betyder ”Läget?” - ”Bara bra”

”Jambo” – ”Jambo” betyder ”Hej” – ”Hej” (men används mest i Kenya egentligen)

”Shikamoo” – ”Marahaba” är ett respektfullt ”God dag” – ”God dag” man använder till äldre

”Salama” – ”Salama” betyder ”Hej” – ”Hej”

”Habari gani?” – ”Nzuri” betyder ”Hur är det?” – ”Bra”

”Karibu” – ”Asante sana” betyder ”Välkommen” – ”Tack så mycket”

Det var ett trixande med att svara rätt sak på rätt tillrop men så småningom började vi få till det till allas glädje. Det blev inte bättre av att alla vi mötte presenterade sig med namn och rabblade tre eller fyra ord på det de sålde eller jobbade och sa ”Remember, Ndizi means banana” och så vidare. Sömnbristen, intrycken och ordregnet gjorde att vi kände oss helt manglade i huvudet. Övertrötta tittade vi på varandra och bara skrattade åt alla människor och allt kaos.

Det mörknade snabbt och Elias hjälpte oss hitta till ett Supermarket där vi kunde handla middag och följde sedan med oss hem. Jag brukar tänka att jag är en ganska bra personkännare och med Elias kände vi alla tre direkt att det här var någon vi kunde lita på. Ändå är det svårt att som svensk förstå hur någon kan lägga en hel eftermiddag på att ta hand om ett gäng främlingar bara för att han tycker det är trevligt. Överhuvudtaget är människorna vi mött hittills överväldigande och fantastiska. Vi tackade honom massor när vi kommit till hotellet och bytte telefonnummer. Kanske att vi ska följa med honom på en endagsvandring utanför staden om några veckor, när vi avslutat vår safari, vi får se.

Slutligen stapplade vi in i vår lägenhet och åt kakor, chips och popcorn till middag (det enda matliknande vi hittat i butiken). Imorgon ska vi upp klockan halv sex för att ta bussen till Nkinga där det är vi ska bo de närmsta två veckorna. Det blir en 8 timmars busstur söderut som nog verkligen kan vara en upplevelse… :p.

Nu sitter jag på min säng inne i vårt nedsläckta rum. Jag är innesluten i en tygbur av vitt myggnät och det enda som inte är becksvart omkring mig är skenet från min dator som mjukt lyser upp tyget. I sängarna bredvid mig sover redan Maggi och Magda djupt.

Jag tänker att jag är glad över att vara där jag är, tillsammans med människor jag tycker så vansinnigt mycket om. Ikväll är det som att tiden stannat en liten stund. Jag älskar känslan av att inte ha något jag behöver göra och massor, massor med saker att upptäcka. Jag älskar att jag när jag vaknar imorgon inte kommer ha en aning om hur dagen kommer att bli.

Lala Salama! (= Sov så gott!)

(PS. De bilder vi har tagit finns på Maggis eller Magdas kameror/telefoner, så de får jag lägga upp någon annan dag.)